Kategoriarkiv: Med hälsning från..

Speedway i Arlöv 1951

En spännande dag i mitten av September 1951

Medan jag väntar på Musen som letar efter tennisbollen bland buskarna i planteringen, som avskiljer den gamla och nya Kirsebergsskolan, tittar jag på alla ungar som går, står eller springer runt på skolgården. Jag ser hur det viskas, pratas och ibland skrikes, men kan inte urskilja någon vettig mening, eftersom allt blandas till ett sorl i mina öron. Ja, tänker jag, så är det alltid när det är rast på Backauniversitetet. Detta har man stått ut med i mer än fem år och det kommer att vara ytterligare ett och ett halvt år. Jag blir avbruten i mina tankar när jag hör Musens röst.

Kirsebergsskolan vid Lundavägen. Foto: Otto Ohm / Historisk bildbyrå / Malmö Museer

– Fan, ja hittar ente bollen, vaför kastade du den så hårt, så ja ente kunde fånga den? – Vadå hårt, ja kan väl ente hjälpa att du e så tafatt. Vi blir avbrutna av att det ringer in. Jag går Musen till mötes – Vi får leta efter den nästa rast   – Vadå nästa rast, de e ju sista timmen ida. – Javisst fanken, de e ju historielektion, de hade jag nästan glömt. – Ja, o en jäkla räli läxa har man pluggat po. Jag blir kall i hela kroppen – Läxa? Hade vi läxa? – Ja, tretti åria kriget Jag säger ingenting mer, vi går tysta in på den grusiga delen av skolgården, vidare in i den gråa skolbyggnaden, upp till vår sal, där vi blir insläppta av lärare Brorson.

Gamla Kirsebergsskolan Tillhör: Pether Larsson

Någon minut senare står Brorson, bakom katedern, vänder blicken mot oss och säger, i dag skall vi göra läxförhöret på ett annorlunda sätt, vi skall ha en frågesport. Var och en skriver en fråga som handlar om trettioåriga kriget, jag samlar in lapparna med frågorna och lägger dem i Olles mössa. Därefter tar var och en, en lapp och besvarar frågan. Den som inte kan svara rätt, får skriva läxan tre gånger hemma tills i morgon. Jag letar förtvivlat i mitt minne, men det enda jag kan komma på är, när dog Gustav den andra Adolf? Läraren samlar in lapparna, varefter en och en får gå fram till katedern och ta upp en lapp från Olles mössa. Den ena frågan efter den andra besvaras, de flesta med rätt svar. Nu är det min tur, det känns som om magen vill vända sig ut och in. Med darrande hand stoppar jag ner handen i mössan och tar en lapp, vecklar upp den. Jag tappar nästan andan, hjärtat slår dubbla slag. Min glädje vet inga gränser, när jag svarar, 1632. Jag hade fått tag i min egen lapp.

Medan jag försöker få ordning på min kropp och tankar, lyssnar jag halvhjärtat på fortsättningen av förhöret. Plötsligt ringer det i mina öron, Det är förkunnelsen om att dagens sista lektion är slut. Jag stoppar ner mina böcker i skolbänken, varefter jag reser mig och lämnar skolsalen. När jag kommer ut på skolgården slår jag följe med Nailon, Gingga och Musen, vi bor ju i samma barnrikehus, vi lämnar den grådaskiga skolbyggnaden och går bort till den lilla grinden som leder ut på Lundavägen. Tennisbollen har vi glömt bort. Det har varit tyst medan vi gått ut från skolan,    men nu öppnar Nailon munnen:

Grind vid Lundavägen
Foto: Ingvor Sabina Le John

– Fan osse, ja fick bakläxa. Vaför kunne ente ja få en sån enkel fråga som Krigaren fick, han fortsätter med ironi i rösten, när dog Gustav II? Jag deltar i det muntra skratt som uppstår, utan att avslöja den tur jag haft. I stället frågar jag – Va fick du för en fråga då? – Mellan vicka år pågick det trettioåriga kriget? Vi tittar på varandra och viftar på huvudet, som tecken på att ingen av oss vet svaret. Det blir tyst och vi fortsätter vår hemfärd. Lundavägen är sig lik, det enda som hänt är att det kommit upp ett högt plank från Gympabyggnaden till Domaregatan, som döljer byggnationen av den nya realskolan och att den vita patriciervillan, mittemot ändhållplatsen för ettan, fått ge vika för Philipssons bilfirma. När vi passerat fängelsedirektörens villa och trädgårdsmästeriet, kan jag inte vara tyst längre. – Har ni märkt att vägen ti skolan blitt mycke kortare, sen vi gick i första klass. – de e för att benen blitt längre, svarar Gingga med ett skratt, vilket leder till att alla skrattar med.

Vid 57: an lämnar jag och Musen, Gingga och Nailon, som går vidare till 59 an. Jag och Musen går in på den asfalterade gången mellan husfasaden och planteringen, fram till 57D. Vi går in i trappan och uppför de åtta trappstegen till första våningen Här går Musen in till sig. Medan jag fortsätter upp till andra våningen, där jag bor. Tiden går fort och kvällsmaten är undanstökad. Jag börjar göra mig klar för att gå ut, då min lillebror Nane vill veta var jag skall hän, när jag berättar att jag skall till Arlöv för att titta på speedway, vill han följa med. Efter flera förklaringar varför han inte får följa med, ger han upp. Jag tar på mig skorna och lämnar lägenheten.

Jag går ut på Lundavägen där jag styr kosan mot 59A, där jag stannar. Jag behöver inte vänta så länge, för plötsligt öppnas porten och Allan kommer ut. Efter att vi morsat på varandra, börjar vi gå ut mot Fäladen. Medan vi passerar Solidar, Rostorpsgatan, och Wirgins konditori, frågar jag – E du säker po att vi kommer in? ja har ente itt öre. – De e klart, annars hade ja ente gått dit. Vi fortsätter att prata om speedway, cyklar och vilka förare som skall köra. Under tiden passerar vi cykelmakaren och kemikalieaffären och kommer fram till konditoriet på hörnet av Lundavägen och Östra Fäladsgatan. Vi stannar vid hörnan och kollar så det är fritt från bilar på Lundavägen. Vi korsar den första körbanan och börjar gå mot Arlöv på gräsmattan som avdelar körbanorna. Men efter några meter går vi över den andra körbanan, eftersom det känns tungt att gå i det höga fuktiga gräset. Vi fortsätter gå på den grusiga trottoaren mot Arlöv.

Bro mot Arlöv. 1974.
© Ronny Söderholm / Malmö Museer

På vänster sida passerar vi några glest utspridda vita låga huslängor, som fortfarande, delvis, fungerar som bondgårdar. Vi går vid sidan om träden som står som en allé och omgärdar den högra körbanan. På andra sidan Lundavägen är det tomt. Stora åkerfält brer ut sig över nejden och längs vägen finns ingen trottoar. Vi kommer fram till Sege å. Innan vi går över bron, tar vi oss ner för slänten till det blåsvarta vattnet. – Kan du se nåt, frågar jag – Ente itt skit, de finns nock ente nån fisk här, de e nåt Otto har hittat po. Medan vi klättrar upp för slänten tittar jag mig runt. Det finns en hel del träd runt ån, Gräset är flera decimeter högt och buskar lite varstans. Men österut är det fortfarande stora åkerfält. Vi går över bron och fortsätter nu på en öde landsväg, med en dåligt underhållen trottoar.

