Kategoriarkiv: Med hälsning från..

”2019 kom jag äntligen igång!”

”Framåt kvällen kom Sonja. Hon var nu som vanligt, utan ledsnad i ansiktet. Hon log mot honom så han smälte. Vet du, sa hon. I dag är det fyra månader sen vi möttes. Herregud, tänkte han. Hon håller reda på det. Det måste betyda att detta förhållande även har betydelse för henne.
Han blev alldeles varm i hjärtat. Men retade sig samtidigt på att han själv inte tänkt på det. Det firade de med lite mys i soffan.
-Hur många barn vill du ha, frågade hon plötsligt.
-Nja, det har jag inte tänkt på.
-Vill du gifta dig i kyrka? Jag vill göra det, sa hon.
-Jo, det är klart, svarade han. Fan, tänkte han, att man ska ha så svårt med talets gåva. Han var ovan att uttrycka djupare känslor. Kunde inte förklara hur han egentligen kände för henne inombords.
-Jag älskar dig, Sonja. Som jag aldrig gjort förr, för någon.
– Jag älskar dig också, Gösta.
Det slutade som vanligt med en djup kyss.”

 

En bit in i LJUVA UNGDOM kan man läsa ovanstående rader. Då har Claes-Göran (Gösta i boken)  träffat Laila (Sonja i boken) och blivit blixtkär. Det är 60-tal i Malmö.

– Laila gav mig inspiration till boken och godkände den innan jag gav ut den, säger Claes-Göran.

 

Claes-Göran 27 år gammal.

TVÅ BÖCKER PÅ ETT ÅR

Claes-Göran Rosén har skrivit sedan ungdomen men det var först år 2019 som det gav en rejäl utdelning. Då debuterade han med två böcker: novellsamlingen BARNDOMSMINNEN i mars 2019 som sedan följdes av LJUVA UNGDOM i december. 2019

 

– Det var vänner som fick mig att ta tag i det hela, berättar han.

Barndomsminnen.

Jag ville berätta om ungdomstiden på 50/60-talet och det är det jag har gjort nu. Den senaste boken LJUVA UNGDOM handlar mer om 60-talet och inkluderar miljöer på Segevång/Kirseberg. Det är ett antal noveller om hur det var att bli kär på den tiden.

FRÅN ARLÖV TILL SEGEVÅNG

Musikstund

-Själv är jag uppvuxen lite här och där i Malmö, fortsätter han. Min bok BARNDOMSMINNEN handlar just om de olika platserna i stan. Men jag inledde min bana i Arlöv och boken inleds med följande rader:

”Jag kom till världen två dagar innan midsommarafton, 1949. Det ska ha varit en svår förlossning. Mina föräldrar bodde då på Jakobs Gränd i Arlöv. När jag kommit hem ska min far ha stått och tittat på mig och sagt: Ja, nu börjar du se ut som en människa, men fan vad du såg för djävlig ut som nyfödd. Jag blev döpt i Arlövs kyrka. Mitt namn hade far bestämt, för han läste just då en roman, där huvudpersonen hade det namnet.”

I mattagen!

Jag bodde som sagt på på flera adresser: Jerusalemsgatan, Sallerupsvägen, Möllevångsgatan, Slöjdgatan, Katrinelund. Jag gick på Johannesskolan, Rörsjöskolan, Tegnérskolan. På fritiden hängde man på fritidsgårdar om man inte höll på med något bus. 

VUXENTIDEN

Som vuxen arbetade jag mest i korvkiosker och reste på marknader. Jag har också jobbat på Tripasin och på PLM. Jag bodde på Segevång 1964-1967 därefter i Kirsebergsstaden fram till 1970. 1984 återvände  jag till Segevång igen och har bott där sedan dess. Numera är jag pensionär och ska fylla 71 år i sommar.

En sista fråga, skriver du på något nu?

– Jadå, jag är igång med en bok som hoppeligen kommer ut nästa år. Jag vågar inte lova det till 100% så ingen deadline! Det blir en helt annan variant, en fiction. De två som kommit ut kan köpas online men även lånas på Kirsebergsbiblioteket numera.

Avslag på kulturbidrag från Malmö Förskönings- och planteringsförening 2020

Kirsebergs Allehanda skickade in en ansökan 2020, på uppfodran av föreningen själv, för lite stöd/underhåll av den femåriga arbetet med att samla all tillgänglig historisk information om Kirseberg  på en websida för framtida Kirsebergabor. Några  1000-lappar eftersöktes.

