Alla inlägg av admin

Dagen då tårar rann; en söndag i september 1951

Det råder ett ovanligt lugn i lägenheten på Lundvägen 57 d, inga bråk, inget kuddakrig, Vi ungar, jag, Nane, Batta och Hawia brukar alltid busa på ett eller annat vis, tills mamma skriker åt oss att vi skall vara tysta. Lugnet beror på att pappa är hemma och då vågar ingen öppna munnen så det hörs.

Vi sitter samlade runt det rektangulära köksbordet, som är dukat med flera olika sorters pålägg, Koppar på fat fyllda med kaffe, knäckebrö och Påhlssons limpa i korgen, gräddsnipa och sockerskål brevid. Jag tar en stor tugga på smörgåsen medan jag lyssnar på mammas och pappas samtal. ”Jag tar Lennart med mig, han kan nog göra lite nytta”, hör jag pappas hårda röst. Jag håller på att bita mig i tungan, eftersom det är vad jag innerligen önskade idag. Att träffa dansken Paul, plocka flaskor, tjäna en femöring i dricks, det är alltid skoj. Frukosten är avklarad, småungarna försvinner in på rummet för att göra sig färdiga för dagens äventyr i barnrikehuset eller dess omgivning.

Mamma går in i sitt rum för att läsa Arbetet. Jag tar på mig min gröna lumberjacka, medan jag tittar på pappa. Svarta byxor, vit skjorta, svart slips, svart kavaj med en massa gula ränder på ärmarna. En rund kepsmössa med skärm och ett märke ovanför skärmen, som han stoppar ner i en hattkartong. Han tar på sig en lång svart rock som döljer det mesta av uniformen. Vi lämnar lägenheten utan ljud. Vi går ner till Dalhemsgatan där ettan just bromsar in. Vi sneddar över Lundavägen och hoppar på spårvagnen. Strax därpå börjar spårvagnen rulla.

Centralstation/Posthuset
Foto: Viktor Roikjer / Malmö Museer

Medan pappa betalar far vi förbi Backauniversitetet. Vid Hedbergs bil, kopplas en extra vagn till. Vi åker vidare längs Lundavägen, förbi Almedalsgatan, Under järnvägsbron vid Södra Bulltoftavägen, förbi Midhem och Fredsgatan. Vid Värnhem går färden vidare längs Östra förstadsgatan, förbi Östra och Västra Dalgatan, fram till Schougens bro. Vi åker vidare utan att prata med varandra, pappa sitter insjunken i egna tankar, jag sitter och tittar stint ut på allt vi far förbi. När vi passerade Fredsgatan såg jag en massa cyklister från någon cykelklubb som kom farande ut mot Arlöv. Nu tittar jag på ett folktomt och öde Drottningstorg. Jag tittar vidare medan vi far längs Östergatan och vänder ner i Bruksgatan.

Marstrandsfjorden https://digitaltmuseum.se/011015401063/fo129537

När vi kommit över bron och svänger in längs centralstation, reser sig pappa för att gå ut på perrongen; jag följer efter. Vi hoppar av ettan och går förbi centralstationen och vidare mot Kajen mitt emot posthuset. Vid kajen ligger Marstrandsfjorden, Snabbpilen kallad, min pappa är kapten på färjan, men även delägare. Men utan hans tur, kunskap och skicklighet skulle han inte vara här idag. Vi viker inte av mot kajen utan fortsätter fram till posthuset. Här stannar vi vid ett monument bestående av ett stort granitblock, med ett ankare ovanpå. (FLYTTAD till Ångbåtsbron, längst ut) På alla sidor är namn och fartygsnamn inristade. Pappa öppnar kartongen och tar upp sin uniformsmössa. När han satt mössan tillrätta på huvudet, sträcker han fram sin hand och stryker den över ett namn som är inristat i blocket. Han knäpper sina händer och står tyst och stel i över en minut.

