Kategoriarkiv: Det diktas på Backarna

Berätta din historia från Backarna!

Bron över floden Kwai av Lennart Olsson

Det var en sådan där, mulen grådaskig höstdag 1958, som det ofta var på hösten i Malmö. När jag tittade ut från fönstret kunde jag se att träd och buskar släppt sina blad. De stod nu som spökliknande skepnader längs Lundavägen, ja förresten, I Rostorps villaträdgårdar var det likadant, fruktträden hade sjunkit in i sin vintersömn.

Sommarens vackra grönska var ett minne blott. Jag tittar mig runt i rummet där sängarna står uppbäddade efter att mina småsyskon lämnat rummet. Jag förstod genast att de stigit upp, ätit frukost och därefter gett sig iväg till skolan. Det är Batta och Hawia som går sista året på Backauniversitetet. Nane min två år yngre broder har lämnat hemmet och blivit sjöman, precis som jag. Jag stiger upp när jag hör att morsan är i köket och donar. När jag går ut på toaletten får jag i förbifarten se att hon håller på med frukosten. En stund senare sitter jag och morsan och småpratar medan vi njuter av kaffe och mackor. Farsan är som vanligt ute på böljan den blå. Jag har av morsan fått veta att han var hemma i juli någon gång, men väntas hem till jul. Efter frukosten går jag in i stora rummet där jag slår på radion och lyssnar på nyheter och musik. Jag har en känsla av att det är långtråkigt. Alla mina kompisar är på sina arbetsplatser. De arbetar nu för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Själv har jag varje månad skickat hem pengar från min lön, trots att jag inte bott hemma sen jag var femton år gammal. Jag har liksom min far blivit sjöman. Vågor i håret och vatten i knäna, som man säger.

Tankarna går tillbaka till gårdagen. Jag, Otto och Todde hade suttit här i rummet och pratat om den nya filmen som skulle ha premiär idag. Vi hade beställt biljetter redan några dagar innan, Vi hade pratat om både bilar och brudar. Vi blev snart överens om att försöka få några brudar med oss på bian. Vi försökte via telefon ringa runt till de brudar vi kände. Men det var tji, de hade fullt upp med andra göromål och dessutom tyckte de inte om att gå ut mitt i veckan. Det var tur att morsan var hos Karlsson och spelade tolva, eftersom telefonräkningen steg en hel del e efterhand som vi ringde runt. Jag släpper tankarna på gårdagen. Jag går ut i hallen och tar på mig jackan samtidigt som jag talar om för morsan att jag går ut. När jag går ner för trapporna tittar jag på trappstegen. Tänk vad många steg det tagits i denna trappa. Sen 1938 har minst 50 människor gått i trappan, ofta flera gånger om dagen. Tänk om trappstegen kunde berätta var dessa människor varit eller varit på väg. Tänk om dessa steg kunde berätta vilka typer av sko beklädnader eller kläder dessa mänskor hade. Jag släpper tankarna och går snabbt längs husets långsida, fram till grinden, eller det som skulle varit en grind, men som endast består av två pelare uppmurat tegel.

När jag kommer ut på Lundavägen styr jag stegen mot Sege. Jag har blivit nyfiken på hur det ser ut på fäladen numera eftersom jag hört rykten om att det skall byggas bostäder därute. Jag g år förbi 59:an och trikåaffären, fortsätter förbi solidars kött affär och speceriaffär, korsar Rostorpsgatan. Jag stannar till vid Wirgins konditori för att kolla genom fönstret om där finns någon som jag känner. Men serveringsrummet är tomt, så jag går vidare. Några minuter senare har jag passerat cykelmakaren och kemikalieaffären och kommit fram till Hörnet av Östra Fäladsgatan. Jag tittar ut över fälten. Men det ser ut som vanligt jorden ligger nyplöjd efter höstens skörd. Men plötsligt får jag se två gubbar som går över fältet, ibland stannar de och gestikulerar. Jag förstår ganska snabbt att det är kommungubbar som är ute och mäter ut var byggnaderna skall placeras. Eftersom det är ointressant går jag vidare längs Östra Fäladsgatan. Några hundra meter längre fram korsar jag