Tyvärr räckte inte det 5 GB digra materialet, innehållande intervjuer med nu levande Kirsebergabor, inköpta bilder från bildbyråer, scanning av Kirsebergabibliotekets digra Backaarkiv, föredrag med Backaförfattare, insända berättelser från förr, gatuvandringsreportage,  Backa-Billy-historier mm. för ett positivt svar. Se Sökindex

Projektet startades efter insikten att Malmö Stadsarkiv inte innehöll så mycket  material  vid ett uppsatsskrivande på etnologiska institutionen i Lund. Kirsebergs Allehanda anser att detta arbete under fem år delvis  har fyllt den luckan.

——————

I början av april kom deras häfte om Kirseberg ut. Redan i november 2019 bad Kirsebergs Allehanda att få vara med som en fördjupningslänk. Men icke – det dög inte heller.

 

En dag i början av 1953. Backaförfattaren Lennart Olsson minns.

I barnrikehuset på Lundavägen 57 och 59 har dagen redan börjat, Faddrar och de vuxna ungarna har gett sig iväg till sina arbetsplatser. Hos Olsson är det fortfarande lugnt, eftersom fadern är till sjöss och de äldre barnen lämnat sitt föräldrahem, för att försörja sig själv. Men snart bryts lugnet även här.

Jag vaknar av att mamma ropar från det andra sovrummet. Det gör hon varje dag, för att väcka mig. Jag måste ju stiga upp och förbereda frukosten till mina småbröder, som ligger i den utdragbara träsoffan. Hawia och Batta ligger skavföttes medan Nane ligger för sig själv utan att ha andras fötter i ansiktet. Jag sätter mig upp på sängkanten och gnuggar ögonen, tittar ut genom fönstret. Jag ser att det är grått och trist väder, ingen snö längre, bara regn och blask. I några gluggar på fängelsefasaden, som jag kan se från sovrumsfönstret, är det tänt, det är tydligen tid för fångarna på Malmös gigantiska fängelse. Jag går in på toaletten och gör en kattatvätt. Jag hittar inte min tandborste, så tandborstningen får vänta, kanske den kommer tillrätta tills i morgon, tänker jag. Jag går ut i köket där jag tar fram kastrull, mjölk och kakao. Medan mjölken kokar upp tar jag fram bröd, smör och pålägg. Det blir ost och leverpastej som vanligt. När chokladen är färdig brer jag de antal mackor som mina bröder önskat sig kvällen innan. Nu är frukosten färdig, jag går in och väcker bröderna. Nu blir det liv och rörelse i lägenheten när de bråkar och trängs i badrummet. Tjafset fortsätter vid frukostbordet. Från mammas sovrum hörs inte ett ljud, hon sover säkert gott utan att bry sig om oss. Strax efter är vi alla klädda och mätta. Vi tar våra skolväskor och lämnar lägenheten. Mamma sover fortfarande, men hon får i alla fall ta hand om disk och städning av köket. Sängarna har vi själva bäddat. I trappan möter jag flera ungar som också är på väg till backauniversitetet. Det är ett tiotal ungar som ljudligt klampande i trappstegen tar sig ut från trappan.

När jag kommer ut på Lundavägen, inväntar jag musen som kommer ett tiotal meter efter mig. Vi går ju i samma klass och han bor granne till mig. Vi följer strömmen av ungar som alla har samma mål. Det är ungar från alla hus längs Lundavägen, Ända ute från Östra Fäladsgatan. Jag tittar efter Nailon och Ginga, men ser dem inte, de bor i 59:an. Vi fortsätter utan att invänta dem. Det är halvdunkelt men vindstilla. Träden som bildar en Allé längs vägen står svarta och spöklika, spretande med sina nakna grenverk. Den stenbelagda gatan ser blank och glatt ut i det regniga vädret.

Allé träd delade vägbanor spårvagnsspår på Lundavägen i Malmö 1947. Th personbil cyklist vid Kirsebergsskolan.
Foto: Historisk Bildbyrå samling

Den stenbelagda Lundavägen med backa universitetet till höger.