Monument till krigsförlista sjömäns minne. Konstnär: Eiler Graebe, Ivar Ålenius-Björk NY PLATS: Ångbåtsbron, längst ut År: 1945 https://planteringsforeningen.se/projekt/monument-till-krigsforlista-sjomans-minne/

Jag tittar på honom och blir fullständigt överraskad, han gråter, detrinner tårar utmed kinderna på honom. Jag böjer mig fram och läser namnet han strukit sin hand över. Karl Mildner, ss Siljan. Jag förstår genast pappas beteende. Min pappa var andre styrman på Siljan då den torpederades utanför Irlands kust. Kaptenens livbåt räddades efter nio dygn. Min pappas livbåt som i sju dygn klarade både stormar, hunger och hårt arbete med att ro, räddades efter sju dagar, av en fransk fiskebåt. Därefter blev det två månader i tysk förvaring innan han kom hem. Nu visade han sin vördnad och saknad av en god vän.

Någon minut senare gick vi över gatan och bordade färjan. Nu började dagen, men det blir en annan historia.

Siljan Sweden World War II: The cargo ship (3,058 GRT, 1920) was torpedoed and sunk in the Atlantic Ocean 350 nautical miles (650 km) south west of Ireland by U-46 ( Kriegsmarine) with the loss of nine of her 27 crew.[162][16]


Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella arbete: swisha en ”tjuga” till 0708268421

Minns du Allhems förlag? Minns du Einar Hansen?

KRISTIAN OLSSON LILJA  är en f. d. Malmöbo som intresserar sig för livsöden. Ett sådant öde är Allhems förlag, ett svenskt bokförlag grundat 1932 av Einar Hansen i Kirseberg.

Einar Hansen kom att verka inom flera sektorer i Malmö  och Kristian Olsson Lilja håller på och skissar på en fullständig berättelse runt Hansen i serietidningsform.

Han söker nu ytterligare information att lägga till berättelsen! Kanske din väg korsade Allhems någon gång i tiden? Har du en anekdot att berätta? Hur var Hansen som person?

Hjälp Olsson Lilja med att skapa ett så fylligt personporträtt som möjligt! Kontakta honom på det sätt som passar dig!

Kristian Olsson Lilja
Kartredaktör
Sveriges Bästa Utflykter – enligt oss
www.olforlag.se
kristian@olforlag.se
Tel 0709 38 48 90

 

 

 

26

Luftskeppet ”Sidenhuset” på besök, Bulltofta 1930

Vykortssamlare PETHER  LARSSON,   Kirseberg,  samarbetar  med   Kirsebergs  Allehanda  om  gamla  vykort  från  området  Värnhem  till  Segevång för perioden 1987 – 1970. Foton  läggs  på  separat  FB-sida, en  för  Kirseberg,  en  för  Bulltofta.

Dubbelklicka för större bilder i dator.

————————————————————————————-

Ur ”Flygrevyn” nr 5 2015
SE-ACG ”Sidenhuset” Ankom till Bulltofta 15.25 den 14 maj 1930. Avgick 08.10 den 15 maj 1930.

 

Ur ”Luftpostens historia i Norden” Örjan Luning 1978
Ur ”Luftpostens historia i Norden” Örjan Luning 1978

 

Vår och kulspel

Jag vaknar av att Lasse min äldsta bror rycker i min pyjamas och jag hör hans viskande ord, – de e tid att stiga opp. Jag sträcker på mig, lyfter bort mina ben från Evert, min lillebror, som jag ligger skavföttes med. Sätter mig upp på soffkanten. Nu är jag klarvaken och medveten om vad som väntar. Jag skall ju till Backauniversitetet, jag går ju i andra klass. Jag har lärt mig att man inte får komma för sent, för då får man stå i skamvrån, det har lärarinnan Karin Johansson hotat mig med. Jag gör som min äldre bror, jag smyger ut från sovrummet och in på toaletten, vi vill ju inte väcka de tre yngsta bröderna.

Lasse och jag delar på handfatet når vi blötar ner våra ansikten. När vi är färdiga går vi ut i köket där Lasse gör frukosten, min syster Gärd ansluter, hon går i sjätte klass. Lasse är först färdig, han klär på sig och försvinner snabbt. Han har slutat skolan och jobbar på Monarks cykelaffär på Östergatan, som springpojke och allt i allo. När jag och syrran ätit färdigt går vi in och klär på oss. Jag är lite förtröden för hon har ett eget rum, det rummet vi kallar för flickornas sovrum. Men Gärd har rummet för sig själv, för min andra syster har redan flyttat hemifrån. Jag klär på mig och lämnar rummet, när jag går ut i hallen tittar jag in i stora finrummet, jodå, hon sover fortfarande. Min mamma sover gärna länge om mornarna, vi ungar får sköta oss själva. Men fan ta oss om vi inte sköter oss. Men hon har nog att göra med de andra barnen, så jag bryr mig inte. Jag lämnar lägenheten.

