Med vemod läser jag de obarmhärtiga orden som präntats ner på tidningsbladets nyhetssida, Klassiska Hedbergs bil rivs. Ännu ett riktmärke i mina gamla kvarter skall i himmelen in. Varför? undrar jag, Varför? Är det bara för att ge plats till betongbyggnader med slätstrukna fasader, som man knappt skänker en blick? Eller har de kommunala politikerna blivit science fiction frälsta, som ser raketbilar landar efter sin flygfärd från någon arbetsplats i den sterila staden.

Kirseberg som en gång var stadsdelen med de små trädgårdarna mellan Lundavägen och Vattenverksvägen där körsbärsträden blommade. Den stadsdel som Malmö stad försökte utplåna genom att forsla bort stora delar av åsen som Kirseberg byggdes upp på. Kirseberg som Malmöborna ansåg vara ett tillhåll för busar och slagskämpar. Kirseberg som blev en sopstation för allt vad de styrande inte ville ha i Malmö stad. Fängelse, idiotanstalt och flera barnrikehus med fattiga familjer med många barn. Ryktet i Malmö om hur hemsk denna stadsdel var, vilket ledde till att Malmöborna inte vågade sig ut där. Kirseberg som av Malmöborna kallades för Backarna och invånarna för Backabusar.

Kirseberg som hade en skola som var stor nog för att hysa, nästan alla Backabusar, som var i skolåldern. Skolan fick av backabusarna namnet Backauniversitetet. På Backauniversitetet bedrevs undervisning med inriktning på att lära och det skedde med stenhård disciplin. Här fick eleven läsa sina hemläxor och snällt sitta still i bänken, annars vankades det både kvarsittning, bakläxa eller aga. Men invånarna på Backarna där, enligt Malmöborna, Rostorp och Saaris ingår, älskar sin stadsdel. Men en dag började förändringar ske på Kirseberg, Det gamla fick ge vika för det nya som kom.

Idag, vi skriver februari 2021, är det inte mycket som är sig likt. Många var de politiker som hatade historia och som kämpade för att förinta allt som var av historiskt värde. Som tur var fanns det människor som vågade protestera, vilket gjorde att vi idag har kvar lite av det gamla Backarna. Eller som Göran Hägg uttrycker det i sin bok ”Välfärdsåren” ”Rivningen av gamla invanda kvarter och byggandet av moderna cementlådor å ena sidan, flumskolan å andra – bägge är resultat av den svenska vurmen för rationell planering i strid ned erfarenhet och sunt förnuft”. När jag för någon månad sedan stod vid korsningen Norra Bulltoftavägen, Lundavägen kunde jag bara se fyra minnesmärken från min barndom. Backauniversitetets huvudbyggnad, Staketet till före detta fängelsedirektörens villa, de sju U-formade husen från Dalhemsgatan till Östra Fäladsgatan och Hedbergs Bil. Jag vet och kan förstå att det sker förändringar, men vissa saker förändras till något, som inte är något för gemene man. Enligt min mening, opersonligt och sterilt.

Jag minns mycket som idag, för många är okänt. Jag minns fru Jönsson som vägde upp tvåhundra femtio gram kaffe i ett mått, varefter hon startade en kaffekvarn, där bönorna maldes, därefter skakade hon ner kaffet i en påsa och överlämnade den till kunden. Potatis sålde hon i lösvikt, likaså grönsaker och kryddor man handlade över disk. Jag minns hur Fru Nilsson i mjölkaffären hällde upp ett mått grädde i en pappersstrut som hon själv tillverkade, hur hon hällde upp en, två eller tre liter mjölk från stora 50 liters kannor, till spannar som kunden själv hade med sig. Jag minns hur man kritade sin skuld tills maken kom hem med lönen på fredagen. Jag minns att man kunde köpa två cigg och en ask tändstickor i tobaksaffären, där man även kunde be att få sin dagstidning reserverad, Idag är allt förpackat, allt finns i samma affär allt sker utan personlig service. Att affärerna har öppet även söndagar och sena kvällar. Att krita är något som inte går hem idag.