Arlöv. Sockerbruket i fjärran. Foto: Bernt Johnsson, Malmö Muséer. 40-talet

Långt om länge dyker den första byggnaden upp, vi är framme i Arlöv. På höger sida passerar vi villor och några högre hus. På vänster sida där vi går passerar vi enstaka gårdar. Vi korsar några vånga vägar och infarten till sockerbruket, Vi kommer fram till en gata som går västerut, Allan som varit här tidigare talar om för mig att det är Lommavägen. Här går vi in och följer vägen under järnvägen. Cirka femtio meter efter järnvägsbron viker vi ner på en smal gata som vi följer fram till Hamngatan. Jag börjar bli trött i benen och frågar Allan om det är långt kvar. . Bä, vi e snart framme. Och mycket riktigt bara efter några meter kan jag se motorstadion.

Folk står i en lång kö och väntar på att komma in. Plötsligt drar Allan mig i armen – Kom här, vi går runt banan ti den andra kurvan, där ingen kan se oss. Jag följer i Allans fotspår i den ödsliga terrängen runt banan. När vi går längs långsidan mot kurvan som vetter mot Västkustvägen, blir jag förvånad av att se alla ungar, men även vuxna, som står under eller vid träden som växer runt banan. När vi nästan är framme vid kurvan frågar jag Allan, varför det är så många som står vid sidan om banan? – Fattar du ente de, dom klättrar opp i träna när tävlingarna börjar. Jag vill ju inte visa mig dum, så jag slutar att fråga mer. Hur vi kom in har försvunnit i hjärnan, men plötsligt står vi och hänger på det cirka en meter höga plank som skiljer banan från åskådarna.

Speedway
Motorklubben Tändstiftet ordnar tävlingar i Arlöv
Australiensaren Bill Harris har kört in i planket och Ingvar Andersson undgår med några millimeter att kollidera
1949 Köpt av Bilder i Syd.

Tävlingarna börjar och jag är i mitt esse. Jag gör som Allan vrålar när Varg Olle kommer ut på banan, Visst har jag hört talas om Varg Olle, men detta är första gången jag ser honom levandes. Ibland blir jag nerstänkt av kolstybb. Men det bekommer mig inte något för spänningen av tävlingar övergår allt annat. Plötsligt får jag se en välbekant figur. En äldre grabb som bär en låda på magen, jag ser att det är glass han går runt och säljer. – Allan, skriker jag högt, kolla där borta, min brosa Lasse e Bosse här, han som säljer glass Mer var det inte med det, eftersom tävlingarna var mer spännande än min bror. När tävlingarna avslutats, har det blivit mörkt. Vi går ut tillsammans med den övriga publiken. Nu är det ju ingen risk att vi skall bli utkastade.

Vi tar oss hem på en landsväg som ligger näst intill helt i mörker. Allt vi ser är spöklika skepnader som trädens grenverk skapar av skenet från månen. Vid 59A tar jag adjö av Allan som försvinner in i sin portuppgång. Jag fortsätter fram till 57 D där jag sätter in min portnyckel och vrider om. Med glädje över att ha en egen nyckel öppnar jag porten och går upp för trapporna. Jag hinner knappt stänga dörren och ta av mig skorna förrän mamma står i dörröppningen till stora rummet. Hon går fram till mig och luktar på mina kläder. I nästa ögonblick landar en örfil på kinden, medan jag hör hennes ord, Har du rökt, du vet att du inte får lov att röka. Med gråten i halsen försöker jag förklara att jag inte har rökt och att det måste vara från kolstybb som fastnat i mina kläder. Hon tror på vad jag säger, men hon ber inte om ursäkt. I stället säger hon vänligt, Kom så skall du få kakao och en smörgås innan du lägger dig. Jag tar det som ett förlåt, jag äter med god aptit innan jag lägger mig och låter drömmarna om Varg Olle sysselsätta min sömn.

Skrivet av Lennart Krigaren Olsson


Stöd gärna Kirsebergs Allehanda med att swisha en ”tjuga” till 0708268421

En Backabo på vift

EVA GRAHN är en Backabo sedan 90-talet. Hon arbetar inom restaurangrörelsen och kombinerar det med att uppleva olika miljöer i världen. Hennes förra reportage kom från Svalbard. Detta reportage kommer från hennes nuvarande anställning utanför Åre.

———————————————————————————

Edsåsdalen i skymning

I mitten på november anländer jag med tåg från Malmö till Undersåker en mil söder om Åre där jag blir hämtad av hotellchefen Robban för vidare färd till Edsåsdalen. Det är strömavbrott i hela byn när vi kommer fram, mycket snö men lagom kallt och soligt. Jag ska tillbringa vintersäsongen här med att jobba i restaurangen på Köja fjällhotell.

Eva Grahns bostad

När jag installerat mig i min lilla, mysiga lägenhet belägen 150 meter från anläggningen åker vi tillbaka till Undersåker för att jag ska få proviantera på Ica där. Jag somnar tidigt den kvällen. Inte ett ljud hörs i det dämpade vinterlandskapet och övriga tre personallägenheter i det gamla trähuset från 1950-talet är fortfarande tomma. Jag hade inget som just nu höll mig kvar i Malmö på Kirseberg så jag åkte upp en tid innan säsongen började för att bekanta mig med lokaler och omgivningar.

Vinterlandskap

Edsåsdalen nämns i skrift såvitt man vet första gången 1351 i ett brev skrivet på norska. Det har jag läst mig till i en liten men informativ skrift författad av Ragnar Edsås. Ragnar driver Edsåsdalens Sportbod som ligger mitt emot hotellet på andra sidan byvägen. Han har djupa rötter i Edsåsdalens mylla och kan berätta intressanta historier om stort och smått som genom åren utspelat sig här.

Köja Fjällhotells entré

Köja fjällhotell var från början ett hemman med betesmarker och ett torp som härrör från 1749 och det vet man då det finns ett köpebrev som fastslår att byamännen sålde marken till brukssmeden. Köja uttalas med sje-ljud och namnet kommer från norskan och betyder liten pöl med hög säv. Allt detta har jag lärt mig från Ragnar Edsås häfte. Efter lite olika turer hit och dit upptäckte gårdfarihandlare och skogsfolk i mitten av 1800-talet att dåvarande frun i huset, Johanna Johansdotter-Nyfeldt var en skicklig kokerska. Strömmen av hungriga gäster blev allt stridare och sedan dess har Köja erbjudit förtäring och husrum fram till dags dato.

Köja matsal

Vi började jobba så smått i slutet på november med att julpynta och i köket hade kockarna jämt skägg med att lägga in sill, grava lax, griljera skinka och annat som hör till julbordets kulinariska fröjder. Här serveras ett annorlunda julbord än det vi vanligtvis äter i Skåne. Mycket vilt som björn, ren, älg och förstås lax, öring och röding gärna nersköljt med lokal öl från Jämtlands bryggeri.

Köja veranda

De skärpa restriktionerna kring alkoholservering gjorde förstås att planeringen fick ändras i all hast men det gick bra och det var trevligt.