Östra Sjukhuset

Kronotorpsgatan och fortsätter förbi Anita Ekbergs hus och kommer fram till Beijersparksgatan. Jag tittar snett över gatan mot det område som vi kallar för Zing Zing. Bakom det höga staketet får jag se en man som gestikulerar och vill ha min uppmärksamhet. I tron av att det är en normal människa går jag över gatan, fram till mannen. Jag hinner inte ställa någon fråga eftersom mannen börjar svamla något som jag inte uppfattar. Jag frågar vad han vill. Då säger han, Du skall vara hövlig och snäll, inte göra något ont. Jag blir förvånad, men får fram ett varför? Jag är profet, säger han och fortsätter, men det förstår inte de andra idioterna. I samma ögonblick kommer en skötare och leder bort honom mot en byggnad strax intill. Jag förstod då att jag träffat på en idiot. Med ett leende på läpparna går jag vidare över gatan och in i Bajan. Jag följer grusgången tills jag kommer fram till utgången vid Åkerögatan. Eftersom det är helt folktomt finner jag inget intresse av parken. Jag går längs Åkerögatan tills jag kommer hem till barnrikehuset. Gården ligger öde. Inga ungar ute och leker, tydligen för kallt, tänker jag. Resten av dagen ligger jag i sängen och läser gamla serietidningar.

När klockan närmar sig halv sex snåret knackar det på dörren. Morsan öppnar och släpper in Todde. En stund senare kommer Otto också. Vi pratar lite om ditt och datt, men bestämmer att vi ses efter kvällsmaten, strax efter klockan sex. Morsan är nyfiken och medan vi äter kvällsmat frågar hon vad vi skall hitta på. Jag berättar att vi skall på bio och se filmen, BRON ÖVER FLODEN KWAI. Jaså, men glöm inte nycklarna, svarar hon. Så fort jag ätit ger jag mig ner till grinden där jag inväntar Otto och Todde. Vi börjar gå mot spårvagnshållplatsen då vi ser att ittan är färdig för avgång. Vi lägger benen på ryggen för att hinna med spårvagnen. Jag springer fortare än de andra och hoppar på spårvagnen som börjar få upp farten.

Almedal, Lundavägen. Johnsson, Berndt (1877-1943)

Todde och Otto hinner inte ifatt så jag är tvungen att hoppa av vid Almedalsgatan och invänta nästa spårvagn där de är med. Vi hoppar av vid Olssons hörna på Stortorget, där ifrån går vi uppför Södergatan till Metropol. Vi löser ut våra beställda biljetter, varefter vi går ut på Södergatan där vi kollar om det finns några brudar. Det är tunnsått på brudar denna torsdagskväll, så vi får nöja oss med att se filmen.

Larsson, Åke Waldemar (1913-1995)

Klockan har blivit nära halv tio när vi kommer hem till barnrikehuset. Vi är upprymda av att sett en kanonbra film och lärt oss en ny spännande melodi. Utan att tänka oss för börjar vi gå och stampa hårt med skorna i asfalten medan vi sjunger med höga röster ledmotivet i filmen, fast med egna ord, Svea, du har så vackra ben. Svea du har så fina bröst. Det tar inte så lång stund innan det öppnas fönster lite här och var och vi får utskällning och tillsägelser om att vara tysta. Efter några bloss skingrar vi oss och går hem, det kommer ju en ny dag snart och då skall man ju vara utsövd, Snart låg jag i min säng och sussade gott till drömmen om en bro som går över floden Kwai.

Valborgsmässoafton 1947 av Lennart Olsson

Till minne av min moder Gulli, som hade födelsedag på Valborg. Hon gick bort vid 101 års ålder. Hon var pigg och alert in i det sista.

