Kategoriarkiv: Med hälsning från..

Lördagen den 20 december 1947 på Lundavägen

(Bild från Piteå museum: https://images.app.goo.gl/2F246Sj4b5zvkBi96)

I barnrikehuset på Lundavägen är det liv och rörelse. Det förbereds inför julafton. Föräldrar och de större barnen hjälps åt med att städa, inhandla den nödvändiga julmaten och baka julakakor, Lutfisk, skinka och risgrynsgröt är ett måste. Många familjer har redan hunnit med att köpa julgran.

Hos Olsson pågår det också aktiviteter, Mamma, Ingrid, Lasse och Gärd håller på att städa. Jag och mina tre småbröder är hänvisade till sovrummet. Här råder det en dov stämning. Jag känner olust och bestämmer mig för att gå ut. Ledsen och besviken trycker jag ner byxbenen på äppelknyckarbyxorna i stövelskaften, tar på mig den gröna lumberjackan och trycker öronlappsmössan på huvudet. Jag smyger tyst ut från lägenheten. Jag tar mig sävligt ner för trapporna. Mitt nedslagna humör gör att allting känns meningslöst. Jag har egentligen ingen lust att gå ut, det känns så pinsamt om jag träffar på någon av kompisarna. Jag vill inte att de skall se hur ledsen jag är. Jag vet att mina kompisar är gladare än mig, och om jag berättar blir jag kanske utskrattad och det vill jag inte.

Jag öppnar porten och går ut på gården. En massa högljudda röster letar sig in i mina öron. Jag tar ett par steg ut på den nyskottade asfalten. Jag tittar på den myckna snön som ligger uppskottad i drivor runt om på gården. Jag tittar på alla ungarna som åker skridsko på den isbelagda gårdsplanen. Det är med glädje och glam de far runt på sina sillarör. Men jag har svårt att dela deras glädje. Jag har ju inga känger som man måste ha för att spänna på sillarören. Skrillor har jag, eller rättare sagt har vi, eftersom vi är åtta ungar som skall samsas om dem.

Jag lämnar gården och ger mig upp till lekplatsen. Jag blir stående vid ingången och tittar på alla granarna som är till salu. Det vimlar av folk som vill köpa, de springer rumt och rotar bland träden. När de funnit någon som ser bra ut betalar de till gubben som är klädd i en lång pälsrock. Plötsligt får jag se en äldre tant som just köpt en gran, jag ser att hon har svårt att hantera den. Jag går raskt fram till henne, och frågar om jag får hjälpa till att bära hem granen. Hon blir glad för erbjudandet och överlåter till mig att bära granen. Jag tar upp tummavantarna som jag alltid har i lumberjackans fickor, När jag fått på mig vantarna tar jag ett bra tag om stammen och lyfter upp granen. Jag följer efter tanten ner mot Fäladsgatan med granen mer eller mindre släpande i marken. Jag är ju inte så stor, åtta år och en dryg meter över marken.

Naturligt vis bor hon på tredje våningen. Jag kämpar mig sakta men säkert upp för trapporna. Äntligen uppe, med en sista kraftansträngning reser jag granen lutande mot väggen. Jag blir stående och tittar på den fina granen, det sticker till i hjärtat. Plötsligt hör jag tanten, som säger, Ja min påg, den är väl fin, men en sån har väl din familj också? Javisst, svarar jag med en röst som börjar stocka sig. Hon stoppar ned handen i sin kappficka och plockar fram en slant som hon räcker fram till mig. Varsågod min påg och tack för hjälpen. Jag tar av mig vanten och tar emot slanten, medan jag bugar och tackar. I nästa ögonblick har hon försvunnit in i lägenheten och stängt dörren. Det var tur för nu kan hon inte se tårarna som tränger fram i mina ögon. Hon kan inte heller höra mina tankar. Jag fick tillbaka min ledsnad när jag tittade på den fina granen. Jag vill ju också ha en sådan, men denna jul blir det ingen gran eller julklappar har mamma sagt. Hon har också sagt att Pappa inte har skickat hem pengar och att mina stora syskon hade hittat på något dumt, så nu skulle det inte firas jul, och jag som har köpt julklapp till mamma. Medan jag kämpar med att hålla tårarna tillbaka öppnar jag handen. Tårarna upphör tvärt, när det smäller till i hjärnan, femtio öre!!!