Sveriges enda fjällcirkus

Till Lucia gick vi på eldfest hos Nordcirkus.

Vi stod i mörkret och myste vid eldkorgar, drack glögg och tittade på elduppvisning.

Ja, det finns en Cirkus i byn som drivs av Daniel och Sara Oja. De startade 2009 i samband med flytt till Edsåsdalen. Hon från Umeå och han från en kringflackande tillvaro med Cirkus Cirkör. Daniel lockades av teater då han tyckte det var tråkigt att plugga och Sara arbetar företrädesvis med dans och experimentell, fysisk teater som är en friare form av föreställning än den striktare, traditionella med manus och replik.

De hamnade i Edsåsdalen då Daniel fick en förfrågan om att starta en gymnasielinje som skulle finnas i Åre och Östersund för rörelsebegåvade ungdomar. -Då bodde jag i Östersund men vi hade förlagt en del träningar här i Edsåsdalen och kom då på hur fint det var här. Jag gick helt enkelt längs byvägen och knackade dörr och frågade om någon hade något till uthyrning.  -Just här fick jag inget svar så jag satte en lapp på dörren. Sedan ringde ägaren och sa att vi kunde få hyra en lägenhet. Det gjorde vi och fick så småningom köpa gården, berättar Daniel Oja.

Med Nordcirkus turnerar de i hela Sverige och under normala omständigheter blir det cirka 3000 mil på vägarna per år.

Cirkusdirektionen. Paret Oja

-Nu när vi har barn får vi helt enkelt dela på oss och köra separata föreställningar.

-Ibland har jag varit ute i två veckor och sedan ska Sara iväg. Det har hänt att vi möts i dörren, puss och kram, ha det så bra. Det kan såklart vara påfrestande, inflikar Daniel. Under sommaren uppträder de mest på stadsfestivaler med barnanpassade föreställningar, eld-workshops på företag och cirkusskolor. 2013 kunde de göra detta på heltid och omsätter idag 1.8 miljoner.

Renfjällgårdens vandrarhem

Jul och Nyår avklarade

Efter Stefan Lövens uppmaning till svenskarna att stanna hemma och undvika allt onödigt resande under julhelgen blev det en del avbokningar men de som ändå vågade sig hit fick en fantastisk Julhelg och en del förlängde sin vistelse för att även fira nyår här. Då hade vi bra beläggning på hotellet och även om vi inte fick servera alkohol efter 20.00 kunde vi erbjuda roomservice då den tjänsten är undantaget från restriktionerna. Inom företaget ryms även ett vandrarhem som även det var fullt under nyårshelgen. Det är ett lite enklare boende med möjlighet till självhushåll som gästerna också får bädda och städa själva. Perfekt för familjer om hotellets lägenheter skulle vara upptagna.

Vandrarhemmet heter Renfjällsgården och drevs från början i Unga Örnars regi. Där har flera blivande prominenta politiker varit stamgäster. Lars Werner var en av dem. En annan stamgäst på hotellet med mera lokal anknytning var Lill-Babs och på senare år kan Köja ståta med att ha stått värd och varit inspelningsplats för familjefilmen ”Sune i fjällen”

En sen kväll då jag stängt restaurangen och var på väg hem kom en stor, ståtlig räv skuttande över bakgården. Den stannade och tittade på mig men försvann sedan kvickt in under grannhuset. Annars tycker jag att djurlivet är lite fattigt här. De håller sig undan och jag som hade tänkt att få se ren, djärv och älg spatsera på byvägen. Där tog jag fel.

Bybibliotek

Bybiblioteket

En dröm gick i

Marieanne Ryde´n

uppfyllelse när jag upptäckte att det lilla, timrade huset bredvid sportboden och mitt emot vår entré är ett obemannat, dygnet-runt öppet bibliotek. Det fungerar som så att folk donerar böcker som alla sedan kan gå in och låna. Det lilla huset är cirka 10 kvm och initiativtagare är Marieanne Rydén. Byggnaden flyttades från Undersåker och användes som något slags förråd innan Marieanne lyckades få överta det och inreda med bokhyllor från golv till tak.

-Det är egentligen en paradox att jag som har dyslexi och läste min första bok i 20-årsåldern skulle starta bibliotek, berättar Marieanne.

Hon bor med maken Jan i ett fantastiskt hus cirka 50 meter ovanför byvägen och de är ett stående inslag som tomtefar och tomtemor under julaftonens klapputdelning på Köja. I huset har de en egen klättervägg och lever ett aktivt liv efter uppnådd pensionsålder. Jan har inte tid att prata så mycket för han ska till Åre och klättra på JumpYard.

Paret är båda från Stockholm men har anknytning till byn genom äldre släktingar. Och det var här de träffades. Marieanne då ensamstående mamma och Jan jobbade i liften. På den vägen blev de ett par. Marieanne har inte kunnat läsa högt för sina barn eller textremsor på TV men hon berättar att hon snabbt tar sig igenom en bok när hon får läsa tyst och ifred. -Snabbare än Jan, jag lovar.

Bybiblioteket

Biblioteket sköter sig nästan självt nuförtiden, berättar hon.

-Jag går dit och kollar ordningen då och då, rensar bort dubbletter och håller koll så att folk inte dumpar en massa inbundna böcker. Det är för tungt att hantera. Svårast är att få tag på barnböcker och de som kommer in försvinner gärna.

-Edsåsdalen är en kreativ by och inflyttningen har ökat de senaste åren. Folk köper tomter och bygger och har planer för framtiden här, avslutar Marianne Rydén.

Nybyggare

En av nybyggarna heter Ulrika Sunnerman, 60 år, som med maken Peder köpte en tomt här för tre år sedan. När Coronan kom beslutade de sig för att avveckla sina respektive verksamheter i Sigtuna/Stockholm och bygga hus på tomten.

Ulrika Sunnerman, nybyggare.

Peder har med sin bakgrund som projektledare ritat det 280 kvm stora huset och Ulrika som tidigare verkat som flygvärdinna och jobbat med konferensverksamhet återfinns idag i receptionen på Köja.

Paret har också drivit delikatessbutik och det minns Ulrika som en mycket rolig men arbetsam period i livet.

När byggnationen pågick bodde paret i husvagn. Om tiden i husvagn säger Ulrika: -Det var bara att gilla läget. Men aldrig mer! Tyckte folk att ni var tokiga, undrar jag? -Nej, de är vana och ganska lika oss. Peders bästa kompis har ju också flyttat hit, skrattar Ulrika.

Paret har också ett hus i Gnarp vid havet utanför Sundsvall och planen är att bli gammal på båda ställena. Ett halvår vid kusten, ett halvår i fjällen. Låter som en bra plan tycker jag.    -Varken jag eller maken har så långt mellan tanke och handling så man vet aldrig hur livet kommer att gestalta sig, avslutar Ulrika.