Det jag berättar hände valborgsmässoafton 1947. Jag vaknar med en underbar känsla i magen, Jag ser att mina bröder redan vaknat, men är ovanligt tysta. Jag ler för mig själv eftersom jag förstår varför de är tysta. Farsan är ju hemma, Han kom igår, Mina tankar går tillbaka till gårdagen. Vi ungar bävade för hans ankomst eftersom vi trodde att mamma skulle tala om för honom alla bus vi hittat på sedan han sist var hemma. Men efter en stund förstod vi att hon ingenting sagt, vilket gjorde att vi vågade visa vår glädje över hans sällsynta besök. Jag hade mest tankarna på vad vi skulle få för godis. Han har ju alltid några kartonger med chokladkakor med sig hem. Och visst, han plockade snart fram det, men först måste vi respektfullt hälsa på honom. Jag tryckte de goda holländska chokladkakorna intill mitt bröst medan jag gick in i sovrummet och satte mig på den uppbäddade träsoffan. En kaka gömde jag i min klädlåda, den andra satt jag och beundrade en stund, men inte mer än några sekunder. Jag rev försiktigt av papperet som omgärdade det goda. Jag bet av en liten bit i hörnet av kakan, lät den smälta i munnen medan jag njöt av den goda smaken. När jag ätit en tredjedel packade jag in den igen och stoppade ner den i fickan. Samtidigt kom även mina bröder in och ett väldigt smaskande var igång. Men säg den glädje som varar för evigt, Jag tog fram den andra kakan som jag stoppade i byxfickan. Någon minut senare var jag på väg ut. Väl nere på gården stötte jag ihop med Otto hammarskaft, och naturligtvis ville han ha en bit. Det tog inte många minuter förrän flera av mina vänner trängdes runt mig. Chokladen tog slut långt före vad jag tänkt mig, men va då vi hade roligt både då och resten av dagen. Valborg, mina tankar återgår till verkligheten. Jag tittar ut genom fönstret och får se en strålande sol som låter sina strålar tränga in genom vårt fönster. Jag hör att mamma håller på med något i köket, försiktigt öppnar jag sovrumsdörren och kikar ut i köket. Va, tänker jag, gör hon frukost redan? Jag går in på toan och tömmer blåsan, därefter gör jag en katta tvätt. Jag går försiktigt ut i köket eftersom jag inte vet vilket humör mamma är på. Men jag behöver inte vara orolig hon säger gomorron och säger att frukosten snart är färdig. Du kan väcka pappa och tala om att frukosten är färdig. Jag gör vad jag blivit tillsagd och snart sitter vi samlade runt köksbordet. Atmosfären är lika skön som den varma solens strålar. Det pratas mycket och hjärtligt, ingenting om våra bus nämns. När frukosten är avklarad får vi gå ut. Fram till sjutton tid leker vi på gården eller i dess omgivning. Vi blir uppkallade för att äta en tidig kvällsmat, eftersom det är mammas födelsedag och det snart kommer gäster. Efter maten gör jag ett försök med att tigga en chokladkaka. Hjärtat slår dubbla slag när mamma går in och hämtar ett choklad, Jag lämnar lägenheten med en underbar känsla av tillfredsställelse.

Åkerögatan/Kronotorpsgatan ca 1930. Vykortet tillhör Pether Larsson, Carte Postale de Kirseberg. FB

Snart är vi några backabusar som är på väg ner till Bajan. Vi går längs Åkerögatan där det i några trädgårdar står syrener som blommar helt vilt. När man går förbi kan man känna den underbara doften, en doft av sommar. När vi kommer ner till Bajan går vi bort mot dammen och den stora backen. Nere vid backens slut och i närheten av dammen är en stor hög med allehanda brännbart material uppbyggd. Kiosken är öppen. Men jag behöver inte gå dit. Jag och Otto sätter oss en bit från högen , där jag plockar fram min chokladkaka. Naturligtvis hjälper Otto mig att äta upp den. Någon timme senare börjar solen gå ner , samtidigt börjar några äldre män tända fyr på bålet. Det brinner snart så häftigt att vi är tvungna att flytta oss en bit för att inte brännas. Samtidigt börjar en gubbe prata från en ihop spikad talarstol. Vad han dillar om har jag ingen aning om, men jag hör att det pratas om våren. När han talat färdigt börjar det sjungas. Jag njuter av det hela utan att förstå så mycket, jag är ju inte så gammal. När det blivit riktigt mörkt får jag en känsla av att jag måste gå hem. Jag vill ju inte få bannor för att ha kommit för sent hem. När vi kommer hem till gården tar jag adjö med Otto och går upp till vår lägenhet Väl innanför dörren får jag höra ett väldigt sorl från stora rummet. Jag förstår att kalaset är i full gång och att några har fått pratdricka i sig. Jag går in och hälsar på gästerna, samtidigt som jag väntar på mammas reaktion över att jag är sen. Men jag blir jätteglad när hon istället säger att jag kan gå ut i köket där det finns både tårta och kakor, som jag får äta av. Snart har jag fått lite av varje och det slinker ner i en gottesugen mage. Men nu måste jag gå och lägga mig. När jag kryper ner i sängen där mina småbröder redan somnat, slår det mig, att det är mammas födelsedag. Jag får väl gratta henne i morgon, för nu somnar jag.

