Kategoriarkiv: Böcker från Kirseberg

”2019 kom jag äntligen igång!”

”Framåt kvällen kom Sonja. Hon var nu som vanligt, utan ledsnad i ansiktet. Hon log mot honom så han smälte. Vet du, sa hon. I dag är det fyra månader sen vi möttes. Herregud, tänkte han. Hon håller reda på det. Det måste betyda att detta förhållande även har betydelse för henne.
Han blev alldeles varm i hjärtat. Men retade sig samtidigt på att han själv inte tänkt på det. Det firade de med lite mys i soffan.
-Hur många barn vill du ha, frågade hon plötsligt.
-Nja, det har jag inte tänkt på.
-Vill du gifta dig i kyrka? Jag vill göra det, sa hon.
-Jo, det är klart, svarade han. Fan, tänkte han, att man ska ha så svårt med talets gåva. Han var ovan att uttrycka djupare känslor. Kunde inte förklara hur han egentligen kände för henne inombords.
-Jag älskar dig, Sonja. Som jag aldrig gjort förr, för någon.
– Jag älskar dig också, Gösta.
Det slutade som vanligt med en djup kyss.”

 

En bit in i LJUVA UNGDOM kan man läsa ovanstående rader. Då har Claes-Göran (Gösta i boken)  träffat Laila (Sonja i boken) och blivit blixtkär. Det är 60-tal i Malmö.

– Laila gav mig inspiration till boken och godkände den innan jag gav ut den, säger Claes-Göran.

 

Claes-Göran 27 år gammal.

TVÅ BÖCKER PÅ ETT ÅR

Claes-Göran Rosén har skrivit sedan ungdomen men det var först år 2019 som det gav en rejäl utdelning. Då debuterade han med två böcker: novellsamlingen BARNDOMSMINNEN i mars 2019 som sedan följdes av LJUVA UNGDOM i december. 2019

 

– Det var vänner som fick mig att ta tag i det hela, berättar han.

Barndomsminnen.

Jag ville berätta om ungdomstiden på 50/60-talet och det är det jag har gjort nu. Den senaste boken LJUVA UNGDOM handlar mer om 60-talet och inkluderar miljöer på Segevång/Kirseberg. Det är ett antal noveller om hur det var att bli kär på den tiden.

FRÅN ARLÖV TILL SEGEVÅNG

Musikstund

-Själv är jag uppvuxen lite här och där i Malmö, fortsätter han. Min bok BARNDOMSMINNEN handlar just om de olika platserna i stan. Men jag inledde min bana i Arlöv och boken inleds med följande rader:

”Jag kom till världen två dagar innan midsommarafton, 1949. Det ska ha varit en svår förlossning. Mina föräldrar bodde då på Jakobs Gränd i Arlöv. När jag kommit hem ska min far ha stått och tittat på mig och sagt: Ja, nu börjar du se ut som en människa, men fan vad du såg för djävlig ut som nyfödd. Jag blev döpt i Arlövs kyrka. Mitt namn hade far bestämt, för han läste just då en roman, där huvudpersonen hade det namnet.”

I mattagen!

Jag bodde som sagt på på flera adresser: Jerusalemsgatan, Sallerupsvägen, Möllevångsgatan, Slöjdgatan, Katrinelund. Jag gick på Johannesskolan, Rörsjöskolan, Tegnérskolan. På fritiden hängde man på fritidsgårdar om man inte höll på med något bus. 

VUXENTIDEN

Som vuxen arbetade jag mest i korvkiosker och reste på marknader. Jag har också jobbat på Tripasin och på PLM. Jag bodde på Segevång 1964-1967 därefter i Kirsebergsstaden fram till 1970. 1984 återvände  jag till Segevång igen och har bott där sedan dess. Numera är jag pensionär och ska fylla 71 år i sommar.

En sista fråga, skriver du på något nu?

– Jadå, jag är igång med en bok som hoppeligen kommer ut nästa år. Jag vågar inte lova det till 100% så ingen deadline! Det blir en helt annan variant, en fiction. De två som kommit ut kan köpas online men även lånas på Kirsebergsbiblioteket numera.

Grattis till nya ”Backaboken” Anna-Margrethe Thagaard!

