Jag vaknar av att Lasse min äldsta bror rycker i min pyjamas och jag hör hans viskande ord, – de e tid att stiga opp. Jag sträcker på mig, lyfter bort mina ben från Evert, min lillebror, som jag ligger skavföttes med. Sätter mig upp på soffkanten. Nu är jag klarvaken och medveten om vad som väntar. Jag skall ju till Backauniversitetet, jag går ju i andra klass. Jag har lärt mig att man inte får komma för sent, för då får man stå i skamvrån, det har lärarinnan Karin Johansson hotat mig med. Jag gör som min äldre bror, jag smyger ut från sovrummet och in på toaletten, vi vill ju inte väcka de tre yngsta bröderna.

Lasse och jag delar på handfatet når vi blötar ner våra ansikten. När vi är färdiga går vi ut i köket där Lasse gör frukosten, min syster Gärd ansluter, hon går i sjätte klass. Lasse är först färdig, han klär på sig och försvinner snabbt. Han har slutat skolan och jobbar på Monarks cykelaffär på Östergatan, som springpojke och allt i allo. När jag och syrran ätit färdigt går vi in och klär på oss. Jag är lite förtröden för hon har ett eget rum, det rummet vi kallar för flickornas sovrum. Men Gärd har rummet för sig själv, för min andra syster har redan flyttat hemifrån. Jag klär på mig och lämnar rummet, när jag går ut i hallen tittar jag in i stora finrummet, jodå, hon sover fortfarande. Min mamma sover gärna länge om mornarna, vi ungar får sköta oss själva. Men fan ta oss om vi inte sköter oss. Men hon har nog att göra med de andra barnen, så jag bryr mig inte. Jag lämnar lägenheten.

I trappan är det full rörelse, ett tio tal ungar är på väg till samma ställe som jag, Backauniversitetet. Jag slår följe med Ninne och min syster ut på Lundavägen. Där väntar jag in mina egna klasskamrater Ginga och Nailon. Vi går längs lundavägen förbi ängen, den obebyggda tomten mellan Lundavägen 53 och 57. Förbi blomsteraffären och frisören, över Dalhemsgatan, förbi trädgårdsmästaren Anderssons domäner, förbi fängelsedirektörens villa och förbi grusan, vår äskade fotbollsplan. När vi passerat skolans gymnastiksal, går vi in genom den lilla grinden, fortsätter längs baksidan fram till gaveln på skolan, viker in till vänster och kommer in på den enormt stora rastgården.

Jag tittar bort mot det stora yviga trädet som står mitt på skolgården. Där går en lärarinna tillsammans med en lärare, När jag gick i första klass undrade jag ofta, varför det fanns lärare på skolgården på rasterna, Idag vet jag det. De skall se till så det inte händer något som är förbjudet, som bråk och slagsmål, men också se till så ingen lämnar skolgården utan lov. Det ringer in till lektion. Men det är inte lektionerna som är intressanta idag. Det är rasterna. När det ringer ut efter första lektionen blir det full rusning bort till grusgropen, som ligger i vänstra hörnet av skolgården, sett från skolans framsida. Det gäller att sno sig så man får en plats att sitta och bygga upp sina pyramider med KULOR, dessa runda ting som är otroligt begärliga varje vår.

Jag är snabb, tror jag, för jag hinner få en plats. Jag börjar med att bygga en fyra pyramid, men när jag märker att den ofta träffas, alldeles för ofta, bygger jag en tia vilket är bättre, vinsten av kulor ökar betydligt. Vid ett tillfälle ställde jag upp en tiopyramid, fem, sex ungar försökte träffa den. Vilket en gjorde, men två sprang fram. Båda påstod att det var just han som träffat. Som tur var såg jag att den ena kastade med tom hand, Jag påpekade detta med en svordom, Killen svarade, man får väl försöka i alla fall HaHa. Men man vill ju även pröva sin träffsäkerhet, så när jag vunnit flera kulor, lämnar jag min plats till någon annan. När rasten är slut har jag i stort lika många kulor som jag hade när jag satte mig. Detta fortsätter jag med varje rast fram till Klockan ett. Jag skiner som en sol, när det ringer ut efter sista dagens lektion, det är ju lördag och eftermiddagens äventyr väntar.