Dalens gård

Om man fortsätter en bit förbi Nordcirkus kommer man till Dalens gård. Jag har flera gånger gått förbi där och tyckt att det verkar så mysigt så jag ringer och ber att få göra ett besök. Dalens gård är ett gammalt timmerhus som byggdes 1913 som inkvartering och matställe till arbetarna vid Fröa  koppargruva. Gruvan stängdes redan 1919 och huset flyttades till Edsåsdalen och hamnade så småningom på sin nuvarande plats. Den mysfaktor som jag fantiserat om under mina promenader infriades med råge när jag väl kommer innanför dörrarna och välkomnas av Fanny Bergman som tillsammans med sin man Josef driver anläggningen. Huset är oerhört smakfullt inrett och borta är de fyrbäddsrum med våningssängar som härskade då det fungerade som vandrarhem.

Josef köpte huset för cirka tio år sedan och efter en tid kom Fanny in i bilden. -Vi har haft stängt i två år då vi varit fullt upptagna med barn och husbygge men jag sa till Josef att ska vi ha gården så ska vi driva den, berättar Fanny. Fanny är bördig från Gotland men av dialekt hörs inte ett spår.

Idag har Dalens gård 12 bäddar i fina dubbelrum förutom ett där det får plats fyra. I källaren, som används som lager fanns tidigare såväl bar som minilivs. -Folk tjatar hela tiden på att vi ska öppna puben igen men just nu har vi inte tid, berättar hon.

När jag besöker henne är det snöstorm och boulesäsongen känns avlägsen men det är faktiskt så att maken Josef varit med initialt då Edsåsdalens Sportklubb bildades och klubben har anlagt boulebana ett stenkast bort. I morgon väntas en gäst som hyrt hela huset i en vecka. -Han trivdes så bra här under jul-och nyår så han bestämde sig för att komma tillbaka och disponera hela huset själv, avslutar Fanny.

Snacka om coronasäkert!

På utflykt

Eva på utflykt till vattenfallet

En solig men kall dag åkte vi på utflykt till Tännforsen som är Sveriges största vattenfall. Vattnet faller 38 meter. Den är 60 meter bred. När det är som mest vatten i forsen, skulle det bara ta en kvart att fylla hela den stora arenan Globen i Stockholm. Sedan år 1971 är det ett naturreservat som är ett väldigt populärt besöksmål.

På utflykt till vattenfallet

Där tog vi också pausfika i snön. Varm choklad och Minttu.

 

Sportlovsveckor

Vädret är stabilt. Snö men inga farliga stormar utan sol och nästan lite vårkänsla. Vi jobbar på med mat och dryck till familjer och andra sportlovsfirare.

Frukost servereras 07.30 till 10.30. Lunch mellan 11.00 och 14.00. Vi har cafè i gamla delen av byggnaden med såväl lunch, som våffelbuffè och annat gott fika mellan 11.00 och 16.00 och sedan middag från klockan 17.00 till 20.00. Baren har öppet hela dagen och fram till 20.00, Framförallt våffelbuffén är populär. Gästerna får själva grädda så många våfflor de orkar äta med tillbehören hjortronsylt, hallonsylt och givetvis vispad grädde.

Vi ser med tillförsikt på framtiden. Ska restriktionerna lätta? Läget är ju högst oklart för restauranger och cafeér och kan ändras på bara en vecka så det gäller att alltid ha en plan B i bakfickan.

Kvällsmat i en av kåtorna

En kväll efter stängning eldade vi i en av de små kåtorna vid barnbacken och åt vår kvällsmat där. Grillat med bröd och hur mysigt som helst att sitta där i skenet av elden med en öl och slappa efter avslutat arbetspass.

Under sportloven har förstås Ragnar i Sportboden fullt upp med att prova ut och tillhandahålla skidutrustning till både stora och små så en tid innan rusningen sätter igång besöker jag honom på en ledig dag.

Ragnar i Edsåsdalens Sportbod

Han bjuder på te inne på kontoret en trappa upp och det värmer gott efter mi långpromenad i snöblåsten.

Ragnar

Ragnar är uppvuxen i byn men gav sig ut på äventyr i världen och jobbade med allt möjligt kul och träffade de mest intressanta människor inom olika branscher.

Erfarenheter han sedan tog med sig hem till Edsåsdalen och som genomsyrar hans syn på tingens vara och de med och motgångar som livet för med sig.

-Edsåsdalen hade sin storhetstid på 1960-och 70-talet men sedan kom den alpina boomen med Ingemar Stenmark och utförsåkningen och då blev Sälen och Åre mer populära besöksmål. Från 1930 och fram till för sju år sedan har den bofasta befolkningen varit tämligen konstant i antal. Runt 50 personer. På sju år har befolkningen fördubblats till 105 personer. Det saknar motstycke i de flesta glesbygder, konstaterar Ragnar.

Edsåsdalen ligger skyddat. Här dundrar inga lastbilar på byvägen, det är ingen genomfartsled för annan trafik. De som kommer hit stannar här och vill ha lugn och ro. Edsåsdalen kan ändå stoltsera med 5 liftar och 13 nedfarter men det som är stort här är toppturer, rundturer, bra längdspår i natursköna omgivningar samt fina skoterleder som sköts om av Edsåsdalens skoterklubb.  Edsåsdalen är också populärt bland skidskyttar då det finns träningsbanor och för arrangörer av längdskidläger.

Ragnar minns Edsåsdalens storhetstid.

-Det var fester, samkväm och nachtspiel på såväl Köja som på Renfjällsgården. Vi var väl ungefär 15 ungar som växte upp tillsammans och snabbt lärde oss genvägen till baren och hur vi kunde smita förbi, skrattar Ragnar. Här i dalen finns också en husvagnsuppställning där husvagnsägarna betalar en årlig serviceavgift och bor i sina husvagnar på helger och lov året om. Campingen har 80 platser som hyrs ut årsvis.

Lunchpaus

När jag kommer ut har vinden mojnat och snöflingorna dalar sakta ner. Två kids i 2 ½ till 3-års åldern står utanför hotellets entré i bylsiga overaller medan mamma lastar ur bilen.

-Titta, det regnar, säger en av ungarna. -Nej, det här är snö, säger mamma. -jag tror det är regn, säger puttefnaskern. -Det här är SNÖ, säger mamma. -Suck, säger lillen och himlar med ögonen. -Det kommer ju från himlen så jag tror att det är regn. Ja , det är inte lätt att vara liten från södra Sverige och aldrig sett snö tidigare.

Imorgon kör vi Pizzabuffé i Gillestugan och tre-rätters i matsalen. Jag har paxat att få vara pizzatant. På återhörande efter påsk!


Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella verksamhet genom att swisha en ”tjuga” till 0708268421

 

”Till minnet av Hedbergs bil” Backaförfattaren Lennart Olsson filosoferar över svunna tider

Med vemod läser jag de obarmhärtiga orden som präntats ner på tidningsbladets nyhetssida, Klassiska Hedbergs bil rivs. Ännu ett riktmärke i mina gamla kvarter skall i himmelen in. Varför? undrar jag, Varför? Är det bara för att ge plats till betongbyggnader med slätstrukna fasader, som man knappt skänker en blick? Eller har de kommunala politikerna blivit science fiction frälsta, som ser raketbilar landar efter sin flygfärd från någon arbetsplats i den sterila staden.