Grattis till nyutgivningen av din bok ”BACKARNA – Liv och historia i en förstad” nu i mars 2020! Din bokrelease på Kirsebergs biblioteket var välbesökt och dagstidningar skrev om händelsen. Och du är också med i häftet om Kirseberg som kommer i brevlådan nu i dagarna till alla Kirsebergabor! Det händer mycket på en gång!

Invigningstårta på Kirsebergsbiblioteket!
Så gott som fullsatt!

 

Som Kirsebergs Allehanda förstår av Malmö stadsbiblioteks sökregister så har Du gett ut fyra historiska böcker sedan 80-talet. ”Årets bok är en uppdatering av böcker skrivna redan 1985 och 1992 samt nytt material”, står det på baksidan av boken. Kirsebergs Allehanda ser också att Du, förutom att  ha gett ut egna böcker, medverkat i flera andra böcker som historisk skribent. Hur väcktes ditt intresse för att dokumentera det förflutna en gång i tiden?

                                      Intresset växte fram långsamt! Mina föräldrar, min bror och jag flyttade hit 1967 till två gamla hus, som en gång varit små hyreshus med åtta minimala lägenheter med fem dass på gården. Otroligt många barn hade växt upp i husen. Ibland återkom de och klev in på vår gård och började berätta. Vi hade varken bandspelare eller tid att anteckna. Vi hade fullt upp med att renovera och bygga, men vi lyssnade med stort intresse.

Hösten 1969 kom Anna Kristina (bibliotekarie) in på vår gård. Hon hade gett sig ut på upptäcktsfärd och berättade entusiastiskt om ett kommande experiment på Kirsebergs biblioteket i vilket det skulle ingå en utställnings- och programserie: ”Kirseberg som det var – är – och blir”. Det startade 1970.

Den första skriften: ”Gamla Kirseberg – Backarnas historia fram till 1900” är ett särtryck i ”Elbogen” från 1983. Det är en bearbetning av en permanent utställning som invigdes 1981 på Kirsebergs biblioteket.

Boksignering!

Många gamla Backabor kom för att se utställningen och personalen antecknade deras namn och adress. De kom från alla håll i stan. Under åren 1983–84 bjöd biblioteket in dom till träffar på biblioteket där det livligt berättades minnen från uppväxten på Backarna i början på 1900-talet. Vi hade bandspelare på och med mycket tålamod lyssnades banden igenom och skrevs ut liksom ett tjugotal intervjuer med enskilda berättare. Dessa gjorde jag tillsammans med etnologerna Per Stenberg och Agneta Åsgrim. Per hade 1973 skrivit en trebetygsuppsats i etnologi om Kirseberg. Det var Per och Agneta som öppnade mitt intresse för Malmös alla spännande arkiv.

De första utskrifterna av berättelserna och intervjuerna blev ofta svårlästa. Det behövdes en form – en gestaltning för att få tiden och folket att leva upp igen. Formen utvecklade Anna Kristina Ribbing och jag. Det blev dialoger mellan berättarna som får bekräfta, bygga på eller säga emot varandra. Det blev boken ”Livet på Backarna”, som trycktes i vattentornet 1985.

Historien har under åren använts flitigt i stadsdelen; i skolan, som teater, uppsatser, utställningar mm.

Boken ”BACKARNA – Liv och historia i en förstad” utgav jag 1992 och i den ingår material från de båda tidigare skrifterna + en del annat.

Anna-Margrethe Thagaard (stående) med sin förläggare Jeanette Rosengren, Kira Förlag

För många av oss som bott här ett tag är Du en välkänd person  men för nya Kirsebergabor – som du ju tillägnar din nyutgåva – kanske du kan berätta lite om ditt engagemang för området genom tiderna och vad det ledde till.

Vi, min familj och jag kände oss hemma direkt och jag har stannat i över 50 år!

Som boende här blev vi mycket engagerade i biblioteksexperimentet 1970 och det året bildade vi Kirsebergs byalag, som blev känt långt utanför Malmö. Då handlade det mycket om att rädda stadsdelens äldre delar från rivning, men också att stärka gemenskapen. Att utforska historien blev en del av det hela och på frågan:

Kan man påverka en stadsdels utveckling genom att utforska och väcka historien till liv?”, tror jag på ett försiktigt ”ja”.