I trappan är det full rörelse, ett tio tal ungar är på väg till samma ställe som jag, Backauniversitetet. Jag slår följe med Ninne och min syster ut på Lundavägen. Där väntar jag in mina egna klasskamrater Ginga och Nailon. Vi går längs lundavägen förbi ängen, den obebyggda tomten mellan Lundavägen 53 och 57. Förbi blomsteraffären och frisören, över Dalhemsgatan, förbi trädgårdsmästaren Anderssons domäner, förbi fängelsedirektörens villa och förbi grusan, vår äskade fotbollsplan. När vi passerat skolans gymnastiksal, går vi in genom den lilla grinden, fortsätter längs baksidan fram till gaveln på skolan, viker in till vänster och kommer in på den enormt stora rastgården.

Jag tittar bort mot det stora yviga trädet som står mitt på skolgården. Där går en lärarinna tillsammans med en lärare, När jag gick i första klass undrade jag ofta, varför det fanns lärare på skolgården på rasterna, Idag vet jag det. De skall se till så det inte händer något som är förbjudet, som bråk och slagsmål, men också se till så ingen lämnar skolgården utan lov. Det ringer in till lektion. Men det är inte lektionerna som är intressanta idag. Det är rasterna. När det ringer ut efter första lektionen blir det full rusning bort till grusgropen, som ligger i vänstra hörnet av skolgården, sett från skolans framsida. Det gäller att sno sig så man får en plats att sitta och bygga upp sina pyramider med KULOR, dessa runda ting som är otroligt begärliga varje vår.

Jag är snabb, tror jag, för jag hinner få en plats. Jag börjar med att bygga en fyra pyramid, men när jag märker att den ofta träffas, alldeles för ofta, bygger jag en tia vilket är bättre, vinsten av kulor ökar betydligt. Vid ett tillfälle ställde jag upp en tiopyramid, fem, sex ungar försökte träffa den. Vilket en gjorde, men två sprang fram. Båda påstod att det var just han som träffat. Som tur var såg jag att den ena kastade med tom hand, Jag påpekade detta med en svordom, Killen svarade, man får väl försöka i alla fall HaHa. Men man vill ju även pröva sin träffsäkerhet, så när jag vunnit flera kulor, lämnar jag min plats till någon annan. När rasten är slut har jag i stort lika många kulor som jag hade när jag satte mig. Detta fortsätter jag med varje rast fram till Klockan ett. Jag skiner som en sol, när det ringer ut efter sista dagens lektion, det är ju lördag och eftermiddagens äventyr väntar.

Jag springer fort bort till matsalen, som ligger på gaveln på den gamla gråa skolbyggnaden. Ricinoljan som en fröken häller in i munnen på mig med en sked, slinker ner med en hemsk smak, som får ansiktet att skrynkla sig. Snabbt intar jag en plats och lika snabbt får jag i mig en klunk mjölk, som tar bort lite av den hemska smaken. En grov svart smörgås och en mugg med mjölk trycker jag i mig så fort jag bara kan, När jag fått ner detta är det tid för choklad med ljust bröd och ost, vilket jag älskar. Jag äter så mycket jag kan, tills fröken säger, att det är nog, då är jag nästan mätt

En halvtimma senare är jag hemma, Jag öppnar dörren till lägenheten och går in i hallen, Mattan på golvet är nypiskad och golvet bonat, Jag tittar i i stora rummet, Mamma och Gärd ligger på knä och bonar golvet. Jag säger några ord för att visa att jag är hemma, och avslutar med att fråga om jag får gå ut. Att jag inte får något svar tar jag som ett, ja. Jag går in i sovrummet där Bertil och Evert leker med sina träbilar på golvet, de är ju bara tre och fyra år gamla. Jag lägger ifrån mig skolböckerna och lämnar lägenheten.