Hedbergs Bil, Lundavägen. Sent 30-tal Foto: Okänd fotograf / Centralateljén / Malmö Museer

Kirseberg som en gång var stadsdelen med de små trädgårdarna mellan Lundavägen och Vattenverksvägen där körsbärsträden blommade. Den stadsdel som Malmö stad försökte utplåna genom att forsla bort stora delar av åsen som Kirseberg byggdes upp på. Kirseberg som Malmöborna ansåg vara ett tillhåll för busar och slagskämpar. Kirseberg som blev en sopstation för allt vad de styrande inte ville ha i Malmö stad. Fängelse, idiotanstalt och flera barnrikehus med fattiga familjer med många barn. Ryktet i Malmö om hur hemsk denna stadsdel var, vilket ledde till att Malmöborna inte vågade sig ut där. Kirseberg som av Malmöborna kallades för Backarna och invånarna för Backabusar.

Hedbergs Bil Malmö Bilhallen på Lundavägen 1949
Kirsebergsskolan i bakgrunden Spårvagn Linje 1 Rosengårdsstaden

Kirseberg som hade en skola som var stor nog för att hysa, nästan alla Backabusar, som var i skolåldern. Skolan fick av backabusarna namnet Backauniversitetet. På Backauniversitetet bedrevs undervisning med inriktning på att lära och det skedde med stenhård disciplin. Här fick eleven läsa sina hemläxor och snällt sitta still i bänken, annars vankades det både kvarsittning, bakläxa eller aga. Men invånarna på Backarna där, enligt Malmöborna, Rostorp och Saaris ingår, älskar sin stadsdel. Men en dag började förändringar ske på Kirseberg, Det gamla fick ge vika för det nya som kom.

Idag, vi skriver februari 2021, är det inte mycket som är sig likt. Många var de politiker som hatade historia och som kämpade för att förinta allt som var av historiskt värde. Som tur var fanns det människor som vågade protestera, vilket gjorde att vi idag har kvar lite av det gamla Backarna. Eller som Göran Hägg uttrycker det i sin bok ”Välfärdsåren” ”Rivningen av gamla invanda kvarter och byggandet av moderna cementlådor å ena sidan, flumskolan å andra – bägge är resultat av den svenska vurmen för rationell planering i strid ned erfarenhet och sunt förnuft”. När jag för någon månad sedan stod vid korsningen Norra Bulltoftavägen, Lundavägen kunde jag bara se fyra minnesmärken från min barndom. Backauniversitetets huvudbyggnad, Staketet till före detta fängelsedirektörens villa, de sju U-formade husen från Dalhemsgatan till Östra Fäladsgatan och Hedbergs Bil. Jag vet och kan förstå att det sker förändringar, men vissa saker förändras till något, som inte är något för gemene man. Enligt min mening, opersonligt och sterilt.

Jag minns mycket som idag, för många är okänt. Jag minns fru Jönsson som vägde upp tvåhundra femtio gram kaffe i ett mått, varefter hon startade en kaffekvarn, där bönorna maldes, därefter skakade hon ner kaffet i en påsa och överlämnade den till kunden. Potatis sålde hon i lösvikt, likaså grönsaker och kryddor man handlade över disk. Jag minns hur Fru Nilsson i mjölkaffären hällde upp ett mått grädde i en pappersstrut som hon själv tillverkade, hur hon hällde upp en, två eller tre liter mjölk från stora 50 liters kannor, till spannar som kunden själv hade med sig. Jag minns hur man kritade sin skuld tills maken kom hem med lönen på fredagen. Jag minns att man kunde köpa två cigg och en ask tändstickor i tobaksaffären, där man även kunde be att få sin dagstidning reserverad, Idag är allt förpackat, allt finns i samma affär allt sker utan personlig service. Att affärerna har öppet även söndagar och sena kvällar. Att krita är något som inte går hem idag.

Jag minns också att söndagen var en dag då allt var stängt, förutom biografer och folkparker. Jag minns också hur det såg ut på Backarna innan Gula Faran försvann och grusan som ersattes av ett läroverk. Jag minns Anderssons trädgårdsmästeri, som blev en fotbollsplan. Jag minns också hur det såg ut på Lundavägen innan allt försvann.

Jag kommer ej heller glömma Hedbergs bil, som nu blir historia. Jag skall här berätta, varför:

TISDAGEN DEN 20 MAJ 1952 Jag stoppar i mig den sista biten potatis, medan jag tittar mig runt i den något unkna källarlokalen. Där sitter Gingga Musen, Nailon, Gädde, Nöttan och alla de andra i min klass och slevar i sig maten som vi blivit serverade. Tanterna klädda i blå klänningar med ett vitt långt förkläde, som serverat maten, börjar nu plocka undan tallrikar och bestick efterhand som vi ungar ätit färdigt. Vi är ju tvungna att sno oss, eftersom klass 6B väntar på sin tur att komma in och äta. Att vi får sitta i källaren beror på, att matsalen som ligger på första våningen är för liten för att alla elever som skall äta, inte får plats. Jag reser mig från långbänken och lämnar källaren. När jag kommer upp för trappan och öppnar dörren, möts jag av ett starkt solsken som gör att jag måste kisa med ögonen för att kunna se. Jag kastar ett öga på klass 6b som väntar på sin tur att gå ner i källaren. Lite extra tittar jag på Gunsan, Majlis och några till som jag vurmar för, men inte vågar visa det.

Lundavägen, Kirsebergsskolan. Foto: Otto Ohm / Historisk bildbyrå / Malmö Museer

På den lilla skolgården, där marken består av packat grus, rör sig en massa skolungar, på väg till och ifrån matsalen. Jag vänder mig om och tittar på fasaden på den gamla grå byggnaden som innehåller ett par skolsalar och en matsal, en matsal som är avsedd för alla elever på Backauniversitetet. Jag känner en stolthet över att jag har mitt klassrum här. Jag har en känsla av att vara något högre än ungarna i huvudbyggnaden, en byggnad, som man bara ser baksidan av härifrån. Plötsligt öppnas dörren till källaren och Musen kommer ut. Vi slår följe medan vi lämnar skolan. När vi kommer ut på Lundavägen får vi följe av Nailon, som hunnit ifatt oss. Medan vi passerar skolans gympasal, tittar jag på den framrusande ettan som är på väg mot Dalhemsgatan. När den passerat vänder jag blicken mot det höga planket som hindrar oss från att se den nya läroverksbyggnaden som snart är färdigbyggd, Nailon påpekar att den skall invigas till höstterminen. – Då blir de mycke kur mot bissingarna, säger Musen med ett garv. Medan jag samtycker med ett leende, tänker jag på mina småbröder, som har fått besked att deras skoltiden utökats till åtta år. – Men vad bler de me dom som går i femte klass nu, dom ska ju gå itt år längre i skolan, bler dom då halvbissingar? Frågar jag – ente vet ja, svarar Nailon, och fortsätter, förresten så skiter ja i viket, vi slipper ju att gå itt år ti.