Reportage i Skånskan

I Skånskans artikel från bokreleasen berättas om en tjej som bott här med hennes pojkvän i tre år: Hon berättar:

När vi kom hit blev vi direkt förtjusta. Här på Backarna bygger man sitt nätverk snabbt, vi älskar det!”

Vår upplevelse av Kirseberg 1967 är ju nästan samma som deras 50 år senare!

Vid ett tidigare möte förklarade Du ingående omslagsbilden till boken. Kanske Du kan göra det igen? Det var mycket givande.

Framsida på boken

Collaget på omslaget har jag kallat ”Lundavägen genom tiderna”. Skylten är nutid och gänget som kommer gående är Backabor årgång 1992.

I horisonten skymtas Lomma bukten och den lilla Kirsebergs backen. Bakom spårvagnen ser man den stora Kirsebergs backen. Det var på backens topp som majgrevar korades och häxor brändes. Båda backarna blev grustag och utplånades helt under 1800-talet. Den starkt växande industristaden Malmö behövde mycket grus till byggen och anläggningar. Den ståtliga Högamöllan byggdes 1805. Nedanför den sitter ett gäng backaungar; kanske några av berättarna i boken!

Nutid finns på omslagets baksida. Jeanette Rosengren guidar en grupp som är på barnvagnsvandring på Kirseberg.

Om vi talar lite om framtiden istället! 🙂 Vad önskar du för Kirseberg inför framtiden nu när vi går in i ganska stora förändringar genom nybyggnation och gentrifiering?

Den här frågan har jag funderat mycket på under dessa märkliga coronadagar. Vilka erfarenheter kommer att prägla tiden efter den här krisen? Kommer städerna att utvecklas i lika raskt tempo som under de senaste decennierna? Blir det en lågkonjunktur och byggkris?

Men du frågar om min önskan och den är att stora förändringar i området ska få ta tid och så blir det kanske – vem vet?  Något som är spännande med Kirseberg är att man här kan avläsa spår från så många historiska samhällsförändringar.

Och till slut. Kommer man att kunna köpa boken direkt på Backarna någonstans eller gäller endast Kira Förlags webshop?

Boken kan lånas på biblioteket eller köpas hos flera webbokhandlare; såsom Adlibris, Bokus, Bilder i Syd. Den finns hos ”Socker och kanel”  och ”Bernard på Backarna” och kommer att säljas på fler ställen i stadsdelen, hoppas jag.

Författaren berättar ur det förflutna

 

Och allra sist. Vilka böcker läser Du själv just nu? 

De senast lästa böckerna är  Ålevangeliet av Patrik Svensson och Antropocen av Sverker Sörlin. Rekommenderas varmt!

———————————-

Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella verksamhet genom att swisha en ”20”:a till 0708268421

”Jag har inga tankar på att flytta hem”

Lennart Olssson, backabuse.

LENNART OLSSON är en före detta backabuse och bor numera i Tyskland. Han har tidigare utgett böckerna: Backabusar, (2010) En sjöfartslegend och Texas ros.

Återträffen för Backabusar 2010 

I radion 2010

Hans nya bok EN BACKABUSE BERÄTTAR kom hösten 2019 och berättar mer om hans barndom på Backarna.

Söndagen den 22 december 2019 klockan 14.00 kommer Lennart till Backarna för att prata om sin bok på Mässingshornet. Ämne: Hur och varför kom boken till. Är allt som berättas i boken egna upplevelser? Hur lång tid tog det att skriva boken? https://www.facebook.com/events/418764935675270/

Kirsebergs Allehanda ställde några frågor till författaren via mail:

Hur kommer det sig att du började skriva om denna tid i ditt liv?

En första impuls fick jag när jag läste in gymnasiet på KOM Vux 1986. Jag skrev en uppsats som handlade om en dag i mitt liv. Min fröken läste upp den inför klassen, men skrev i slutet av uppsatsen, Varför skriver du inte en bok.

2005 fick jag läsa boken Harskunt och Backabusarna. Jag blev förvånad övar all osanning den innehöll. Bland annat skriver han om mig som en riktig slagskämpe, han kallar mig kriget vilket är fel. Han talar om en händelse om min syster som är ren lögn. Han berättar om krig mot bissingar som aldrig ägde rum, vilket även någon annan författare skrivit om. Jag bestämde mig då för att skriva en bok som utesluter alla lögner och påhittade händelser. Det tog mig fyra år att finna och få bekräftelse på att det jag skrev var sanning och äkta. Tillsammans med min bästa kompis lillebror, Olle Nordahl, hittade vi alla familjer utom två som bodde i barnrikehuset på 40- och 50 talet. Det blev hundratals och åter hundratals telefonsamtal och mail. En hel del av mailen har jag bevarat. När boken kom ut hade vi en återträff som blev mycket omskriven.