Men både jag och musen är varmt klädda, förvisso i våra äldre bröders avlagda kläder. På huvudet har vi en toppaluva som år högsta modet. I dag går det något fortare att ta sig till skolan, man vill ju komma inomhus så fort som möjligt. Även den klinkerbeklädda trottoaren har skiftat färgnyans av blötan. Men när vi korsar Dalhemsgatan får vi hålla oss på de rektangulära betongplattorna som ligger inbäddade mitt i trottoaren. På båda sidor om dessa är det, här och var, vått och lerigt. Jag kastar ett öga över gatan och får se att innanför de stora skyltfönstren på Philipssons, står det nya bilar, Bl.a. Merca 180. En bil inte många har råd med. Jag nämner det till Musen som inte visar något intresse av bilar. Jag kommer ihåg den vackra Patriciervillan som låg inbäddad i en grönskande trädgård innan Philipssons bilfirma kom till. Där bodde en äldre dam som köpte alla svampar som vi plockade längs lundavägen och ute vid skitspissen. Denna svamp (fjällskivling) fanns det gott om längs Lundavägen. Den lilla tidningskiosken vid ändhållplatsen för ittan är borta, numera måste man gå till tobaksaffären på Rostorpsgatan om man vill köpa någon serietidning. Vi fortsätter förbi Trädgårdsmästaren Anderssons ägor och förbi fängelsedirektörens villa. Det är tyst runt om mig , mina tankar kretsar runt skolan. Den största glädjen med skolan idag är att det endast är några månader kvar tills man kan säga adjö till backauniversitetet. Jag slutar ju skolan efter sjunde klass.

Snart är vi framme vid den lilla grinden som finns bakom den stora huvudbyggnaden på skolan. Innanför grinden lämnar vi alla de andra, som fortsätter längs fasaden och svänger till vänster vid gaveln där de kommer in på den stora skolgården. Jag och Musen går till höger bort till den gamla skolbyggnaden.

Gamla Kirsebergsskolan revs 1957. Tillhör Pether Larsson

Vår sal låg på andra våningen till vänster.

Vi kommer i lagom tid innan det ringer in. Efter några minuter är alla ungar som går i denna skolbyggnad, samlade. I nästa ögonblick ringer det in. Det blir ett fasligt klampande i trätrappan när alla ungarna tar sig till sina salar. Klass 7a där jag går är inte speciellt tysta. Någon ordnad uppställning utanför klassrummet försigkommer inte. Vi har i fyra år haft lärare Brorsson som visste hur man skulle hålla pli på oss backabusar. Under dessa fyra år var vi alltid uppställda i två led utanför klassrummet. Det var alltid tyst när läraren kom. Men inte idag, vi har ju fått en ny lärare med namnet Fälthammar. Det visade sig snart att denna lärare var annorlunda, vilket gjorde att vi tappade respekten för honom, så även idag. När läraren kommit och vi intagit våra platser fortsatte sorlet i klassen. Vi blir tillsagda, men det blir inte tyst. Efter en stund och flera tillsägelser tappar läraren tålamodet. Han börjar skrika och gestikulera, medan han skakar i hela kroppen. Först då blir det tyst, men inte på läraren, han fortsätter gorma medan han lämnar klassrummet. Det går en kvart. In i salen kommer överlärare Ljungberg. Vi får en utskällning som viner som piskrapp. När nästa lektion börjar har vi fått en vikarie. En kvinnlig sådan. Det blir något lugnare i klassen efter utskällningen vi fått. Men bakom ryggen på lärarinnan hittade vi på hyss. Vi bytte platser i salen, vilket ledde till att fröken ställde frågor till fel unge. Det tog några lektioner innan hon kom på det. Men vi blev ganska snopna när hon sa att hon tyckte det var en kul grej vi hade hittat på. Hon frågade, om det var ett sätt att testa henne. Vi hade ingen aning om någon test, vi gjorde det som ett hyss bara. Men vi blev snällare efter det. När det ringde till middagsrasten hade de sista lektionerna genomförts som på Brorssons tid. Jag lämnar salen och tillsammans med de övriga ger vi oss iväg mot matsalen.

I dag äter vi inte i den gamla matsalen som låg på gaveln i vår gamla skolbyggnad. Nu går vi till den nya matsalen som ligger i nya läroverksbyggnaden. Jag följer mina klasskamrater runt den rödbruna huvudbyggnaden. Vi korsar den stora rastgården och kommer fram till sidobyggnaden till realskolan. Här ligger den nya matsalen. Nu slipper vi sitta på långbänkar och vid långbord. Nu är det riktiga stolar och små bord med plats för upp till åtta personer. Nu är det också slut med mackor, mjölk och choklad, nu är det lagad mat som gäller. Efter maten har vi middagsrast drygt en timme. Jag går tillsammans med några klasskamrater runt huvudbyggnaden och ut på Lundavägen. Vi skall gå ner till suran (Surån). För att kolla om det finns is som det går att jumpa på. Vädret har blivit bättre, Det mesta som var blött har torkat upp, även om det hänger tunga grå moln på himmelen.