Jag minns också att söndagen var en dag då allt var stängt, förutom biografer och folkparker. Jag minns också hur det såg ut på Backarna innan Gula Faran försvann och grusan som ersattes av ett läroverk. Jag minns Anderssons trädgårdsmästeri, som blev en fotbollsplan. Jag minns också hur det såg ut på Lundavägen innan allt försvann.

Jag kommer ej heller glömma Hedbergs bil, som nu blir historia. Jag skall här berätta, varför:

TISDAGEN DEN 20 MAJ 1952 Jag stoppar i mig den sista biten potatis, medan jag tittar mig runt i den något unkna källarlokalen. Där sitter Gingga Musen, Nailon, Gädde, Nöttan och alla de andra i min klass och slevar i sig maten som vi blivit serverade. Tanterna klädda i blå klänningar med ett vitt långt förkläde, som serverat maten, börjar nu plocka undan tallrikar och bestick efterhand som vi ungar ätit färdigt. Vi är ju tvungna att sno oss, eftersom klass 6B väntar på sin tur att komma in och äta. Att vi får sitta i källaren beror på, att matsalen som ligger på första våningen är för liten för att alla elever som skall äta, inte får plats. Jag reser mig från långbänken och lämnar källaren. När jag kommer upp för trappan och öppnar dörren, möts jag av ett starkt solsken som gör att jag måste kisa med ögonen för att kunna se. Jag kastar ett öga på klass 6b som väntar på sin tur att gå ner i källaren. Lite extra tittar jag på Gunsan, Majlis och några till som jag vurmar för, men inte vågar visa det.

På den lilla skolgården, där marken består av packat grus, rör sig en massa skolungar, på väg till och ifrån matsalen. Jag vänder mig om och tittar på fasaden på den gamla grå byggnaden som innehåller ett par skolsalar och en matsal, en matsal som är avsedd för alla elever på Backauniversitetet. Jag känner en stolthet över att jag har mitt klassrum här. Jag har en känsla av att vara något högre än ungarna i huvudbyggnaden, en byggnad, som man bara ser baksidan av härifrån. Plötsligt öppnas dörren till källaren och Musen kommer ut. Vi slår följe medan vi lämnar skolan. När vi kommer ut på Lundavägen får vi följe av Nailon, som hunnit ifatt oss. Medan vi passerar skolans gympasal, tittar jag på den framrusande ettan som är på väg mot Dalhemsgatan. När den passerat vänder jag blicken mot det höga planket som hindrar oss från att se den nya läroverksbyggnaden som snart är färdigbyggd, Nailon påpekar att den skall invigas till höstterminen. – Då blir de mycke kur mot bissingarna, säger Musen med ett garv. Medan jag samtycker med ett leende, tänker jag på mina småbröder, som har fått besked att deras skoltiden utökats till åtta år. – Men vad bler de me dom som går i femte klass nu, dom ska ju gå itt år längre i skolan, bler dom då halvbissingar? Frågar jag – ente vet ja, svarar Nailon, och fortsätter, förresten så skiter ja i viket, vi slipper ju att gå itt år ti.

Vi har nu passerat Fängelsedirektörens villa När vi korsar Gevaldigergatan, känner jag en jäkla smärta i foten, fan tänker jag, jag har fått en sten i sandalen. Jag stannar vid hörnet för att plocka bort stenen. Under tiden står Musen och Nailon vid kanten till slutningen som går ner till en liten jordplätt där det växer jordaskockor. Plötsligt börjar de bråka, om vad vet jag inte, men Nailon gör fientliga utfall mot musen, som börjar bli rädd. Jag vet inte vad som far i mig, men jag tänder på alla stubiner och går snabbt bort och tar ett kraftigt tag bakifrån på Nailon, medan jag skriker åt Musen att han skall sticka. Först när Musen försvunnit märker jag att Nailon blivit helt stillastående. Jag släpper mitt grepp och väntar på hans anfall, men va tusan nu då, han tittar med rädda ögon på mig – Vaför går du po maj, ja har väl ente gjort daj nåt. Nu förstår jag, att han är rädd för mig, och honom har jag alltid haft en stor respekt för. Jag växer ett par decimeter – Ja vill bara att du ska ge fan i att slå po dom som e svagare än daj. Några sekunder senare går vi vidare hemåt, det som hänt är glömt. Men jag behöver aldrig mer vara rädd för Nailon, nu vet jag att han har respekt för mig. Nu när vi bara är två slipper jag gå i gruset, nu är det plats för oss båda på betongplattorna, som ligger inbäddade i trottoaren.

