Kategoriarkiv: Med hälsning från..

Hedbergs bilsalong går i graven!

Hedbergs bilsalong går i graven. Foto: Kevin Andersson
Den jugendinspirerade trappan från 1946 går i graven. Foto: Helena Sjölander

Så tuggar grävskoporna i sig det sista av den kända fastigheten på Lundavägen.

Via ett mailsamtal med IKANO svarar de så här, på frågan om de räddat något för eftervärlden:

”Vi har tagit vara på smidesräckena kring trappan. Några unika dörrhandtag. Vi avser också att försöka rädda en gammal belysningsstolpe. Därutöver ska Fordfasaden sparas enl detaljplan.”

En hel del är skrivet om  Lundavägen som Malmös paradgata för bilar en gång på 30-talet. Läs mer här

Läs också här om vad som kommer att hända med området.
Hedbergs bilsalong rivs 20210210. Bild: Kirsebergsbiblioteket

Läs gärna ”Till minnet av Hedbergs Bil”

MKB har tagit över tomten (Sydsvenskan 20210324)

Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella arbete med att swisha en ”tjuga” till 0708268421

Kirsebergs backabusar av Lennart Krigaren Olsson

(Bilderna är klickbara)

Östra Förstaden bestod i början av 1900 talet av en långsträckt sandås med flera små sandkullar. I slutningen från den stora huvudleden Lundavägen och en bit upp på åsen, fanns det en stor grupp villor som avdelades av smala grusgångar. En grusväg sträckte sig från Lundavägen längs krönet på åsen ut mot det som i dag är Valdemarsro, den heter i dag Vattenverksvägen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/09/06/vag-mot-nya-wattenverket/

I början av 1900 talet och fram till trettiotalet ökade befolkningen I Östra förstaden enligt dåtidens mått, lavinartat. Östra Förstaden blev bara förnamnet till det idag kända namnet Kirseberg. De små villorna med sina körsbärsträd fick sällskap av höga byggnader som kallades hyreshus. Östergård blev det största huset, Det blev de fattigaste arbetarfamiljerna med flera barn som fick lägenheter där. Det fanns redan då två hus som hyste fattiga arbetarfamiljer, som kallades för Gula Faran.

Östergård, Kirseberg. Vykort frankerat 1942. Vykortet tillhör Pether Larsson, Brevkort från Kirseberg. FB

Mestadelen av den befolkning som kom var fattiga arbetarfamiljer, men också människor med dåligt rykte. Många av dessa kallades för tattare, även de som inte följde lagar och förordningar. Dessa tattare var lätta att känna igen, dels för att de pratade romani och dels för att de alltid bar en kniv i livremmen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/10/07/tattardalensperlingsgatan-ner-mot-sodra-bulltoftavagen/

 

 

 

I Malmö stad byggdes det också, och till detta behövdes sand. Det blev åsen på Kirseberg som fick stå till tjänst med detta. Det resulterade i att en stor dal uppstod, som sträckte sig från Vattenverksvägen och nästan ner till Norra Bulltoftavägen. På motsatta sidan Från Vattenverksvägen ner till Södra Bulltoftavägen blev sluttningen så sargad att det uppstod kullar och djupa hål. När Malmö slutade att ta grus, blev denna del av åsen bebodd av tattare och hemlösa. De byggde med egen kraft små hoddor av överblivet virke från byggplatser och annat material. Hoddorna stod så tätt att det var svårt att ta sig fram mellan dem. Nere i den stora dalen samlades tattarna och de hemlösa för att spela kort och dricka öl. Denna dal blev därför kallad för tattardalen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/09/12/tattaredalen/
https://kirsebergsallehanda.se/2018/02/27/gammal-vy-sedan-lange-borta/

Men att befolkningen ökade medförde det också an det uppstod rivalitet och osämja mellan de som etablerat sig och de nyanlända. Det uppstod ofta slagsmål där både faddrar i arbetarfamiljer, hemlösa och tattare var inblandade. Ofta berodde det på alkohol. Det hände också att kniven användes i slagsmålen. Dessa slagsmål blev snart kända av Malmöborna, eftersom polisen ofta fick ingripa. Rykten om dessa slagsmål gjorde att Malmöborna inte vågade sig ut här. Rykten sa att detta var återkommande dagligen, vilket inte var sant. Det kunde gå många dagar mellan slagsmålen. När Malmöborna pratade om Kirseberg, sa de oftast, därute på backarna. Nedsättande sa de om Kirsebergs befolkning, de där backabusarna. Snart användes ordet backarna, också av Kirsebergs innevånare.