Midsommarafton 1947 av Backabusen Lennart Olsson

( Margareta Bell. 1952 framför kiosken i Beijers Park. Byggdes på 40-talet då den gamla revs. Privat foto: Lennart Olsson)

Midsommar, jag suger po ordet medan ja gnider mina nyvakna ögon. Ja tittar maj runt i det tomma sovrummet. Inga syskon hemma, de är utplacerade hos sommarföräldrar eller på kollo. För någon eller några timmar sen lämnade mina tre äldsta syskon lägenheten. De har ju kommit upp i 15, 16 års ålder och måste därför jobba för att som det heter, hjälpa till med familjeförsörjningen. Att behålla det de tjänar kommer inte på fråga, betala hem är ett måste. Ja har ingen aning om va klockan är, Mamma sover tydligen fortfarande tror ja, för det är helt tyst i lägenheten. Ja stiger upp ur den utdragbara träsoffan som nu ente behöver dras ut i sin fulla bredd. Ja smyger ut i hallen för att gå in på toan. Ja, hon sover fortfarande tänker ja när ja tittar in i stora rummet, där hon ligger i den bäddbara fina soffan. Efter att ha tömt blåsan, smyger ja ut i köket för att ta mig ett glas mjölk. Jag hejdar mig snabbt när jag hör röster från gården. Jag går fram till fönstret och tittar ut. Ja blir eld och lågor när ja ser alla ungar som håller på med att klä en majstång. Jag ser Edalapågarna som pekar och dirigerar ungarna om vad de skall göra. Ja får på maj mina kläder i en väldig hast, varefter ja tyst smyger ut från lägenheten. Når ja morsat på ungarna ja möter po gåren, får jag reda på att det är insamling av blommor och grönt som gäller. Med entusiasm sticker ja o Todde upp på Västkustvägen där det här och var växer vilda lupiner. Det tar inte lång tid innan vi har varsin stor knippe med blommor. När vi kommer hem till gården överlämnar vi blommorna till Edalapågarna som klär majstången. När den är klädd reses den mot klätterbomen. Ja tittar på det ståtliga midsommarteknet medan min kropp värms av den nu stekande solen. Plötsligt försvinner den ena ungen efter den andra, varför vet jag inte. Ja lämnar också gåren efter att jag talat om för Todde att ja måste äda frukost. När ja kommer in i lägenheten möter ja mamma i hallen. Var har du varit? Och när gick du ut? Frågar hon. Ja berättar vad ja gjort, vilket får henne att gå fram till köksfönstret för att titta på underverket. Medan kaffe vattnet kokar dukar hon under tystnad, inga kommentarer om mitt äventyr, för nu är det frukost som gäller. Det är härligt att vara ensam himma utan syskon, för då uppfattar jag mamma som mycket snällare än när alla mina syskon är hemma samtidigt. Medan vi inmundigar frukosten beklagar mamma sig över att hon inte lyckats få tag på några jordgubbar, men hon lovar att försöka hitta några innan dagen är till ända. Hon talar också om att vi får besök i kväll av vänner som mina föräldrar umgås med. Jag blir riktigt överraskad när hon talar om att pappa kommer hem senare idag, han befinner sig i Helsingborg med sitt fartyg just nu. Han kommer att vara hemma i två dagar medan fartyget lossas. Den största glädjen över denna nyhet är att då vankas det godis som han köpt någonstans i Europa. Klockan har nu blivit nästan itt, och när ja tittar ut genom fönstret, ser ja hur flera ungar lämnar gåren. Ja fattar genast vad som är på gång. Ja tar på mig toppaluvan och lämnar lägenheten. Att säga hej då till mamma lönar sig inte, eftersom hon ändå inte bryr sig om jag är hemma eller ute. När ja kommer ut på gåren träffar jag Otto Hammarskaft. Ska du me till Bajan, frågar ja. Kan ja väl, svarar han.