– När lämnade du Backarna och vart tog livet dig på din resa?

Jag gick till sjöss 1955 men var hemma emellanåt. 1959 åkte jag in i lumpen där jag blev skrivbiträde till Amiral Bertilsson. Träffade en flicka som jag gifte mig med när jag muckade. Lämnade barnrikehuset och bosatte mig på Spårvägsgatan. Läste in halva ingenjörsutbildningen på NKI, Avbröt studierna på grund av min fru, Höll stadig kontakt med barnrikehuset tills mina föräldrar flyttade i början av 80 talet.

Skilde mig, blev egen företagare, gifte om mig och lämnade Malmö. Bodde i Östra Ljungby, Skiljde mig, men fick henne som en vän för livet. Gifte om mig något år senare, Förlorade mitt kapital vid den stora strejken i början av 80 talet. Läste på högskolan och blev lärare och Syokonsulent. 2002 skiljde jag mig och flyttade till Tyskland. Jag fick cancer och blev klassad som kronisk sjuk. Detta plus en dålig pension gjorde att jag idag har fri tandvård, fria läkemedel, fria läkarbesök med egen husläkare som kommer på hembesök, fria hörapparater, fria transporter från och till sjukhus, hemsystrar som kommer dagligen och gör omläggningar av bandage, städar, tvättar mm. Jag har det därför bättre än många i Sverige som är i samma situation.Jag har inga tankar på att flytta hem, även om längtan och min kärlek till Sverige är enorm. Jag har mycket god kontakt med både familj och barn, Får ofta besök av dem, men jag reser hem minst en gång per år, då jag besöker så många av mina anförvanter som möjligt.

Är EN BACKABUSE BERÄTTAR en andra del av tre kanske..?

Det kan hända. Jag har fått en del förfrågningar. Jag tänkte att denna andra bok är den sista jag skriver när det gäller dokumentärer. Men kanske dyker det upp en eller annan händelse som jag kan skriva om.  Jag publicerar annars lite material på FB, Bland annat på min egen sida, Lennart Krigare backabuse, eller Lennarts glada sida..

Jag kommer att ha ett trettiotal böcker med mig vardera av En Backa buse berättar och En Sjöfartslegend. De kan köpas via Kirsebergs Allehanda till ett något lägre pris än på nätet.Hör av er till sidan!

——————–

Boken  EN BACKABUSE BERÄTTAR finns att köpa på diverse sajter på nätet. Här kan man läsa några sidor ur boken i förväg.

————————————————

Läs gärna om en skoldag 1953

Läs gärna om en midsommarafton 1947

”Jag ville ge upprättelse åt de frikyrkliga”

Jag sitter i en stor, svängd skinnsoffa i ett mysigt, ombonat vardagsrum med kaffe och kakor framför mig. Väggarna är fulla av tavlor och souvenirer, en bokhylla fyller ena väggen. Jag har anteckningsboken uppslagen och pennan beredd. Jag ska samtala med Ingvar och Margareta Nilsson, 90 respektive 92 år gamla. Nu säger Margareta att det är på fredag hon fyller 92 så nästan.. Jag grattar i förskott.

I dag är det onsdag och jag har kommit på besök till dem på Östra Förstadsgatan i Malmö där de bott sedan huset byggdes. På vägen dit tänker jag att Ingvar inte flyttade så långt ändå från Backarna där han föddes, men jag misstar mig på hans och Margaretas liv; de träffades i Stockhom, de har bl a bott i Karlskrona, besökt fyra världsdelar, haft en campingplats utanför Venedig som sitt andra hem och har fortfarande husvagnen kvar fast nu i Vollsjö.