 

Ett fängelse byggdes på Kirseberg I början på 1900 talet, Även ett sinnessjukhus förlades här. Detta bidrog också till att Kirseberg blev ökänt. Här kommer en utsaga från en andra generations tattare, som var vän till mina föräldrar:

” När jag kom till världen 1912, bodde vi i ett tält, var kommer jag inte ihåg. Någon gång på tjugotalet fick mina föräldrar överta en hodda på andra sidan om det som kallas tattardalen. Som grabb lekte jag ofta med ungarna på Östergård. Det fanns ju många vildbevuxna tomter där vi kunde ha mycket skoj. Men mycket av min barndom handlade om att lära mig tillverka saker som gick att sälja. Jag fick lära mig att slå koppar och tillverka kittlar och kannor. Jag lärde mig göra konstverk av tändstickor. Allt jag tillverkade fick jag gå runt på gårdar och hus och sälja. Ibland blev jag kallad för tattare, vilket jag trodde var ett nedsättande ord, då kunde jag inte låta bli att slå dem på truten. Men en dag fick jag en egen kniv, därefter vågade ingen säga några fula ord till mig. I början av trettiotalet fick mina föräldrar en lägenhet på Solgatan. I samma veva träffade jag en flicka som också var barn till romer. Men en kort tid därefter gick mina föräldrar bort. Jag flyttade in i deras lägenhet. Jag började nu söka vanligt arbete. Jag tog avstånd från gänget i dalen. Det blev flera lagerarbeten, men. också trädgårds- skötsel. 1945 var jag far till tre barn och då fick jag en två rums våning i barnrikehuset. Jag fick jobb på stadsbudsföreningen”

Detta är vad han berättade för mina föräldrar då jag var närvarande. Några år in på 50-talet blev han utkastad av sin fru, då han återfallit i gammal tattarstil. Vad som därefter hände med honom är det ingen som vet. Han bara försvann. I början av sextiotalet flyttade frun med barnen till Segevång.

I slutet av trettiotalet byggdes ett stort u format barnrikehus på Lundavägen, där det flyttade in 48 familjer med sammanlagt trehundra femtio barn. 1939 började andra världskriget. Detta var upphovet till att backarna blev ännu mer avskräckande för Malmöborna. Barnen i de barnrika husen började kriga mot varandra. Det började 1941 med Barnrikehuset på Lundavägen mot Saarisgården och Almedalsgatan. Ingen vann men många fick stryk. Därefter, på Backauniversitetets rastgård, proklamerades det krig varje vår och höst. Det kunde vara Barnrikehuset mot Gula faran en gång, nästa gång mellan Östergård och Gula faran eller barnrikehuset mot Östergård. Ungarna från övriga Backarna kunde delta i valfri arme. Trots de hårda slag och åkommor som vankades, var man samma goda vänner nästa dag som innan kriget. Men ungarna hittade på många hyss och bus.

Gula Faran

 

Ungarna på Kirseberg, Saaris och Rostorp, kallades nu allmänt i Malmö för Backabusar. För Malmöborna var alla som bodde norr om järnvägsbron Backabusar. Visst var vi busiga. Vi kastade snöbollar, men inte bara på varandra. Våra mål kunde vara en fönsterruta, gatlykta, bil, spårvagn eller en gubbe eller kärring, men bara då vi hade ryggen fri, så vi hann undan när de jagade oss. Vi sköt med slangbella. Ibland försvann gatubelysningen, ibland gick en ruta i kras, ibland förlorade någon gubbe sin hatt. Men mestadels sköt man råttor eller fasta mål som inte tog någon skada. Vi pallade frukt, snattade något godis i affären, hittade på olika sorters ofog mot äldre som vi blivit illa behandlade av. Att Backabusarna skulle vara farliga för stadsbefolkningen är en skrämselpropaganda som malmöborna själv orsakat. Vi försvarade oss om vi blev attackerade, vilket hände ibland. När ett sådant kurr uppstod fick alltid backabusen skulden. Jag blev ofta antastad av Malmöpågar, mest på bian på söndagarna, men när de fick veta att jag var från backarna drog de öronen tillbaka. Även större och starkare pågar blev snälla när man sa att man var från Backarna.

Men vi Backabusar fick lära oss hut, vett, ordning och hövlighet. Vi fick också lära oss att inte nedvärdera andra människor. Vi fick lära oss rätt och fel. Detta var främmande för många Malmöungar. Vi Backabusar levde i ett getto där fattigdomen var en gemensam nämnare för oss alla. Vi fick uppleva en disciplin som inte var av denna värld, som någon uttryckt, ren tortyr. Visst var vi busiga och visst var vi från Backarna men de flesta Backabusar växte upp och blev framgångsrika i sina yrken och gärningar. Backarna på 40- och 50 talet var den bästa och finaste tid i Kirsebergs historia. Detta trots fattigdom, fängelse, idiotanstalt, sinnessjukhus, barnrikehus och ett backauniversitet där disciplinen stod högst upp på schemat. Som en sista undran, kan man kalla alla dessa som hittar på hemskheter på Kirseberg för Backabusar?