Utomhusbild som visar hus och bilar längs Smedjekullsgatan, kvarter Rostorp till vänster, kvarter Angelikan till höger.
© Ronny Söderholm / Malmö Museer 1974

Någon minut senare står jag på Smedjekullsgatan, jag är inte ensam en lång rad av ungar står längs trottoarkanten eller i dess närhet. Det år ett trettiotal barnrikehusungar som spelar kula. Det är många som försöker pricka pyramider eller tiokula, som flera ungar ställer upp, för att så småningom förlora eller öka sin vinst. Jag står en stund och betraktar de olika uppställningarna. Snart har jag upptäckt en pyramid som ser ut att vara lätträffad. Jag ställer mig jämsides med Rolf, som också vill välta pyramiden, Rolf missar och det gör jag också med första kulan, hur många Rolf missat vet jag inte, för med min andra kula träffar jag. Jag går fram och får mina fyra kulor.

Men efter en stund har jag förlorat så många kulor att jag sätter mig och ställer upp en tiokula. Det går bra, kulorna trillar in, det är ju ganska svårt att träffa en ensam kula, även om avståndet inte är så långt. Plötsligt dyker Jan Löv upp. Jag reser mig snabbt och morsar, han är ju en av mina bästa kompisar. Men jag tänker inte förlora mina kulor till honom, han är den mest träffsäkra kulspelaren som jag känner. Det tar inte lång stund för ungarna att förstå hans skicklighet, de vägrar låta honom spela. Men jag går ändå med på att spela holla, när han ber mig.

Utomhusbild som visar hus vid Smedjekullsgatan, med kvarter Smedjekullen till höger. © Ronny Söderholm / Malmö Museer 1974

Vi går en bit bort från de andra. På trottoaren, som består av packad blandning av grus och sten, krattsar Jan upp en grop svagt sluttande, fyra till fem centimeter djup och femton centimeter i diameter, Vi lägger fem kulor var i gropen, därefter ställer vi oss på ett tjugo meters avstånd. Nu gäller det att komma så nära gropen som möjligt för att med nickelns hjälp slå upp kulorna ur gropen. Den som kommer närmast får börja. Jag får låna en nickel av Jan, eftersom jag inte äger någon. Jag är duktig på detta, trodde jag, men efter en timmes spel har jag bara ett tiotal kulor kvar. Jan var bättre. När dagen är till ända, har jag i alla fall fått ihop ett trettiotal kulor. Vid barnrikehuset är det förbjudet att spela med lerkulor och glaskulor. Veckan därpå har jag själv införskaffat nicklar, fyra stycken fyra centimetrare Men en månad senare händer en självförvållad olycka, som leder till att jag får en hel skokartong full med kulor av Jan. Men det är en annan historia.

Lennart Krigaren Olsson

Skolslut: frihet! B+, B, Ba, Ba, B, B, Ab, Ba, -, ett stort A för ordning och uppförande

Skolslut, frihet B+, B, Ba, Ba, B, B, Ab, Ba, -, ett stort A för ordning och uppförande. Jag slår igen betygsboken med ett glatt leende. Att jag fått streck i sång är inget att hänga upp sig på. Det är ändå det bästa betyg jag haft under de sju år jag tillbringat på Backauniversitetet. Med lätta steg, utan att ta följe med någon, lämnar jag Backauniversitetet för sista gången.

När jag kommer ut på Lundavägen tänker jag på att sju år med kvarsittningar, bakläxor, ångest för att få en rotting i ändalykten är slut. Ja även med att samla papper och sälja majblommor. Men med vemod tänker jag på att även allt roligt jag upplevt, som skolutflykter, museibesök. Alnarps besök, luciafirande och mycket annat som läraren ordnade för oss, är slut. Jag släpper tankarna på skolan, för aldrig har det varit så lätt att gå hem som idag. Jag tittar mig runt, som om det är sista gången jag får se, det jag sett, dag ut och dag in i så många år. Men vänta, kanske är det första gången jag ser det, i alla fall medvetet.

Jag tittar lite extra på några snorungar som kappcyklar på cykelbanan. Jag ser de båda cykelbanorna, som finns i den nu riktigt gröna gräsmattan. De är asfalterade och omgärdar spårvagnsrälsen. Jag tittar över på den vänstra sidan av Lundavägen, nä vänta nu, är den andra sidan på vänster eller höger sida? Jag slutar fundera över detta, när jag ser ettan fara förbi, inte så fort som den gjorde förr. Kanske beror det på att spårvagnsförarna blivit mer försiktiga efter den tragiska olyckan som inträffade häromåret? Då en backabuse blev överkörd, här vid Domaregatan, (Gevaldigergatan) En backabuse som inte längre fick leva livet på Kirseberg.