Gevadigergatan
© Ronny Söderholm / Malmö Museer

Vi har nu passerat Fängelsedirektörens villa När vi korsar Gevaldigergatan, känner jag en jäkla smärta i foten, fan tänker jag, jag har fått en sten i sandalen. Jag stannar vid hörnet för att plocka bort stenen. Under tiden står Musen och Nailon vid kanten till slutningen som går ner till en liten jordplätt där det växer jordaskockor. Plötsligt börjar de bråka, om vad vet jag inte, men Nailon gör fientliga utfall mot musen, som börjar bli rädd. Jag vet inte vad som far i mig, men jag tänder på alla stubiner och går snabbt bort och tar ett kraftigt tag bakifrån på Nailon, medan jag skriker åt Musen att han skall sticka. Först när Musen försvunnit märker jag att Nailon blivit helt stillastående. Jag släpper mitt grepp och väntar på hans anfall, men va tusan nu då, han tittar med rädda ögon på mig – Vaför går du po maj, ja har väl ente gjort daj nåt. Nu förstår jag, att han är rädd för mig, och honom har jag alltid haft en stor respekt för. Jag växer ett par decimeter – Ja vill bara att du ska ge fan i att slå po dom som e svagare än daj. Några sekunder senare går vi vidare hemåt, det som hänt är glömt. Men jag behöver aldrig mer vara rädd för Nailon, nu vet jag att han har respekt för mig. Nu när vi bara är två slipper jag gå i gruset, nu är det plats för oss båda på betongplattorna, som ligger inbäddade i trottoaren.

Trädgårdsmästeri
Foto: Okänd fotograf / Malmö Museer

När vi passerat trädgårdsmästaren Anderssons domäner, korsar vi Dalhemsgatan, passerar frisören, blomsteraffären, mjölkaffären och kommer fram till grinden vid 57.an. Här skiljs våra vägar med ett: ”mors då!” Någon minut senare tar jag av mig sandalerna i hallen, går in på vårt sovrum och sätter mig vid bordet som står vid fönstret. Just som jag satt mig tillrätta med en fantomen i handen, står mamma i dörröppningen. – Vad gör du hemma, varför är du inte i skolan? Jag förklarar för henne att klassen fått fritt, eftersom läraren var tvungen att åka över till Köpenhamn. – Har du gett honom biljetterna som pappa gav dig. – Dom fick han i lördas. (Pappa är ju kapten på Snabbpilen, som går mellan Malmö och Köpenhamn. Vid behov ber läraren mig att fråga pappa om fribiljetter, vilket min pappa ger honom). En halvtimma senare vaknar mina tankar, Nu vet jag vad jag skall göra.

Gulfmacken, Lundavägen
© Ronny Söderholm / Malmö Museer

Jag får snabbt på mig sandalerna och lämnar lägenheten. Jag springer ut på Lundavägen som jag korsar. Trafiken på de stenbelagda körbanorna är gles, gräsmattan som avdelar körbanorna skiner ljusgrön i vårsolen. Cykelbanan som ligger i anslutning till gräsmattan är tom på cyklister. Almarna som bildar en allé längs Lundavägen står klädda i en grönskande bladflora. När jag känner gruset under fötterna, har jag kommit upp på trottoaren på motsatta sidan av barnrikehuset. Jag kastaren hastig blick på det låga vita huset med sina blommiga gardiner innanför glasrutorna. Jag skyndar vidare förbi Gulfa macken, men hinner vinka till Sjöberg som sitter vid sitt skrivbord som står framför fönstret. Därifrån har han bra sikt över tankstället. Portarna står öppna till Thormälen, så jag hinner se alla televäxlar telefonskal och kablar som ligger i stora högar på gårdsplanen.


Lundavägen, Almedal Foto: Berndt Johnsson / Malmö Museer

Jag viker ner till höger på Rosendalsvägen, Rosendalsvägen, varför kallas den en väg? den har ju inga trottoarer och består bara av packat grus och sten. Jag får inget svar på mina tankar, så jag fortsätter, men saktar ner farten när jag låter min blick följa fasaden på Philipssons Bilfirma. Oj, vad jag saknar hoddorna eller Garagen, som det heter på fint sätt. Jag ser i mitt inre, skuntegeis och andra fattiga backabusar mecka med allehanda ting. Jag ser också i mitt inre den vita stora Patriciervillan som låg inbäddad i en grönskande lummig trädgård. Allt detta som fick ge vika för en bilfirma. Jag fortsätter och kommer fram till Bleckers skrot. Jag börjar fundera på om jag skall gå hem och hämta tidningsbuntarna jag samlat in till skolan, nä, jag slår bort tanken. Jag vill hellre hjälpa till med insamlingen för vår årliga utfärd.

Jag viker av till vänster och går längs Surån. Längs kanten står det fortfarande tussilago i full blom, Jag har viktigare saker för mig så jag släpper mina äventyrliga tankar på surån. Jag går förbi en massa fönster där jag ser kvinnor sitta och måla på lergods, jag är på väg att stanna för att titta på när de arbetar, men ändrar mig och går vidare. Jag är framme, Jag öppnar den lilla dörren vid sidan om den stora vikporten och går in. Jag är inne på en vulkaniserings verkstad. Vem som äger den eller vilken bilfirma den tillhör har jag ingen aning om, Men den är känd av alla ungar som vill ha en bilslang som badring. Jag går fram till en man som jag känner sen tidigare, – God dag, jag undrar om ni fått in nån gammal bilslang ännu? – Javisst min påg, nu känner jag igen dig, jag har en slang här men du får själv laga den, för det finns ett hål i den. Jag tackar artigt för gåvan och lämnar verkstaden. Nu återstår det bara en sak till,

Hedbergs Bil Foto: Okänd fotograf / Centralateljén / Malmö Museer

Med ett stort leende och bilslangen över axeln, går jag vidare fram till sjölundastigen, som jag går uppför, denna lilla gång som går från Lundavägen ner till sjölunda järnvägsstation. När jag kommer upp på Lundavägen går jag mot Almedalsgatan, men efter bara några meter är jag framme vid mit mål. Hedbergs bil.

Hedbergs Bil Foto: Okänd fotograf / Centralateljén / Malmö Museer

 

Jag rundar hörnet och går ner för backen tills jag kommer till dörren som leder intill verktygs- och reservdelslagret. Dörren är olåst så jag går in, jag ser genast Per som står och lägger verktyg tillrätta. Per har jag lärt känna för länge sen, han har ofta bjudit in mig på en kopp kaffe när jag har haft middagsrast från skolan. Han har visat mig runt på firman vid ett par tillfällen. – Hej Per, ropar jag lite halvhögt. Per vänder sig häftigt om – Tjenare Rune, har du rast nu. – Nä, ja e fri för resten av dagen, läraren skulle ti Köpendanmark – Jaså, då blir det fotboll resten av dan, säger Per med ett leende. Men varför har du en bilslang över axeln, vad skall med den till – de e min badring som ja fått po vulkan. – Det kunde du fått av mig med, om du frågat – De har ja gjort, förra sommaren, men då sa du att ni ente hade nån. – Ja, just då, men vi får ständigt byta slangar på bilar som kommer med punka. Om du sagt nåt hade jag kunnat lägga undan en till dig. Men jag har ett glädjande besked till di, jag har pratat med chefen och du får en bal papper och kartonger, som du frågade om sist. – De e därför ja e här, jag ville veta om jag fick en. Men hur skall ja få den hän ti skolan? – Det blir ditt problem, jag har ingen möjlighet. Men kan du inte låna skolvaktmästarens dragkärra, jag vet att han har en sådan. Vi fortsätter prata lite om ditt o datt. Jag lovar att försöka tigga en biljett till köpenhamn av farsan. Jag blev även inbjuden på en firmafest på Kristi Himmelsfärdsdag.