 

TRE POJKAR I EN BÅT

Men vi återvänder till anledningen till att jag besöker dem. Ingvar skrev i 60-års åldern en självbiografi med titeln Malmöpågar (Kira Förlag) som har kommit att bli en standardbok att läsa när man studerar Kirsebergs förflutna lite närmre. Jag fann den på Kirsebergsbiblioteket och efter ett telefonsamtal till Ingvar Nilsson bestämde vi möte för en intervju. Men först skulle jag läsa boken.

Malmöpågar av Ingvar Nilsson Kira Förlag 2010

Det blir fina lässtunder. Jag känner mig så nära personerna medan jag läser och får riktigt dela deras upplevelser av fattigdom och skam. Jag ryser till när jag  får en känslomässig insikt i hur det känns att vara fattig. Jag börjar nästan skämmas över det välstånd vi ändå lever i idag. Endast den som varit fattig själv kan riktigt förstå den utsatthet en människa känner i en sådan situation. När så  även hans mor dör ung i cancer, känner jag en riktig sorg. Det finns  dock spännande situationer med i boken som när han och hans två kompisar byggde en kanot och skulle segla till Danmark eller som när han påverkar krigssituationen under sin tid i flottan. Boken är så välskriven som av en driven författare men sanningen är att det är Ingvars enda bok; hans liv har gått i polisyrkets spår. Jag får för mig att här kunde det blivit en författare om livet velat annorlunda. Men polis blev det.

Ingvar med sina barn i båt.

 

 

 

 

 

 

FÖRTROENDEKAPITALET SOM FÖRSVANN

Ingvar berättar att han har gått den långa vägen som man gjorde på den tiden; från patrullerande landsortspolis arbetade han upp sig till utredare inne i Malmö.

– Jag började arbeta i Staffanstorp på 50-talet, berättar han. Då gjorde man allt, man var ordningspolis, utredde brott och hade kontakt med befolkningen. Det handlade om att bygga upp ett förtroendekapital som kunde användas senare. Sedan kom jag till Burlöv en tid, efter det blev det Malmö från 1965 som utredare inom polisen, dock ej våldsroteln, utan mer flygolyckor, arbetsplatsolyckor och sådant. Vi hade ju t ex Kockums på den tiden som en stor arbetsplats. Men mina bästa år var nog när jag återvände till att vara lantortspolis i Svedala fram till pensionen.

Nu kan jag inte hålla mig ifrån att fråga om han ser Veckans Brott på tisdagar med Leif GW Persson. Han reagerar direkt: Absolut! Varje vecka! Jag följer utvecklingen noga inom polisen.

Detta uttalande följs av en lång diskussion mellan oss om polisen var bättre förr eller inte. Ingvar hävdar bestämt att omorganisationen 1965, då polisen förstatligades, har satt djupa, negativa spår i det svenska samhället. Det förtroendekapital som tidigare hade byggts upp mellan polis och allmänheten tunnades ut, menar han och den klyfta som skapades förvärrades av att alltfler chefer kom från det akademiska, juridiska hållet utan erfarenhet av verkligheten.

– Du MÅSTE ha arbetat som polis för att förstå arbetet och kunna göra de rätta förändringarna! utbrister han engagerat. Jag är ofta mycket enig med GW i många frågor. Skrivbordschefer kan inte göra rätt.

UPPRÄTTELSE

Nu måste vi återvända till boken Malmöpågar där Ingvar beskriver sin barndom på Backarna, flytten in till stan och sin ungdomstid i Elimförsamlingen på Stora Trädgårdsgatan, sina år inom flottan fram till mötet med sin fru Margareta i Stockhom 1946.

– Vad var den största anledningen till att du skrev den, undrar jag. Det är ju inte alla som sätter igång med ett sådant stort projekt.

Han skrattar till och säger sedan mycket allvarligare:

– Jag ville ge upprättelse åt människorna inom frikyrkan. Du förstår, de hölls för lite udda och skrattades åt. Jag ville beskriva hur fattigdom, arbetslöshet och halvsvält driver folk in i alkoholbegär och depression. Jag ville beskriva hur många fann en befrielse genom frikyrkan, de fick ordning på sina liv, slutade dricka. Mina föräldrar följde just den vägen. Min mor gick halvdesperat in på Östra Salen på Vattenverksvägen en kväll då hon funderade på att ta sitt liv och det blev en vändning för henne. Min far följde efter, slutade dricka och familjen stabiliserade sig. Jag blev själv aldrig kristen, men jag respekterar till fullo dem som gick den vägen och fann en ljusning i livet på så sätt. För oss barn blev det ju också ett bättre liv fast man kanske inte förstod det riktigt förrän senare i livet.