När vi passerat trädgårdsmästaren Anderssons domäner, korsar vi Dalhemsgatan, passerar frisören, blomsteraffären, mjölkaffären och kommer fram till grinden vid 57.an. Här skiljs våra vägar med ett: ”mors då!” Någon minut senare tar jag av mig sandalerna i hallen, går in på vårt sovrum och sätter mig vid bordet som står vid fönstret. Just som jag satt mig tillrätta med en fantomen i handen, står mamma i dörröppningen. – Vad gör du hemma, varför är du inte i skolan? Jag förklarar för henne att klassen fått fritt, eftersom läraren var tvungen att åka över till Köpenhamn. – Har du gett honom biljetterna som pappa gav dig. – Dom fick han i lördas. (Pappa är ju kapten på Snabbpilen, som går mellan Malmö och Köpenhamn. Vid behov ber läraren mig att fråga pappa om fribiljetter, vilket min pappa ger honom). En halvtimma senare vaknar mina tankar, Nu vet jag vad jag skall göra.

Jag får snabbt på mig sandalerna och lämnar lägenheten. Jag springer ut på Lundavägen som jag korsar. Trafiken på de stenbelagda körbanorna är gles, gräsmattan som avdelar körbanorna skiner ljusgrön i vårsolen. Cykelbanan som ligger i anslutning till gräsmattan är tom på cyklister. Almarna som bildar en allé längs Lundavägen står klädda i en grönskande bladflora. När jag känner gruset under fötterna, har jag kommit upp på trottoaren på motsatta sidan av barnrikehuset. Jag kastaren hastig blick på det låga vita huset med sina blommiga gardiner innanför glasrutorna. Jag skyndar vidare förbi Gulfa macken, men hinner vinka till Sjöberg som sitter vid sitt skrivbord som står framför fönstret. Därifrån har han bra sikt över tankstället. Portarna står öppna till Thormälen, så jag hinner se alla televäxlar telefonskal och kablar som ligger i stora högar på gårdsplanen.

Jag viker ner till höger på Rosendalsvägen, Rosendalsvägen, varför kallas den en väg? den har ju inga trottoarer och består bara av packat grus och sten. Jag får inget svar på mina tankar, så jag fortsätter, men saktar ner farten när jag låter min blick följa fasaden på Philipssons Bilfirma. Oj, vad jag saknar hoddorna eller Garagen, som det heter på fint sätt. Jag ser i mitt inre, skuntegeis och andra fattiga backabusar mecka med allehanda ting. Jag ser också i mitt inre den vita stora Patriciervillan som låg inbäddad i en grönskande lummig trädgård. Allt detta som fick ge vika för en bilfirma. Jag fortsätter och kommer fram till Bleckers skrot. Jag börjar fundera på om jag skall gå hem och hämta tidningsbuntarna jag samlat in till skolan, nä, jag slår bort tanken. Jag vill hellre hjälpa till med insamlingen för vår årliga utfärd.