Vykort Beijers Park, frankerat 1958. Privat: tillhör Pether Larsson

När vi går längs Åkerögatan tittar vi in i trädgårdarna för att se var fruktträden står som vi senare när frukterna mognar skall plocka ”utan lov”. Vi pratar om detta tills vi kommer till Bajan. Vi följer grusgången genom det omgärdande skogsbältet, och kommer ut på den enorma gräsytan som parken är försedd med. Längre in på den stora öppna gräsytan är det fullt med folk i alla åldrar. En majstång är rest och en liten tribun av trä är anordnad. Snart skall det roliga börja. Men jag och Otto går först upp till kiosken för att köpa något gott för våra små slantar som skramlar i fickan. När vi kommer tillbaka till festplatsen har det börjats. Massor av backabusungar men även äldre deltar i dansen. En trio spelar kända sånglekar medan en kvinna dirigerar dansen. Jag småler för mig själv när jag ser de vuxna hoppa omkring till små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Jag och Otto deltar i några lekar som arrangeras, som att hoppa säck och löpa med ägg på en sked. Vid sex tiden är det roliga över. Det blir paus någon timma innan det blir fest för de vuxna backabusarna. Men inte för Otto och mig. Himma po gåren håller flera ungar po me att karva stearinljus po gårens asfalt. De två underreden till mattbommarna har stållts invid majstången där de nu fungerar som tribun. De har blivit inbäddade i grönskande trädgrenar och blommor. Jag lämnar Otto och går upp för att äta kvällsmat. När jag kommer in ser jag att gästerna redan kommit. Mamma säger åt mig lite förargad, att sätta mig och äta eftersom de redan börjat. Jag hälsar på gästerna och intar min plats. Sill, fy sjutton, det tycker ja ente om, men tvingar i maj litta ändå. Gladare blir ja när ja ser en jätte skål med jordgubbar som mamma lyckats med att inköpa. Ja tar så många ja vågar utan att få skäll av mamma. Me vispgrädde och socker går det unnan att få ner de goa. Klockan har bitt åtta o gårens egen trio har börjat spela opp ti dans. Edalapågarna spelar o sjunger so de står härliga till. De flesta fönster inmot gåren står på vid gavel. Dom hyresgäster som ente är nere po gåren, hänger i fönstren och glor mens dom lyssnar po musiken. Korv me senap går att köpa av korvgubben som är Andreasson. Det går åt en del korv eftersom gåren får besök av folk från andra hus längs Lundavägen och Rostorp. Men glädjen för maj tar slut vi tietiden. De e daggs att gå ti sängs. Midsommar festen i barnrikehuset på Lundavägen tar slut vid midnatt. Men återkommer nästa år.