Hedbergs Bil Malmö
Bilhallen på Lundavägen
1949
Kirsebergsskolan i bakgrunden
Spårvagn Linje 1 Rosengårdsstaden

Vi korsar Lundavägen och tar sikte på sjölundastigen som leder ner till suran. Denna grusade stig förbinder Sjölunda järnvägsstation med backauniversitetet. Vi kommer ner till suran och går längs ån. Men besvikelsen blir stor, ingen is som är bärande längre. Jag förstår nu att vinternöjena är slut för i år. Vår lekarnas tid har börjat. Vi får nöja oss med att tävla om vem som kan hoppa över ån utan att dölla i. Men jag tröttnar på detta och lämnar kompisarna. Jag går tillbaka till skolan, där jag på skolgården träffar på min lillebror Nane. Han visar mig att han har femtio öre. Jag bommar tjugofem öre som jag lovar betala tillbaka på söndag. När han sagt ja, går vi över Norra Bulltoftavägen och in i Amalias affär. Jag köper fem fem öres kola, Nane köper en pastillask (Viol). Vi kollade om det gick att sno något godis, men eftersom vi var ganska få i affären, gick det inte. Ibland när trängseln är stor går det bra att betala med, en och fyra. Vi återvänder in på Skolgården där vi blir hejdade av en rastvakt, det är fröken Ljungberg. Hon säger, ni har varit utanför skolan, har ni fått lov till det? Jag svarar, att vi har middagsrast, vilket hon nöjer sig med. Hade det varit en vanlig rast skulle det bli rapport till rektor och lärare. Det skulle bli någon form av bestraffning för tilltaget, tre rapp med rotting i ändan eller B i uppförande i betyget. Borta vid ena ingången till huvudbyggnaden har det samlats en massa ungar, någon står med en kamera och tar bilder på alla ungarna och skolgården.

Rast på Kirsebergsskolan. Årtal okänt. Erik Liljeroth 1920 – 2009 Nordiska museet

I byggnaden längst bort ligger matsalen. Längst fram på bilden syns Alf Lundh från 59c. Bakom honom till höger syns Hawia, min lillebror.

Eftermiddagen börjar med mattelektion. Nu får vi uppleva något vi aldrig tidigare varit med om. Fröken delar ut en massa pappersark med geometriska figurer. Det är cirklar, kvadrater, rektanglar, romber mm, Tio ark per unge. Vi blir tillsagda att ta fram linjal, radergummi och blyertspenna. Vi blir tillsagda att räkna ut omkretsen på samtliga figurer. Vi hade under höstterminen pluggat geometri. Men trots det tog det en stund innan formlerna dök upp i hjärnan. Jag satt en stund och undrade över hur formeln, omkretsen på en cirkel. Men plötsligt satt den i mitt huvud, r*r*Pi. När lektionen var slut hade jag lyckats lösa nio av tio. Det visade sig senare att vi var tre av trettio som klarade så många. Men till slut var skoldagen slut Jag lämnade skolan tillsammans med Musen, Nailon och Gingga. På vägen hem längs Lundavägen, Pratade vi mest om hur det gick för IFFIFF. Nailon visade en massa Alfabilder på spelare i allsvenskan. Jag hade inga bilder, men var ändå intresserad av både samtalet och hans bilder. Plötsligt säger Naioln, vet ni att Tore Svensson bor i stjärnhusen borta på Norra Bulltoftavägen? Ett skratt uppstod medan vi svarade, vem vet inte det? Tore är ju vår stora målvakts idol. En stund senare är vi hemma i barnrikehuset, där vi skiljs för att hitta på andra intressen var för sig med eller utan kompisar. Men först är det läxor och mat som gäller. Mamma har gjort rotmos med falukorv, vilket jag inte gillar. Jag lyckas äta upp det lilla jag tagit till mig. Efter maten blir det jag och Nane som får diska och plocka undan. Efter disken är vi fria. Jag har ingen lust att gå ut. Jag går in och lägger mig på sängen med fantomen som jag läser för tredje gången. Snart är dagen slut. Jag slår en sista blick bort mot fängelset där det lyser i alla de gallerförsedda gluggarna. Träsoffan drass ut och vi intar våra sovställningar. Strax efter är det tyst hos Olsson.

Barnrikehuset sett från Smedjekullsgatan. Till vänster på andra våningen bodde familjen Olsson. Grabben med cykeln är Bengt Nilsson från 57c.