Jag får en plötslig impuls, bära granar tjäna pengar till en egen gran, som jag kan överraska mina syskon med. Jag springer tillbaka till lekplatsen, där jag frågar, tigger och ber om att få hjälpa till med att bära hem granar. Det är kallt och mina stövlar har svårt för att hålla kylan borta. Det bekommer mig inte jag fortsätter hela dagen, med endast ett avbrott, då jag måste hem för att äta. Vid femtiden då det blivit riktigt mörkt avslutas granförsäljningen. Med stelfrusna fötter ger jag mig iväg hem.

Söndag, jag vaknar när jag hör min brors röst, upp med dig, det är frukost. Mina syskon är redan uppe, jag skyndar mig in på toan, gör mitt behov och en snabb katta tvätt. Medan jag äter min frukost märker jag att stämningen är väldigt dov. Trots att radion är i gång och Alice Babs sjunger Swing it, magistern hörs inte ett ljud från mina syskon, inga leende eller skratt, bara sura miner. Jag äter färdigt och lämnar bordet, Några minuter senare tar jag på mig, utan att säga något, lämnar jag lägenheten. Planlöst går jag runt i gatorna på Rostorp.

Plötsligt står jag utanför kyrkan på Vattenverksvägen. Jag ser att det är tänt inne i kyrkan trots att det är ljust ute. Grinden är öppen, så jag går in och öppnar kyrkoporten, En sång som sjungs letar sig in i mina öron. ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, Jag stänger porten och går vidare hemåt. Att vara ledsen gör mig villrådig. Jag har tappat lusten att bära granar och jag vill inte gå hem, men det måste jag, eftersom vi skall äta klockan tolv. Jag fördriver tiden till halv tolv med att gå in i Bajan och se på när ungarna åker kälke och kana. Själv får jag inte åka eftersom jag har gummistövlar. Det är ju träbonnar som gäller, men utan pliggar. Strax före tolv är jag hemma, middagen överstökas och jag lämnar åter lägenheten. Vid middagsbordet var stämningen densamma som i morse, Min ena lillebror grät för att ge uttryck av att han var ledsen för den dova stämningen.

Medan jag går nerför trapporna stoppar jag handen i fickan, javisst, jag har ju pengar. Jag Struntar i allt, julen är förstörd, så jag kan lika gärna göra av med pengarna. Jag går ner till spårvagnshållplatsen vid Dalhemsgatan, där jag hoppar på ettan. Vid Drottningtorget hoppar jag av. Går bort och tittar på reklamen, Lassie på äventyr, läser jag. Inget snack om saken, den skall jag se. Jag köper en biljett och ställer mig i den långa kön. Alla ser så glada ut, de skrattar och busar, jag vill delta i deras glädje, men jag förstår ju att de är glada, inte bara för filmen, utan också att de vet, att de kommer att fira jul med gran och klappar. Vi blir strax insläppta. Jag söker upp en plats långt framme och slår mig ner i en halvbekväm biofåtölj. Efter att sett filmen har jag blivit på något bättre humör.

Resten av dagen går jag som i dimma tills det är läggdags. Jag somnar och låter drömmarna ta över mina tankar. Den 22 december, jag vaknar och tittar mig runt, det är tyst, trots att alla är vakna. Jag stiger upp, går på toan, tvättar mig och klär på mig. Efter frukosten lämnar jag åter lägenheten. Jag stöter ihop med Otto som är i sjunde himmelen, vilket han gärna berättar för mig, en sån fräsig gran vi har o så många klappar jag kommer att få, säger han. Strax därpå ansluter även Todde. Samma visa där. Jag låtsas hålla med genom att krysta fram ett leende, medan jag samtidigt kämpar med att hålla tårarna tillbaka. På något sätt försvinner timmarna, och plötsligt är det eftermiddag.

Klockan är runt tre, jag och Jane, min lillebror, sitter i trappan innanför porten. Vi är båda riktigt ledsna, varken han eller jag kan förstå varför vi inte skall fira jul. Jag har inte långt till att tårarna skall börja trilla ut ur ögonen. Just som jag är färdig att falla i gråt, öppnas porten. In kommer Mamma med Lasse i hälarna. Lasse bär på en gran.. En gran!! Jag tittar först stumt, ömsom på mamma ömsom på Lasse och granen. Plötsligt tänds ett ljus i min hjärna, det blir en jul för oss ändå. Nu kommer tårarna, de rinner ner utmed mina kinder medan jag reser mig och kramar om min mamma. En timme senare kommer Karlsson upp och klär granen med en ny ljusslinga som mamma köpt utan vår vetskap. Med iver och glädje hjälps familjen åt med att klä granen, Efter kvällsmaten sätter jag mig intill granen. Medan julsånger strålar it från radion sitter jag och njuter av att titta på granen. Att den var skabbig och ful när den bars in, spelar ingen roll för det är en gran och den hör julen till.