Läs mer

………………..

Tyckte du om det du läste? Stöd gärna det ideella arbetet med att swisha en ”tjuga” till 0708268421

Lördagen den 20 december 1947 på Lundavägen

(Bild från Piteå museum: https://images.app.goo.gl/2F246Sj4b5zvkBi96)

I barnrikehuset på Lundavägen är det liv och rörelse. Det förbereds inför julafton. Föräldrar och de större barnen hjälps åt med att städa, inhandla den nödvändiga julmaten och baka julakakor, Lutfisk, skinka och risgrynsgröt är ett måste. Många familjer har redan hunnit med att köpa julgran.

Hos Olsson pågår det också aktiviteter, Mamma, Ingrid, Lasse och Gärd håller på att städa. Jag och mina tre småbröder är hänvisade till sovrummet. Här råder det en dov stämning. Jag känner olust och bestämmer mig för att gå ut. Ledsen och besviken trycker jag ner byxbenen på äppelknyckarbyxorna i stövelskaften, tar på mig den gröna lumberjackan och trycker öronlappsmössan på huvudet. Jag smyger tyst ut från lägenheten. Jag tar mig sävligt ner för trapporna. Mitt nedslagna humör gör att allting känns meningslöst. Jag har egentligen ingen lust att gå ut, det känns så pinsamt om jag träffar på någon av kompisarna. Jag vill inte att de skall se hur ledsen jag är. Jag vet att mina kompisar är gladare än mig, och om jag berättar blir jag kanske utskrattad och det vill jag inte.

Jag öppnar porten och går ut på gården. En massa högljudda röster letar sig in i mina öron. Jag tar ett par steg ut på den nyskottade asfalten. Jag tittar på den myckna snön som ligger uppskottad i drivor runt om på gården. Jag tittar på alla ungarna som åker skridsko på den isbelagda gårdsplanen. Det är med glädje och glam de far runt på sina sillarör. Men jag har svårt att dela deras glädje. Jag har ju inga känger som man måste ha för att spänna på sillarören. Skrillor har jag, eller rättare sagt har vi, eftersom vi är åtta ungar som skall samsas om dem.

Jag lämnar gården och ger mig upp till lekplatsen. Jag blir stående vid ingången och tittar på alla granarna som är till salu. Det vimlar av folk som vill köpa, de springer rumt och rotar bland träden. När de funnit någon som ser bra ut betalar de till gubben som är klädd i en lång pälsrock. Plötsligt får jag se en äldre tant som just köpt en gran, jag ser att hon har svårt att hantera den. Jag går raskt fram till henne, och frågar om jag får hjälpa till att bära hem granen. Hon blir glad för erbjudandet och överlåter till mig att bära granen. Jag tar upp tummavantarna som jag alltid har i lumberjackans fickor, När jag fått på mig vantarna tar jag ett bra tag om stammen och lyfter upp granen. Jag följer efter tanten ner mot Fäladsgatan med granen mer eller mindre släpande i marken. Jag är ju inte så stor, åtta år och en dryg meter över marken.

Naturligt vis bor hon på tredje våningen. Jag kämpar mig sakta men säkert upp för trapporna. Äntligen uppe, med en sista kraftansträngning reser jag granen lutande mot väggen. Jag blir stående och tittar på den fina granen, det sticker till i hjärtat. Plötsligt hör jag tanten, som säger, Ja min påg, den är väl fin, men en sån har väl din familj också? Javisst, svarar jag med en röst som börjar stocka sig. Hon stoppar ned handen i sin kappficka och plockar fram en slant som hon räcker fram till mig. Varsågod min påg och tack för hjälpen. Jag tar av mig vanten och tar emot slanten, medan jag bugar och tackar. I nästa ögonblick har hon försvunnit in i lägenheten och stängt dörren. Det var tur för nu kan hon inte se tårarna som tränger fram i mina ögon. Hon kan inte heller höra mina tankar. Jag fick tillbaka min ledsnad när jag tittade på den fina granen. Jag vill ju också ha en sådan, men denna jul blir det ingen gran eller julklappar har mamma sagt. Hon har också sagt att Pappa inte har skickat hem pengar och att mina stora syskon hade hittat på något dumt, så nu skulle det inte firas jul, och jag som har köpt julklapp till mamma. Medan jag kämpar med att hålla tårarna tillbaka öppnar jag handen. Tårarna upphör tvärt, när det smäller till i hjärnan, femtio öre!!!