Jag släpper de tragiska tankar som dykt upp i min hjärna och vänder min blick mot nya bissingaskolan, som sträcker sig från gympasalen på gamla skolan och viker in längs Domaregatan. Jag tittar lite extra på de sista fönstren på första våningen, närmast Domaregatan. Jag ryser vid tanken på de gånger jag varit där inne. Den hemska tortyr jag fått utstå, ljudet från borrmaskinen som jag fick skräck känsla av, och den smärta som genomsyrade min kropp när hon rotade i munnen på mig, Med lättnad går jag vidare medan jag tyst för mig själv säger, nu kan du dra nåt gammalt över dig din jäkla tandläkare, för mig får du aldrig se mer. Plötsligt blir jag medveten om att jag inte är ensam.

På trottoaren längs Lundavägen, från skolan ut mot Fäladen, går det hundratals ungar, som också är på väg hem efter avskedstalet, som överläraren höll för oss på skolgården. Några meter framför mig går ett par töser. Båda är klädda i vida färggranna kjolar, ljusa kortärmade blusar, sockar och ljusa lackskor på fötterna. Båda har halvlångt hår som böljande vilar på axlarna. Jag blir varm inom mig, när jag tittar fram längs Lundavägen, där det går ett hav av ungar med alla regnbågens färger. Jag blir förvånad över mina tankar och känslor. Så här har det ju sett ut varje år efter examen, utan att man reagerat. Efter någon minut lyckas jag slita min lystna blick från töserna.

Lundavägen 1949. Kirsebergsskolan i bakgrunden. Spårvagn Linje 1 Rosengårdsstaden

Jag har nu kommit fram till ettans ändhållplats vid Dalhemsgatan. Jag stannar upp och tittar över staketet ner över trädgårdsmästarens hus och lador, Jag ser alla fruktträden som växer i den vackra gröna gräsmattan mellan boningshuset och sluttningen upp till Lundavägen. Medan jag tittar på träden, där blommorna försvunnit och karten börjat ta form till äpplen och päron, tänker jag på, att trädgårdsmästaren är den enda på hela Rostorp som inte fått besök av backabusar, som pallar frukt. Jag fortsätter några steg fram till den gröna väntkuren, där jag stannar, för samtidigt stannar spårvagnen.

Jag tittar nyfiket på när folk lämnar spårvagnen för att ta sig över gatan. Plötslig halkar en äldre gubbe till på den stenbelagda gatan. Då ser jag Todde, min kompis, ta tag i gubben och hjälper honom att hålla balansen. Todde går i en skola inne i stan, varför har jag aldrig fått reda på. Nu kommer han rakt emot mig, hallå, har du osse slutat skolan? Slänger jag ur mig. Ja, nu e skiten över, svarar han med ett skratt. Medan vi pratar om vad vi skall hitta på under resten av dan, går vi gemensamt vidare, över Dalhemsgatan förbi frisören, blomsteraffären och mjölkaffären, Ska vi sticka ner ti suran o ta itt bloss, ja har nåna cigg kvar, frågar jag. Nä ente nu för då kan mossan lukta att man rögat, svarar Todde och fortsätter, men vi kan ses efter att ja bytt kläder o ätet. Ja, då gör vi de, ja ska osse byta, men äder gör ja ente förrän i kväll.

Jag lämnar Todde vid 57b trappan och går bort till 57d trappan där jag går in och med lätta steg tar mig upp på andra våningen. Jag hinner knappt innanför dörren då mamma frågar efter betyget. Med stolthet överlämnar jag betygsboken. Medan hon tittar i boken, kommer även mina småbröder hem. Det blir till ett sorl när alla pratar i mun på varandra. Vi blir inskickade i sovrummet, för att byta finkläderna till vardagskläder. När jag bytt om, går jag ut från rummet. Jag får se mamma stå i köket och hålla på med något. Jag går ut till henne och får se att hon gjort pannkakor i mängder. Bordet är dukat med både socker och sylt. Med glädje och god aptit åker den ene pannkakan efter den andra ner i strupen.

Plötsligt får jag höra mammas röst riktad till mig. Vill du åka till Stockholm på lördag, Ingrid vill gärna att du kommer upp till dem över sommaren. Om du vill, ordnar hon också ett lärlingsjobb i en fotoaffär till dig, utan att tveka utropar jag ett glatt JAAA. Ingrid är min sex år äldre syster, hon är gift och bosatt på Hägerstensåsen i Stockholm. En dryg timme senare hänger jag på grindstolpen i väntan på Todde. Jag behöver inte vänta mer än några minuter.