Ett sista farväl..

 

Måndagen den 26 oktober 2020 samlades CHRISTER LINDELLs familj och vänkrets för ett sista farväl i Kirsebergskyrkan under förmiddagen.

Ceremonin bjöd på både sånger såsom WAYFARING STRANGER samt några psalmer. En präst talade om hans livsgärning och bad oss reflektera över vad vi gör med våra liv. Musik spelades av en gammal vän sedan ungdomsåren JAN KIRKEGAARD. Han framförde en av Christers älsklingsvisor genom åren. Christers  ena systerdotter sjöng a capella en egen sång kallad ”Jag kan låtsas att du sover”.

Jan Kirkegaard

 

 

 

 

 

Mässingshornet

Efter begravningsgudtjänsten bjöds alla på mat och dryck på ”hans Mässingshorn”. Sittplatser fanns både inne och ute under ett tält.

Flera minnestal hölls bl a av Vivianne Kjellmodin-Hansen, Mikael Anjou, Kirsebergs Allehanda, Jan Kirkegaard, Brian Petersen och Pelle Trubadur samt några andra.

Vivianne Kjellmodin-Hansen

Många besökande hade inte sett varandra på många år och minnena flödade överallt i olika samtalskonstellationer under eftermiddagens gång.

Mikael Anjou

Inne i musikrummet var ett minnesbord sammanställt samt väggen var full av bilder.

 

TACK och FARVÄL Christer! Vi ses igen..


Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella arbete med att swisha ”en tjuga” till 0708268421

En backabuses tillkomst och barndom av Lennart Olsson

Lennart Olssson, backabuse.

Den 14 maj 1939 i Gamla stan i Stockholm, kom ett litet gossebarn till världen. Föräldrarna som redan hade fyra barn levde under fattiga förhållanden. Fritz var skeppare och hade haft egna segelfartyg, men depressionen som härjade från början av trettiotalet hade ätit upp all hans kapital och lite till. Men gossebarnet kom med lycka, för i samma veva fick Fritz anställning som skeppare på direktör Hansens lustjakt CINDERELLA, i Malmö.

Hansen var en känd förläggare och tidningsutgivare. Han ägde Allhems förlag, som låg på Norra Bulltoftavägen, på Kirseberg. Han blev en vän till familjen, som varade i sju år. Den första hjälp han gav familjen var en lägenhet. Gulli, Fritz hustru, blev väldigt omhuldad av Hansen och hans hustru, men mest av Hansen själv. Så sex veckor efter gossens födelse flyttade han tillsammans med familjen till Malmö, där han först bodde på Almedalsgatan 5.

Där upplevde han sitt första äventyr. Lägenheten var inte färdigtapetserad, och möblerna som Fritz hämtade med lånad lastbil av Hansen blev en dag försenad. Nu väntade Gulli på att tapetserarna skulle komma, men hon måste även handla, var skulle hon placera ungarna under tiden? Gulli löste problemet. Hon stängde in de andra ungarna i stora rummet och lade gossebarnet i en resväska som hon ställde in i garderoben. Tapetserarna anlände och Gulli hälsade dem välkomna, varefter hon gick till affären för att handla.

Plötsligt började gossebarnet skrika, målarna som inte visste att jag fanns till, blev uppskrämda, men började leta efter var skriket kom ifrån, de fick en chock när de öppnade garderobsdörren och fick se mig. Någon minut senare kom min mamma hem, hon möttes av en målare som bar mig på sina armar. Det slutade lyckligt.

Ett år senare flyttade familjen in i Almedalsgatan 3. 1942 då gossebarnet var drygt två år, flyttade familjen till barnrikehuset på Lundavägen 57. Att han nu bodde på det ökända Kirseberg med öknamnet Backarna, skulle han bli medveten om i tidig ålder. Åren går han lär sig gå, äta själv, göra sina behov utan mammas hjälp och uppleva några smärre äventyr.

Vid sju års ålder började han på Backauniversitetet, här fick han lära sig alfabetet, sätta ihop bokstäver till ord. Mor är mor, far är rar. Ordklasserna som han skulle lära sig blev ibland konstigt att förstå, Läraren pekade på en i klassen och sa, Bengt till exempel, han är singular, men jag tyckte att han även var plural, för han hade två namn. Han fick lära sig räkna, men förbjöds att räkna med hjälp av fingrarna.