Hedbergs Baksida Foto: Okänd fotograf / Centralateljén / Malmö Museer

Därefter lämnar jag Hedbergs bil. Med lätta steg går jag raskt hemåt, Samma väg som jag gick för några timmar sedan. , Eftermiddagen och kvällen försvinner snabbt. Jag vaknar nästa morgon av min systers rop, FRUKOST. Jag tittar på väckarklockan, halv åtta. Snabbt in på toan innan småungarna hinner dit, en snabb tvätt och ut i köket, där jag brer ett par mackor. De slinker ner med hjälp av kaffe med halvsur mjölk. Några minuter senare är jag på väg till skolan. Jag bär på två bunter tidningar, Musen som hjälper mig bär på två. Vi kämpar på men det går långsamt, det är tungt. Men som alltid, hjälpen är nära. Två av gårdens sjundeklassare hjälper oss till skolan med papperet. Vi går bort till källaren på huvudbyggnaden där vi överlämnar bunterna till vaktmästaren, som väger dem och skriver upp vikten på en lista. Jag fattar det inte men tiden går väldigt fort, klockan ringer in till första lektionen. Lärare Brorsson dyker upp och släpper in oss i salen. Efter morgonhälsningen räcker jag upp handen. Läraren tittar på mig, samtidigt som han gör ett tecken på att jag får öppna munnen. – Ja har fått en stor bal me papper o kartonger av Hedbergs, men klarar ente av att bära hit den, den är så här stor (jag försöker med armarna visa hur stor balen är). Läraren som ser det komiska i mitt försök att förklara storleken, skrattar gott innan han svarar. – Du kan ta Bert Inge med dig, säger han och pekar på klasskamraten som sitter framför mig. Gå bort till vaktmästaren och be att få låna kärran, hälsa från mig. Ni kan ge er iväg genast. Det behöver han inte säga två gånger, för vi är snabbt på fötter och ger oss av. Vi fick låna kärran. Den för vi framför oss över Lundavägen och in på Hedbergs Bil. Där får vi problem, skall vi orka hålla i kärran när vi går ner för backen? Vi har inget val, tycker vi, med förenade krafter klarar vi med möda av att komma ner för backen utan skavanker. Jag bankar på dörren som är låst, vilket den alltid skall vara, enligt vad Per sagt. Efter ett par bankningar öppnas dörren. Per tittar på oss och på kärran – Se där, du fick låna kärran, balen ligger där, han pekar på en jättestor bal som ligger intill papperspressen. – Men, hur får vi opp den po kärran, frågar jag ängsligt. Per visar oss hur vi skall hålla i balen, jag och Bert Inge tar tag i varsin hörna medan Per själv tar tag i motsatta sidan, med ett kommando från Per lyfter vi upp balen på kärran – Fan va tungt, säger Bert Inge och pustar – Ta nu fatt i kärran så hjälper jag er upp för backen. Med förenade krafter får vi upp kärran till Lundavägen.

Där tar tackar jag Per och tar avsked. Jag och Bert Inge kämpar med att föra kärran framför oss över Lundavägen och in på Norra Bulltoftavägen. När vi kommer fram till grinden där vi skall in på skolgården. Vi Kämpar med att få kärran upp på trottoaren, vilket vi lyckas med. Vi fortsätter genom grinden och börjar föra kärran framåt. Men i nästa ögonblick sätter jag hjärtat i halsgropen, Innanför grinden är det en sluttning neråt. Vi orkar inte hålla emot, kärran ökar i hastighet och till slut springer vi bara med, medan vi kämpar för att hålla kärran upprätt. Men till slut orkar vi inte mer, några meter innan vi nått fram till källaren tappar vi taget om kärran, som stegrar sig, ett brak följer och balen far av med en hiskelig fart. Som tur är finns det inga ungar i närheten. Men bara sekunder senare har det samlats en hel del nyfikna ungar. Jag rår ner i källaren och letar upp vaktmästaren. När vi kommer upp förklarar jag så gott jag kan om händelsen. Han lovar att ställa allt tillrätta, varefter han ber oss gå tillbaka till vår skolsal. Vi kommer in i salen fem minuter innan lektionen är till ända. Vi intar våra platser, inga reaktioner från läraren eller klassen. Dagen går allting är som vanligt, Det är som om ingenting har hänt denna dag. Jo förresten, det hände något trevligt denna dag också, vi fick gå hem klockan halv fem då skoldagen var slut.

För att visa er uppskattning Swischa gärna en slant till 0735025099 skriv ditt namn detta går till min son Joakim som sänder vidare till mig. Tack på förhand.

——

Läs gärna ”Hedbergs Bil går i graven”

Hedbergs bilsalong går i graven!

Hedbergs bilsalong går i graven. Foto: Kevin Andersson
Den jugendinspirerade trappan från 1946 går i graven. Foto: Helena Sjölander

Så tuggar grävskoporna i sig det sista av den kända fastigheten på Lundavägen.

Via ett mailsamtal med IKANO svarar de så här, på frågan om de räddat något för eftervärlden:

”Vi har tagit vara på smidesräckena kring trappan. Några unika dörrhandtag. Vi avser också att försöka rädda en gammal belysningsstolpe. Därutöver ska Fordfasaden sparas enl detaljplan.”

En hel del är skrivet om  Lundavägen som Malmös paradgata för bilar en gång på 30-talet. Läs mer här

Läs också här om vad som kommer att hända med området.
Hedbergs bilsalong rivs 20210210. Bild: Kirsebergsbiblioteket

Läs gärna ”Till minnet av Hedbergs Bil”

MKB har tagit över tomten (Sydsvenskan 20210324)

Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella arbete med att swisha en ”tjuga” till 0708268421

Kirsebergs backabusar av Lennart Krigaren Olsson

(Bilderna är klickbara)

Östra Förstaden bestod i början av 1900 talet av en långsträckt sandås med flera små sandkullar. I slutningen från den stora huvudleden Lundavägen och en bit upp på åsen, fanns det en stor grupp villor som avdelades av smala grusgångar. En grusväg sträckte sig från Lundavägen längs krönet på åsen ut mot det som i dag är Valdemarsro, den heter i dag Vattenverksvägen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/09/06/vag-mot-nya-wattenverket/

I början av 1900 talet och fram till trettiotalet ökade befolkningen I Östra förstaden enligt dåtidens mått, lavinartat. Östra Förstaden blev bara förnamnet till det idag kända namnet Kirseberg. De små villorna med sina körsbärsträd fick sällskap av höga byggnader som kallades hyreshus. Östergård blev det största huset, Det blev de fattigaste arbetarfamiljerna med flera barn som fick lägenheter där. Det fanns redan då två hus som hyste fattiga arbetarfamiljer, som kallades för Gula Faran.