Todde följer med vid min sida när jag går över den stenbelagda körbanan, över gräsmattan, cykelbanan och nästa körbana, Medan vi går berättar han, att han fått blodkorv och lingon som han inte tycker om. När han får höra att jag fått pannkakor, utbrister han avundsjukt, din lyckliga jävel, Vi fortsätter på den vänstra, eller är det högra trottoaren, förbi Gulfamacken och vänder ner på Rosendalsvägen. När vi närmar oss Bleckan ber jag Todde vänta medan jag hämtar ciggisarna. Jag vill ju inte avslöja mitt gömställe, för risken är ju att ciggisar då försvinner. Även om det är en bästa kompis, kan man aldrig vara säker på att man får ha dem ifred. När jag rundar hörnet på Bleckan och får se att det är tomt mellan träden, får jag en chock, blir stående och bara stirrar.

De gamla oljefaten som legat travade mellan träden är borta och där hade jag ju gömt mina cigg. I panik börjar jag rota bland allt skit som fallit till marken när faten bortforslats. Mitt hjärta hoppar till av glädje, när jag ser den färggranna vaxduksbiten dyka upp framför mina ögon. Jag plockar upp och vecklar ut den. Boy paketet är intakt. Vaxduken åker ner i fickan, den behöver jag senare, när jag hittat ett nytt gömställe. Jag kallar på Todde, som kommer som ett skott. Jag berättar för honom vad som hänt. Va fan då, vi hittar snart itt nytt gömställe, kommer det snabbt från Todde. Va, vilka vi? tänker jag, men låter honom fortsätta pladdra på. Han kommer med flera förslag, vilket gör att jag nu vet, var jag inte skall gömma ciggen.

Vi går en bit bort och sätter oss på kanten till surån, Jag plockar fram cigarettpaketet och tändsticksasken. Jag hinner knappt räcka fram paketet för än en cigg sitter mellan läpparna på Todde. Men han får vänta tills jag tänt min först, eftersom jag inte vet om tändstickorna fungerar, men jag har tur de är torra nog för att brinna. Medan vi sitter där och tittar på vassen och vattenlopporna som hoppar på vattenytan, berättar jag om min förestående resa till Stockholm och vilka planer min syster har för mig. Todde som mållöst lyssnat, utbrister, pannkakor o resa ti Stockholm, fan va bra du har de. Ja måste söka jobb om två vickor. Vi fortsätter prata om framtidsplaner, vi är båda överens om att det bästa är, att vi nu kommer att tjäna pengar. Vi har inte sagt ett ljud om det förgångna. Det är som om det aldrig existerat.

Efter någon timme och några ciggisar mindre, reser vi oss för att gå hem. Men först måste jag gömma de ciggisar jag har kvar. På vägen hem kommer jag på hur. När vi kommer in på gården skiljs vi åt. Jag sticker snabbt in i vår port och känner på källardörren, olåst, glad i hågen tar jag mig ner i källaren, där jag häver mig upp på rören som går längs källartaket. Där gömmer jag paketet längst in mot väggen där det inte syns. Nöjd och belåten sticker jag ner till fotbollsplanen, för att se om där är någon man kan lira boll med.

Malmö Central 1960
© Otto Ohm / Malmö Museer

Nu följer några dagar med lek, fotboll, bad och små äventyr. Några av mina kamrater är avundsjuka på min resa till Stockholm. Lördagen infinner sig. Klockan är halv sju. Jag tar min färdigpackade resväska och lämnar lägenheten. Något adjö blir det inte. Mamma och mina småbröder sover fortfarande. Snart sitter jag på ettan, och med en konstig känsla, ser jag välkända hus, affärer och gator som vi far förbi. På centralstationen tar det mig några minuter, innan jag finner ut vilken perrong mitt tåg skall avgå från. Klockan 8.00 avgår tåget och jag säger farväl Malmö, vi ses till hösten.

Lennart Krigaren Olsson

För att visa er uppskattning Swischa gärna en slant till 0735025099 skriv ditt namn detta går till min son Joakim som sänder vidare till mig. Det jag får går till mitt arbete, material, dator, blåck mm. Tack på förhand