En dag i slutet av 40-talet av Backapågen Lennart Olsson

EN DAG I SLUTET AV FYRTIOTALET:
Jag vaknade med en jädrans smärta i pungen. Jag reste mig på armbågen och tittade mig runt. Lasse, min storebror var just på väg att lämna sängen. Han skulle ju till posten där han jobbade som brevbärare. Jag tittade på Evert som jag låg skavföttes med i den utdragbara träsoffan. Det var han som i sömnen sparkat mig. Jag vände mig om och försökte somna om, men det var lögn i helsike. Jag kunde inte somna om. Strax började Jane, Bertil och Evert röra sig i soffan och strax efter var alla klarvakna. Det blev nu ett jäkla springande till toaletten, alla ville ju tömma blåsan som fyllts på under natten. Därefter tog olika lekar sin början, lekar som fick mamma att skrika att vi skulle vara tysta. Men hon lyckades inte få tyst på oss mer än några minuter, därefter ökade ljudstyrkan igen. En stund senare hade Lasse och min syster Gerd lämnat lägenheten. Gerd jobbade i en köttaffär på Backarna. Plötsligt står mamma i dörrhålet och tittar på oss medan hon talar om att det är frukost. Det tar inte lång stund förrän vi klätt på oss och fått ner maten i magen. Nu hade dagen tagit sin början, äventyr och andra spännande upplevelser väntade på oss. Mamma får strax besök av grannfrun. De träffas nästan dagligen för att dricka kaffe tillsammans och snacka skit. Min mamma har råd med att ödsla med kaffe bönerna, eftersom pappa nyligen varit hemma på besök. Han hade både kaffe, kakao och en hel del choklad kakor med sig hem. Han var hemma några dagar innan han for tillbaka till sitt fartyg där han var kapten.
Jag tittar på Jane, samtidigt som jag frågar om han skall följa med upp till kyrkan och mata grisarna. Han svarar med ett högt JA. Prästen har ju några grisar i en inhägnad på kyrkotomten. Min lärare (Brorson) brukar ta överblivna bröd från skolan och skänka till prästen. Ibland får vi ungar vara med vid utfodringen, vilket vi skulle få göra idag. Vi lämnar lägenheten utan att säga hej då eller adjö. Jag tror inte mamma har en aning om att vi ger oss iväg, eller vart vi skall. Hon bryr sig inte, bara vi är hemma de tider hon sagt. Vi går längs Smedjekullsgatan bort ill Dalhemsgatan, där svänger vi till vänster och följer Dalhemsgatan längs Anderssons trädgårdsmästeri. Brysselkålen som växer på en stor del av stycket vi passerar, är snart mogna vilket även kommer oss backabusar till godo, ja även morötter, eftersom man passar på att sno några när man har sina vägar förbi. Vi kommer fram till hörnet av Dalhemsgatan och Kronetorpsgatan. Vi fortsätter gå på grusgången som förbinder Dalhemsgatan med Norra Bulltoftavägen. Nässlorna som växer i stora mängder längs trädgårdsmästarens ägor är respektingivande, men det hindrar inte oss att plöja oss in och sno något gott. Vi kommer upp på Norra Bulltoftavägen som vi korsar och kommer fram till hörnet av Sperlingsgatan. Just som vi skall fortsätta får jag se att gipsagubben håller på med något utanför sitt hus. Den lilla vita villan ligger i hörnet av Sperlingsgatan och Norra Bulltoftavägen. Huset är numera en gipsfabrik i mindre skala där gipsagubben tillverkar både små och stora gipstavlor som han säljer på torget eller går runt och knackar dörr. Jag drar med mig Jane bort till villan. En stund senare har vi blivit inbjudna att se på när han tillverkade sina alster. Efter ytterligare några minuter hade han övertalat oss om att vi skulle gå runt och sälja hans tavlor. Jane ville inte, så det blev jag som ensam gick runt och knackade dörr. Jag bar på en stor tygkasse halvfull med tavlor. Jag höll på tills sent på eftermiddagen tills jag sålt alla tavlorna. Till och med mamma köpte en. Jag tjänade tre kronor och femtio öre på en dags arbete. Grisarna? Ja dem glömde jag bort. Jag hade nu pengar till både bian och godis på söndag, vilket inte var alla förunnat.

Levnadsberättelser

Pälsen, skänken och livet

”Det har varit handel tills vi blev 75 och 80 år gamla”.

”Vi lade oss på magen på kälken och höll fast i kofångaren och åkte med en bra bit”

Chokladresan till ”Skit-spissen”

”De delade med sig av det bästa de ägde, varandra. Det fanns en livskvalité som kanske endast den fattige förstår att uppskatta.”

”Tidigt i morse var min bror och jag ute och åkte kälke”

”En skål för Backarna!”

”Än hör jag sången klinga”

”För oss barn på 30-talet var en bil något man vände sig efter”.

Svartabörsspioner, ransoneringskort och de 12 utedassen

”Nu är inte KGB intresserade av mig längre!”