Östra Salen på Vattenverksvägen 24

 

VISPEN, MATTEBANKEN OCH SOPKVASTEN

Vi kommer in på barnuppfostran förr och nu. Ingvar är säker på  att den är kopplad till människors allmänna livssituation. Han säger:

– Människor blev hårda av att leva på marginalen hela tiden. Det fanns inte plats för kärlek och värme. Det finns inte många barn från den tiden som inte smakat på vispen (björkriset), mattebanken eller sopkvasten. Så skipades rättvisa förr. Samhället blev så mycket mjukare när levnadsstandarden steg, när vi fick bättre bostäder och det fanns arbete åt alla. Förr rörde man inte varandra, man kramade inte sina barn. Jag kan nog säga att från och med 40/50-talet skedde en stor förändring. Vi fick vårt första barn – 48, vi fick fyra barn allt som allt och vi har älskat och kramat dem på ett sätt som hade varit otänkbart för vår föräldrageneration.

Fru Margareta lyssnar och instämmer till en viss del. Hon växte upp hos sin mormor och hon kramades minsann.

TVÄTTMASKINSREVOLUTIONEN

Vi måste förstås också prata om kvinnans situation. Ingvar och Margareta har ju hunnit se en stor förändring under sin tid.

– Du förstår, säger Ingvar, förr i tiden arbetade mannen och kvinnan var hemmafru. Det var ju ett arbete i sig med många barn, knapra förhållanden och inga tekniska hjälpmedel. En tvätt kunde ta 2 – 3 dagar; först skulle allt blötläggas i kallt vatten, sedan kokas och skrubbas för hand mot en tvättbräda. Därefter sköljas och hängas upp på torkvinden. Sen kom manglingen och strykningen. Det är som Hans Rosling säger, fortsätter Ingvar, att tvättmaskinen revolutionerade livet för kvinnorna. Vi fick vår första tvättmaskin 1958. Det var runt den tiden mycket tekniskt blev allmängods: vi fick telefon 1955, TV i början på 60-talet.

Jag vänder mig till Margareta och frågar hur hon ser på sitt kvinnoliv. Hon säger att det var bra att vara hemmafru när barnen var små, sedan har hon arbetat i klädaffär under hela sitt liv. Du känner kanske till Malmströms här i Malmö, säger hon och jag nickar. Där arbetade jag.

– Hemmafrun var respekterad förr, berättar Ingvar. Att vara maka och mor gav status.

Nu kommer vi in på en längre diskussion om den svenska kvinnans särställning. För vi alla tre eniga om att kvinnan har haft en bättre status generellt i Norden än i andra länder. Jag hävdar att det beror delvis på vikingatiden; männen var borta i åratal och kvinnorna fyllde deras platser och fick makt de inte ville lämna tillbaka. Så sker också i krigstider, plötsligt duger kvinnor till mer än innan. När fredstider kommer börjar nya kvinnoideal att förespråkas där hon ska dra sig tillbaka.

Ingvar och Margareta lyssnar men kan inte riktigt säga vad de tror det beror på. Det är skillnad i kulturen, helt enkelt, säger Ingvar. Och då kommer vi in på deras stora livshobby, att resa. Det är då de sett hur t ex kvinnor i Gambia har haft det och kunnat jämföra.

”DET SKA VA´ HUSVAGN”

När vi nu kommit in på ämnet resor börjar båda två att glatt tala om olika resmål och peka på troféer på väggarna. De tar fram album med foton och inklistrade souvenirer. Jag ser kort från 60 -talet och framåt.

– Först tältade vi på våra resor, sedan blev det husvagn, berättar Ingvar och jag ser att de båda ler inåt som om livet i husvagnen spelas upp inför deras ögon igen. Vi har bilat över hela Västeuropa och England. Vi har också varit på resor till New York och Peking. Mest kom vi att återvända till en camping utanför Venedig, Union Lido. Där var vi ett 20-tal somrar. Vi hade först en Volvo PV och sedan en Amazon. Vi åkte lätt fem – sex personer i bilen. Vad vissa vakter tittade när vi klev ur en efter en! Svärföräldrarna sov i bilen, barnen i ett tält och vi i ett annat tält. De skrattar.