Östergård, Kirseberg. Vykort frankerat 1942. Vykortet tillhör Pether Larsson, Brevkort från Kirseberg. FB

Mestadelen av den befolkning som kom var fattiga arbetarfamiljer, men också människor med dåligt rykte. Många av dessa kallades för tattare, även de som inte följde lagar och förordningar. Dessa tattare var lätta att känna igen, dels för att de pratade romani och dels för att de alltid bar en kniv i livremmen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/10/07/tattardalensperlingsgatan-ner-mot-sodra-bulltoftavagen/

 

 

 

I Malmö stad byggdes det också, och till detta behövdes sand. Det blev åsen på Kirseberg som fick stå till tjänst med detta. Det resulterade i att en stor dal uppstod, som sträckte sig från Vattenverksvägen och nästan ner till Norra Bulltoftavägen. På motsatta sidan Från Vattenverksvägen ner till Södra Bulltoftavägen blev sluttningen så sargad att det uppstod kullar och djupa hål. När Malmö slutade att ta grus, blev denna del av åsen bebodd av tattare och hemlösa. De byggde med egen kraft små hoddor av överblivet virke från byggplatser och annat material. Hoddorna stod så tätt att det var svårt att ta sig fram mellan dem. Nere i den stora dalen samlades tattarna och de hemlösa för att spela kort och dricka öl. Denna dal blev därför kallad för tattardalen.

https://kirsebergsallehanda.se/2015/09/12/tattaredalen/
https://kirsebergsallehanda.se/2018/02/27/gammal-vy-sedan-lange-borta/

Men att befolkningen ökade medförde det också an det uppstod rivalitet och osämja mellan de som etablerat sig och de nyanlända. Det uppstod ofta slagsmål där både faddrar i arbetarfamiljer, hemlösa och tattare var inblandade. Ofta berodde det på alkohol. Det hände också att kniven användes i slagsmålen. Dessa slagsmål blev snart kända av Malmöborna, eftersom polisen ofta fick ingripa. Rykten om dessa slagsmål gjorde att Malmöborna inte vågade sig ut här. Rykten sa att detta var återkommande dagligen, vilket inte var sant. Det kunde gå många dagar mellan slagsmålen. När Malmöborna pratade om Kirseberg, sa de oftast, därute på backarna. Nedsättande sa de om Kirsebergs befolkning, de där backabusarna. Snart användes ordet backarna, också av Kirsebergs innevånare.

 

Ett fängelse byggdes på Kirseberg I början på 1900 talet, Även ett sinnessjukhus förlades här. Detta bidrog också till att Kirseberg blev ökänt. Här kommer en utsaga från en andra generations tattare, som var vän till mina föräldrar:

” När jag kom till världen 1912, bodde vi i ett tält, var kommer jag inte ihåg. Någon gång på tjugotalet fick mina föräldrar överta en hodda på andra sidan om det som kallas tattardalen. Som grabb lekte jag ofta med ungarna på Östergård. Det fanns ju många vildbevuxna tomter där vi kunde ha mycket skoj. Men mycket av min barndom handlade om att lära mig tillverka saker som gick att sälja. Jag fick lära mig att slå koppar och tillverka kittlar och kannor. Jag lärde mig göra konstverk av tändstickor. Allt jag tillverkade fick jag gå runt på gårdar och hus och sälja. Ibland blev jag kallad för tattare, vilket jag trodde var ett nedsättande ord, då kunde jag inte låta bli att slå dem på truten. Men en dag fick jag en egen kniv, därefter vågade ingen säga några fula ord till mig. I början av trettiotalet fick mina föräldrar en lägenhet på Solgatan. I samma veva träffade jag en flicka som också var barn till romer. Men en kort tid därefter gick mina föräldrar bort. Jag flyttade in i deras lägenhet. Jag började nu söka vanligt arbete. Jag tog avstånd från gänget i dalen. Det blev flera lagerarbeten, men. också trädgårds- skötsel. 1945 var jag far till tre barn och då fick jag en två rums våning i barnrikehuset. Jag fick jobb på stadsbudsföreningen”

Detta är vad han berättade för mina föräldrar då jag var närvarande. Några år in på 50-talet blev han utkastad av sin fru, då han återfallit i gammal tattarstil. Vad som därefter hände med honom är det ingen som vet. Han bara försvann. I början av sextiotalet flyttade frun med barnen till Segevång.

I slutet av trettiotalet byggdes ett stort u format barnrikehus på Lundavägen, där det flyttade in 48 familjer med sammanlagt trehundra femtio barn. 1939 började andra världskriget. Detta var upphovet till att backarna blev ännu mer avskräckande för Malmöborna. Barnen i de barnrika husen började kriga mot varandra. Det började 1941 med Barnrikehuset på Lundavägen mot Saarisgården och Almedalsgatan. Ingen vann men många fick stryk. Därefter, på Backauniversitetets rastgård, proklamerades det krig varje vår och höst. Det kunde vara Barnrikehuset mot Gula faran en gång, nästa gång mellan Östergård och Gula faran eller barnrikehuset mot Östergård. Ungarna från övriga Backarna kunde delta i valfri arme. Trots de hårda slag och åkommor som vankades, var man samma goda vänner nästa dag som innan kriget. Men ungarna hittade på många hyss och bus.

Gula Faran

 

Ungarna på Kirseberg, Saaris och Rostorp, kallades nu allmänt i Malmö för Backabusar. För Malmöborna var alla som bodde norr om järnvägsbron Backabusar. Visst var vi busiga. Vi kastade snöbollar, men inte bara på varandra. Våra mål kunde vara en fönsterruta, gatlykta, bil, spårvagn eller en gubbe eller kärring, men bara då vi hade ryggen fri, så vi hann undan när de jagade oss. Vi sköt med slangbella. Ibland försvann gatubelysningen, ibland gick en ruta i kras, ibland förlorade någon gubbe sin hatt. Men mestadels sköt man råttor eller fasta mål som inte tog någon skada. Vi pallade frukt, snattade något godis i affären, hittade på olika sorters ofog mot äldre som vi blivit illa behandlade av. Att Backabusarna skulle vara farliga för stadsbefolkningen är en skrämselpropaganda som malmöborna själv orsakat. Vi försvarade oss om vi blev attackerade, vilket hände ibland. När ett sådant kurr uppstod fick alltid backabusen skulden. Jag blev ofta antastad av Malmöpågar, mest på bian på söndagarna, men när de fick veta att jag var från backarna drog de öronen tillbaka. Även större och starkare pågar blev snälla när man sa att man var från Backarna.

Men vi Backabusar fick lära oss hut, vett, ordning och hövlighet. Vi fick också lära oss att inte nedvärdera andra människor. Vi fick lära oss rätt och fel. Detta var främmande för många Malmöungar. Vi Backabusar levde i ett getto där fattigdomen var en gemensam nämnare för oss alla. Vi fick uppleva en disciplin som inte var av denna värld, som någon uttryckt, ren tortyr. Visst var vi busiga och visst var vi från Backarna men de flesta Backabusar växte upp och blev framgångsrika i sina yrken och gärningar. Backarna på 40- och 50 talet var den bästa och finaste tid i Kirsebergs historia. Detta trots fattigdom, fängelse, idiotanstalt, sinnessjukhus, barnrikehus och ett backauniversitet där disciplinen stod högst upp på schemat. Som en sista undran, kan man kalla alla dessa som hittar på hemskheter på Kirseberg för Backabusar?

Läs mer

………………..

Tyckte du om det du läste? Stöd gärna det ideella arbetet med att swisha en ”tjuga” till 0708268421