Samtidigt som han började skolan tyckte mamman, att han skulle börja söndagsskolan. Det var bara att knalla upp till Kirsebergskyrkan vid Vattenverksvägen, på söndagsmorgonen och halvsova någon timme, medan prästen pratade om någon som sade, låt barnen komma till mig. Det tog flera år innan han kom på vem det var som sade dessa ord..

Vid denna tidsperiod fick han ett smeknamn eller alias, som var vanligt att ungarna på backarna hade. Men det var egentligen hans bror som fick namnet först. Klasskamrater tyckte det passade honom också. Fritz och Gulli skulle säkert säga att de hade en snäll, ordentlig, pålitlig, plikttrogen och stillsam son. Men förutom vad hans mamma tyckte, så var han också lite busig. han kunde hitta på hyss, som renderade stryk med livrem av far och klädesborste av mor. Men bara om de fick reda på det.

Vid sex års ålder tände han fyr på en sportbil, vid Hedbergs bil på Lundavägen. Vid åtta års ålder befann han sig, tillsammans med kompisar, på ett förbjudet område, där han råkade ut för en olycka, bröt båda armarna och knäckte knäskålen plus en massa andra skavanker. Han var ofta med om att binda ihop två dörrar på samma svale, så när den ena dörren öppnades och därefter den andra dörren öppnades stängdes den första med en smäll, viket ledde till ett väldigt skrikande och skällande. Men också ett skrattande av skadeglädje från busarna, De hade fönsterknackare som de sög fast på ett fönster varefter de gömde sig i buskarna, där de drog en hartsbit på snöret vilket gjorde att metallskruven knackade på rutan. Han tyckte det var kul att se när fönstret öppnades och ett förvånat ansikte som vreds runt utan att se något konstigt.

Han tjuvrökte vid tolv års ålder. Läste sällan läxor, fick ofta stryk med rottingen av läraren. Men kunde oftast sina läxor utan att ha läst på riktigt. Men han visade sällan upp några skrivna läxor, vilket var nära att han blev en kvarsittare. Men lyckades bli uppflyttad genom ett gedigert skriv- och räknearbete som tog en stor del av sommaren ifrån honom. Han var artig, höll gärna upp dörren för äldre, Erbjöd sin plats på bussen eller spårvagnen till äldre.

Superhjältarna varierade ofta. Det berodde på att han ofta gick på matiné på söndagarna. Efter filmen skulle man ju leka, då var man i regel den hjälte man sett på dagens film. Det kunde vara Tarzan, Fantomen, Hoppalong Cassidy eller Buffalo Bill. Ibland även Sitting Bull eller Den siste moikanen. När biobesöken började, började han bli varse att han bodde i ett getto som Malmöborna var rädda för att besöka. han fick ofta höra av ungar från innerstan kalla honom för backabuse. Han blev morsk av att se hur rädda de blev när han sa, att han kom från backarna.

Vid sju års ålder började han utforska Malmö stad. Vid åtta års ålder visste han det mesta om vad Malmö hade att erbjuda, Torgen, biograferna, folkets park, ribban, museet, hamnarna och hur man med spårvagn eller till fots tog sig till de olika ställen. Han ägde ingen cykel, så det blev att använda apostlahästarna varhelst han skulle hän. Ibland flera mil om dagen. Han fick sju års undervisning på Backauniversitetet, där disciplinen var det högsta ämnet för lärarna. Bl.a. i form av en rotting, tre rapp på spända skinkor, där de blå gula röda ränderna satt kvar i minst två dagar. Eleverna var också tvungna att sälja maj blommor och blindas blommor, Ge fick samla papper som såldes för att finansiera den årliga dagsutflykten.

Han hade många vänner på Backarna, vilka en dag om året blev hans fiender på grund av de årliga gårdakrigen, vilket proklamerades på rasterna på skolgården, någon eller några dagar innan slaget. Han blev efterhand som tiden gick mer och mer emotionell, blev ledsen när något på Backarna förändrades. Som när grusan, den fina fotbollsplanen intill skolan försvann och ersattes av en realskola. Eller när ängen, mellan barnrikehuset och Lundavägen 53, där han lekte och hade skoj, försvann och ersattes av ett stort gult hus. När Sigge med geten försvann från sin plats vid hörnet av Sperlingsgatan och Vattenverksvägen, på grund av att den delen av Tattardalen som sträckte sig ner mot Södra Bulltoftavägen bebyggdes.