De visar mig bilder på bilen.

– Vi har nu husvagnen stående hos en dotter i Vollsjö, berättar Margareta. Så vi utgår därifrån på våra turer. Som i somras.

När jag frågar om de campat i Norden så har de gjort det också; allt från Norge/Danmark till Abisko i norr. Så går Ingvar och hämtar två stora, inglasade foton. På ena bilden syns över 200 personer uppradade inför fotografen.

– Vi har också en årlig släktträff i Vollsjö, berättar de. Då träffas alla. Vi kan skryta med att vi har bidragit med fyra barn, 11 barnbarn och 19 barnbarnsbarn! Det är därför vi har skaffat större lägenhet här i huset. Vi hade bara en tvåa först. Vi får besök titt som tätt och för att underlätta övernattningsmöjligheterna har vi gjort så.

BOKSLUKARE AV STORA MÅTT

– Men när ni får en stund för er själva, ler jag. Vad gör ni då?

– Vi läser, säger Margareta och pekar på bokhyllan som fyller en hel vägg. Ingvar går och hämtar en trave böcker. Margareta tar upp en av dem.

– Den här läser jag nu, säger hon och håller upp Ett halvt år, ett helt liv av Magnus Ekström. Den handlar om Bosnienkriget. Den rekommenderar jag verkligen. Jag har bara så här många sidor kvar, säger hon och visar var hon är i boken.

Jag känner att intervjun börjar närma sig sitt slut och måste ställa Kirsebergsbibliotekets fråga: kommer Ingvar tillbaka och berättar om sin barndom på Backarna igen. Nej, blir svaret, han har avslutat det kapitlet i sitt liv. Han hör sämre och känner inte att han kan prestera som han vill. Men han ska åka dit med ett extra exemplar av boken som de önskar att få. Så går han tillbaka till bokhyllan och hämtar ett exemplar till mig. Han skriver några väl valda ord i början och överlämnar den till mig. Jag blir rörd över gåvan och tackar. Jag dricker ur sista kaffeslurken och tittar på dem där de sitter i soffan.

DET NYA SVERIGE

De har upplevt ett Sverige som genomgått en stor förändring socialt och ekonomiskt under 1900-talet. Att resa till Köpenhamn var en stor resa för deras föräldrar, berättade Ingvar tidigare, själva har de hunnit blivit hemtama under solen i Venedig och sett fyra världsdelar. Jag undrar om någon generation före eller efter dem har fått/får uppleva en sådan drastisk förändring.

Själv känner jag som om tiderna förändras till det sämre igen; trots en tabell som visar på ett ständigt ökande BNP.  För samtidigt rapporterar Statistiska Centralbyrån att inkomstskillnaderna i Sverige nu är de största de någonsin uppmätt sedan de började mäta. Det hårdnande samhällsklimatet av idag hänger kanske samman med sämre ekonomiska tider igen förr vissa delar av befolkningen, den nya trångboddheten i storstäderna och konstant arbetslöshet för vissa grupper.

Jag tackar för mig och går ut i den kalla februarikylan på Östra Förstadsgatan för att bege mig hemåt i en stad jag inte längre känner igen, en stad med glassiga byggen i centrum och utbrända bilvrak i ytterområdena. Kanske är en husvagnssemester en omöjlig dröm igen för vissa i det nya Sverige som nu växer fram..

Backarna.Liv och historia i en förstad av Anna-Margrethe Thagaard

Den första bok som Kirsebergs Allehanda vill rekommendera i ämnet är naturligtvis boken  ”Backarna. Liv och historia i en förstad” av  Anna-Margrethe Thagaard. Boken kom ut 1992 och var en uppdatering av tidigare böcker. Tyvärr är den slutsåld men kan lånas via bibliotek.

 

Våren 2020 kommer en uppdatering av  ”Backarna – Liv och historia i en förstad” ut på Kira Förlag, Malmö. Den innehåller förutom en uppdatering av utgåvan 1992 även  Kirsebergs Framtid, Kirsebergs historia samt Livet på Backarna (1985).

 

I Elbogen. Malmö fornminnesförenings tidskrift. Årg. 13 Nr 1 Malmö 1983. kan man läsa om Kirsebergs historia till 1900 allra först.