Jag viker av till vänster och går längs Surån. Längs kanten står det fortfarande tussilago i full blom, Jag har viktigare saker för mig så jag släpper mina äventyrliga tankar på surån. Jag går förbi en massa fönster där jag ser kvinnor sitta och måla på lergods, jag är på väg att stanna för att titta på när de arbetar, men ändrar mig och går vidare. Jag är framme, Jag öppnar den lilla dörren vid sidan om den stora vikporten och går in. Jag är inne på en vulkaniserings verkstad. Vem som äger den eller vilken bilfirma den tillhör har jag ingen aning om, Men den är känd av alla ungar som vill ha en bilslang som badring. Jag går fram till en man som jag känner sen tidigare, – God dag, jag undrar om ni fått in nån gammal bilslang ännu? – Javisst min påg, nu känner jag igen dig, jag har en slang här men du får själv laga den, för det finns ett hål i den. Jag tackar artigt för gåvan och lämnar verkstaden. Nu återstår det bara en sak till,

Med ett stort leende och bilslangen över axeln, går jag vidare fram till sjölundastigen, som jag går uppför, denna lilla gång som går från Lundavägen ner till sjölunda järnvägsstation. När jag kommer upp på Lundavägen går jag mot Almedalsgatan, men efter bara några meter är jag framme vid mit mål. Hedbergs bil.

Jag rundar hörnet och går ner för backen tills jag kommer till dörren som leder intill verktygs- och reservdelslagret. Dörren är olåst så jag går in, jag ser genast Per som står och lägger verktyg tillrätta. Per har jag lärt känna för länge sen, han har ofta bjudit in mig på en kopp kaffe när jag har haft middagsrast från skolan. Han har visat mig runt på firman vid ett par tillfällen. – Hej Per, ropar jag lite halvhögt. Per vänder sig häftigt om – Tjenare Rune, har du rast nu. – Nä, ja e fri för resten av dagen, läraren skulle ti Köpendanmark – Jaså, då blir det fotboll resten av dan, säger Per med ett leende. Men varför har du en bilslang över axeln, vad skall med den till – de e min badring som ja fått po vulkan. – Det kunde du fått av mig med, om du frågat – De har ja gjort, förra sommaren, men då sa du att ni ente hade nån. – Ja, just då, men vi får ständigt byta slangar på bilar som kommer med punka. Om du sagt nåt hade jag kunnat lägga undan en till dig. Men jag har ett glädjande besked till di, jag har pratat med chefen och du får en bal papper och kartonger, som du frågade om sist. – De e därför ja e här, jag ville veta om jag fick en. Men hur skall ja få den hän ti skolan? – Det blir ditt problem, jag har ingen möjlighet. Men kan du inte låna skolvaktmästarens dragkärra, jag vet att han har en sådan. Vi fortsätter prata lite om ditt o datt. Jag lovar att försöka tigga en biljett till köpenhamn av farsan. Jag blev även inbjuden på en firmafest på Kristi Himmelsfärdsdag.