Jag springer fort bort till matsalen, som ligger på gaveln på den gamla gråa skolbyggnaden. Ricinoljan som en fröken häller in i munnen på mig med en sked, slinker ner med en hemsk smak, som får ansiktet att skrynkla sig. Snabbt intar jag en plats och lika snabbt får jag i mig en klunk mjölk, som tar bort lite av den hemska smaken. En grov svart smörgås och en mugg med mjölk trycker jag i mig så fort jag bara kan, När jag fått ner detta är det tid för choklad med ljust bröd och ost, vilket jag älskar. Jag äter så mycket jag kan, tills fröken säger, att det är nog, då är jag nästan mätt

En halvtimma senare är jag hemma, Jag öppnar dörren till lägenheten och går in i hallen, Mattan på golvet är nypiskad och golvet bonat, Jag tittar i i stora rummet, Mamma och Gärd ligger på knä och bonar golvet. Jag säger några ord för att visa att jag är hemma, och avslutar med att fråga om jag får gå ut. Att jag inte får något svar tar jag som ett, ja. Jag går in i sovrummet där Bertil och Evert leker med sina träbilar på golvet, de är ju bara tre och fyra år gamla. Jag lägger ifrån mig skolböckerna och lämnar lägenheten.

Någon minut senare står jag på Smedjekullsgatan, jag är inte ensam en lång rad av ungar står längs trottoarkanten eller i dess närhet. Det år ett trettiotal barnrikehusungar som spelar kula. Det är många som försöker pricka pyramider eller tiokula, som flera ungar ställer upp, för att så småningom förlora eller öka sin vinst. Jag står en stund och betraktar de olika uppställningarna. Snart har jag upptäckt en pyramid som ser ut att vara lätträffad. Jag ställer mig jämsides med Rolf, som också vill välta pyramiden, Rolf missar och det gör jag också med första kulan, hur många Rolf missat vet jag inte, för med min andra kula träffar jag. Jag går fram och får mina fyra kulor.

Men efter en stund har jag förlorat så många kulor att jag sätter mig och ställer upp en tiokula. Det går bra, kulorna trillar in, det är ju ganska svårt att träffa en ensam kula, även om avståndet inte är så långt. Plötsligt dyker Jan Löv upp. Jag reser mig snabbt och morsar, han är ju en av mina bästa kompisar. Men jag tänker inte förlora mina kulor till honom, han är den mest träffsäkra kulspelaren som jag känner. Det tar inte lång stund för ungarna att förstå hans skicklighet, de vägrar låta honom spela. Men jag går ändå med på att spela holla, när han ber mig.

Vi går en bit bort från de andra. På trottoaren, som består av packad blandning av grus och sten, krattsar Jan upp en grop svagt sluttande, fyra till fem centimeter djup och femton centimeter i diameter, Vi lägger fem kulor var i gropen, därefter ställer vi oss på ett tjugo meters avstånd. Nu gäller det att komma så nära gropen som möjligt för att med nickelns hjälp slå upp kulorna ur gropen. Den som kommer närmast får börja. Jag får låna en nickel av Jan, eftersom jag inte äger någon. Jag är duktig på detta, trodde jag, men efter en timmes spel har jag bara ett tiotal kulor kvar. Jan var bättre. När dagen är till ända, har jag i alla fall fått ihop ett trettiotal kulor. Vid barnrikehuset är det förbjudet att spela med lerkulor och glaskulor. Veckan därpå har jag själv införskaffat nicklar, fyra stycken fyra centimetrare Men en månad senare händer en självförvållad olycka, som leder till att jag får en hel skokartong full med kulor av Jan. Men det är en annan historia.

Lennart Krigaren Olsson