Jag får en plötslig impuls, bära granar tjäna pengar till en egen gran, som jag kan överraska mina syskon med. Jag springer tillbaka till lekplatsen, där jag frågar, tigger och ber om att få hjälpa till med att bära hem granar. Det är kallt och mina stövlar har svårt för att hålla kylan borta. Det bekommer mig inte jag fortsätter hela dagen, med endast ett avbrott, då jag måste hem för att äta. Vid femtiden då det blivit riktigt mörkt avslutas granförsäljningen. Med stelfrusna fötter ger jag mig iväg hem.

Söndag, jag vaknar när jag hör min brors röst, upp med dig, det är frukost. Mina syskon är redan uppe, jag skyndar mig in på toan, gör mitt behov och en snabb katta tvätt. Medan jag äter min frukost märker jag att stämningen är väldigt dov. Trots att radion är i gång och Alice Babs sjunger Swing it, magistern hörs inte ett ljud från mina syskon, inga leende eller skratt, bara sura miner. Jag äter färdigt och lämnar bordet, Några minuter senare tar jag på mig, utan att säga något, lämnar jag lägenheten. Planlöst går jag runt i gatorna på Rostorp.

Plötsligt står jag utanför kyrkan på Vattenverksvägen. Jag ser att det är tänt inne i kyrkan trots att det är ljust ute. Grinden är öppen, så jag går in och öppnar kyrkoporten, En sång som sjungs letar sig in i mina öron. ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, Jag stänger porten och går vidare hemåt. Att vara ledsen gör mig villrådig. Jag har tappat lusten att bära granar och jag vill inte gå hem, men det måste jag, eftersom vi skall äta klockan tolv. Jag fördriver tiden till halv tolv med att gå in i Bajan och se på när ungarna åker kälke och kana. Själv får jag inte åka eftersom jag har gummistövlar. Det är ju träbonnar som gäller, men utan pliggar. Strax före tolv är jag hemma, middagen överstökas och jag lämnar åter lägenheten. Vid middagsbordet var stämningen densamma som i morse, Min ena lillebror grät för att ge uttryck av att han var ledsen för den dova stämningen.

Medan jag går nerför trapporna stoppar jag handen i fickan, javisst, jag har ju pengar. Jag Struntar i allt, julen är förstörd, så jag kan lika gärna göra av med pengarna. Jag går ner till spårvagnshållplatsen vid Dalhemsgatan, där jag hoppar på ettan. Vid Drottningtorget hoppar jag av. Går bort och tittar på reklamen, Lassie på äventyr, läser jag. Inget snack om saken, den skall jag se. Jag köper en biljett och ställer mig i den långa kön. Alla ser så glada ut, de skrattar och busar, jag vill delta i deras glädje, men jag förstår ju att de är glada, inte bara för filmen, utan också att de vet, att de kommer att fira jul med gran och klappar. Vi blir strax insläppta. Jag söker upp en plats långt framme och slår mig ner i en halvbekväm biofåtölj. Efter att sett filmen har jag blivit på något bättre humör.

Resten av dagen går jag som i dimma tills det är läggdags. Jag somnar och låter drömmarna ta över mina tankar. Den 22 december, jag vaknar och tittar mig runt, det är tyst, trots att alla är vakna. Jag stiger upp, går på toan, tvättar mig och klär på mig. Efter frukosten lämnar jag åter lägenheten. Jag stöter ihop med Otto som är i sjunde himmelen, vilket han gärna berättar för mig, en sån fräsig gran vi har o så många klappar jag kommer att få, säger han. Strax därpå ansluter även Todde. Samma visa där. Jag låtsas hålla med genom att krysta fram ett leende, medan jag samtidigt kämpar med att hålla tårarna tillbaka. På något sätt försvinner timmarna, och plötsligt är det eftermiddag.

Klockan är runt tre, jag och Jane, min lillebror, sitter i trappan innanför porten. Vi är båda riktigt ledsna, varken han eller jag kan förstå varför vi inte skall fira jul. Jag har inte långt till att tårarna skall börja trilla ut ur ögonen. Just som jag är färdig att falla i gråt, öppnas porten. In kommer Mamma med Lasse i hälarna. Lasse bär på en gran.. En gran!! Jag tittar först stumt, ömsom på mamma ömsom på Lasse och granen. Plötsligt tänds ett ljus i min hjärna, det blir en jul för oss ändå. Nu kommer tårarna, de rinner ner utmed mina kinder medan jag reser mig och kramar om min mamma. En timme senare kommer Karlsson upp och klär granen med en ny ljusslinga som mamma köpt utan vår vetskap. Med iver och glädje hjälps familjen åt med att klä granen, Efter kvällsmaten sätter jag mig intill granen. Medan julsånger strålar it från radion sitter jag och njuter av att titta på granen. Att den var skabbig och ful när den bars in, spelar ingen roll för det är en gran och den hör julen till.