Därefter lämnar jag Hedbergs bil. Med lätta steg går jag raskt hemåt, Samma väg som jag gick för några timmar sedan. , Eftermiddagen och kvällen försvinner snabbt. Jag vaknar nästa morgon av min systers rop, FRUKOST. Jag tittar på väckarklockan, halv åtta. Snabbt in på toan innan småungarna hinner dit, en snabb tvätt och ut i köket, där jag brer ett par mackor. De slinker ner med hjälp av kaffe med halvsur mjölk. Några minuter senare är jag på väg till skolan. Jag bär på två bunter tidningar, Musen som hjälper mig bär på två. Vi kämpar på men det går långsamt, det är tungt. Men som alltid, hjälpen är nära. Två av gårdens sjundeklassare hjälper oss till skolan med papperet. Vi går bort till källaren på huvudbyggnaden där vi överlämnar bunterna till vaktmästaren, som väger dem och skriver upp vikten på en lista. Jag fattar det inte men tiden går väldigt fort, klockan ringer in till första lektionen. Lärare Brorsson dyker upp och släpper in oss i salen. Efter morgonhälsningen räcker jag upp handen. Läraren tittar på mig, samtidigt som han gör ett tecken på att jag får öppna munnen. – Ja har fått en stor bal me papper o kartonger av Hedbergs, men klarar ente av att bära hit den, den är så här stor (jag försöker med armarna visa hur stor balen är). Läraren som ser det komiska i mitt försök att förklara storleken, skrattar gott innan han svarar. – Du kan ta Bert Inge med dig, säger han och pekar på klasskamraten som sitter framför mig. Gå bort till vaktmästaren och be att få låna kärran, hälsa från mig. Ni kan ge er iväg genast. Det behöver han inte säga två gånger, för vi är snabbt på fötter och ger oss av. Vi fick låna kärran. Den för vi framför oss över Lundavägen och in på Hedbergs Bil. Där får vi problem, skall vi orka hålla i kärran när vi går ner för backen? Vi har inget val, tycker vi, med förenade krafter klarar vi med möda av att komma ner för backen utan skavanker. Jag bankar på dörren som är låst, vilket den alltid skall vara, enligt vad Per sagt. Efter ett par bankningar öppnas dörren. Per tittar på oss och på kärran – Se där, du fick låna kärran, balen ligger där, han pekar på en jättestor bal som ligger intill papperspressen. – Men, hur får vi opp den po kärran, frågar jag ängsligt. Per visar oss hur vi skall hålla i balen, jag och Bert Inge tar tag i varsin hörna medan Per själv tar tag i motsatta sidan, med ett kommando från Per lyfter vi upp balen på kärran – Fan va tungt, säger Bert Inge och pustar – Ta nu fatt i kärran så hjälper jag er upp för backen. Med förenade krafter får vi upp kärran till Lundavägen.

Där tar tackar jag Per och tar avsked. Jag och Bert Inge kämpar med att föra kärran framför oss över Lundavägen och in på Norra Bulltoftavägen. När vi kommer fram till grinden där vi skall in på skolgården. Vi Kämpar med att få kärran upp på trottoaren, vilket vi lyckas med. Vi fortsätter genom grinden och börjar föra kärran framåt. Men i nästa ögonblick sätter jag hjärtat i halsgropen, Innanför grinden är det en sluttning neråt. Vi orkar inte hålla emot, kärran ökar i hastighet och till slut springer vi bara med, medan vi kämpar för att hålla kärran upprätt. Men till slut orkar vi inte mer, några meter innan vi nått fram till källaren tappar vi taget om kärran, som stegrar sig, ett brak följer och balen far av med en hiskelig fart. Som tur är finns det inga ungar i närheten. Men bara sekunder senare har det samlats en hel del nyfikna ungar. Jag rår ner i källaren och letar upp vaktmästaren. När vi kommer upp förklarar jag så gott jag kan om händelsen. Han lovar att ställa allt tillrätta, varefter han ber oss gå tillbaka till vår skolsal. Vi kommer in i salen fem minuter innan lektionen är till ända. Vi intar våra platser, inga reaktioner från läraren eller klassen. Dagen går allting är som vanligt, Det är som om ingenting har hänt denna dag. Jo förresten, det hände något trevligt denna dag också, vi fick gå hem klockan halv fem då skoldagen var slut.

För att visa er uppskattning Swischa gärna en slant till 0735025099 skriv ditt namn detta går till min son Joakim som sänder vidare till mig. Tack på förhand.

——

Läs gärna ”Hedbergs Bil går i graven”

Så tuggar grävskoporna i sig det sista av den kända fastigheten på Lundavägen.

Via ett mailsamtal med IKANO svarar de så här, på frågan om de räddat något för eftervärlden:

”Vi har tagit vara på smidesräckena kring trappan. Några unika dörrhandtag. Vi avser också att försöka rädda en gammal belysningsstolpe. Därutöver ska Fordfasaden sparas enl detaljplan.”

En hel del är skrivet om  Lundavägen som Malmös paradgata för bilar en gång på 30-talet. Läs mer här

Läs också här om vad som kommer att hända med området.

Läs gärna ”Till minnet av Hedbergs Bil”

MKB har tagit över tomten (Sydsvenskan 20210324)

Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella arbete med att swisha en ”tjuga” till 0708268421