Tidningskiosken vid Dalhemsgatan försvann, Skyddsrummet som låg mellan körbanorna på Lundavägen vid Ettans ändhållplats försvann. När barnrikehuset fick en ny gårdskarl, som förbjöd ungarna att göra is på gården eller rita med krita på den asfalterade gårdsplanen. Ungarna hämnades dels genom att ge honom smeknamnet Skvavack, eftersom han var låghalt, vilket gjorde att det lät som Skvavack när han gick. Dels genom att ställa barriga julgranar mot hans dörr och därefter ringa på. När han öppnade dörren fick han granen i ansiktet. Men han blev ofta glad över det nya som kom, fotbollsplanen vid Dalhemsvägen, ödetomterna längs Norra Bulltoftavägen och på backarna försvann. han fick på så vis fler vänner som flyttade in i husen som byggdes.

Han hade tillgång till en lekplats på Smedjekullsgatan, men det fanns många lekplatser som var bättre, Han spelade pojklagsfotboll i Bulltofta IF, före detta Sjölunda IF, på Dalhemsplanen. Men favoritlaget var ändå Kirsebergs IF, men där var konkurrensen så stor att han fick för lite speltid. Han och hans vänner lekte ofta i Bajan (Beijers Park) både sommar och vinter. På sommaren rullade de nerför backen, på vintern åkte de kana eller kälke nerför backen. Spissen, där han och gänget letade efter godis och annat bra att ha, Sanden där de byggde kojor och byggde flotte i de dammar som fanns där, Dammar som var avsedda att lagra kol och koks i.

Badade vid Sandsjön eller i industrihamnen. Visst hade de Ribban och Sibban, där de ofta var, men backarnas egen badplats dög den också. Han åkte skridskor på gården, men också i Bajan och på dammarna vid Västkustvägen. Han dansade till levande musik vid en majstång på gården när det var midsommar. Blev kär i grannflickan, en kärlek som blev platonisk i tid och evighet. Han och kompisarna pallade frukt när de kände för det, Rostorp fanns det lekte krig med kompisarna på gården. Han köpte en mora kniv som han använde till att tillverka sina egna vapen, Slangabella, träpistol, svärd mm.

Han hade sju syskon, en far som kom hem lite då och då, en mor som ensam uppfostrade ungarna. Med så många ungar levde familjen i fattigdom. De fick ofta kläder från slumsystrarna eller röda korset. Men han var alltid mätt utom när jag fick mat som han inte tyckte om, men som han tvingades äta. Han lyckades några gånger gömma undan mat, som senare slängde i sopnedkastet. Fiskbullar var en hemsk måltid.

Han blev lycklig när han ibland fick en krona för att gå på bian, men för det mesta fick han själv tjäna ihop till mina nöjen. Detta gjorde han genom att gå julaspöke och sjunga om Johan på snibben, vi leva bus på folkets hus och dricka brännvin, Gubben Noa. Ibland även på våren och på hösten. Han samlade papper och skrot, som sålde på Bleckan. han sprang ärenden, hjälpte till på Slidar, skottade snö, klippte gräsmattor till villaägarna. Hjälpte till på Gulfamacken med att hålla rent runt bensinpumparna. Sålde tidningar på söndagarna, jultidningar, julakort, mm

Men han fick en glad och lycklig uppväxt i detta beryktade getto. Hans namn är Lennart Krigaren Olsson. Men vid 14 års ålder förändrades hans liv, Men det är en annan historia. Att skriva och ge ut en bok som dokumentär är dyrt. Det är knappt att förtjänsten täcker kostnaderna. Därför publicerar jag numera mina alster på Facebook. Men för att hålla mitt intresse vid liv, blir jag hjärtligt tacksam om ni som läser, skänker en liten slant som uppskattning på vad jag publicerar. Om mina alster uppskattas kommer jag att fortsätta förmedla mina minnen och berättelser från det förgångna. Varje bidrag belönas med en av mina noveller. Fem bidrag betyder fem noveller. Swischa, varefter ni skickar ett mail till mig med ordet OK, Inom några timmar landar en novell i er dator. lennertolsson@aol.com Swisch 0735025099  går till min son Joakim som sänder vidare till mig. Skriv vem som är snäll o ger ett bidrag. Tack på förhand!