Skolslut, frihet B+, B, Ba, Ba, B, B, Ab, Ba, -, ett stort A för ordning och uppförande. Jag slår igen betygsboken med ett glatt leende. Att jag fått streck i sång är inget att hänga upp sig på. Det är ändå det bästa betyg jag haft under de sju år jag tillbringat på Backauniversitetet. Med lätta steg, utan att ta följe med någon, lämnar jag Backauniversitetet för sista gången.

När jag kommer ut på Lundavägen tänker jag på att sju år med kvarsittningar, bakläxor, ångest för att få en rotting i ändalykten är slut. Ja även med att samla papper och sälja majblommor. Men med vemod tänker jag på att även allt roligt jag upplevt, som skolutflykter, museibesök. Alnarps besök, luciafirande och mycket annat som läraren ordnade för oss, är slut. Jag släpper tankarna på skolan, för aldrig har det varit så lätt att gå hem som idag. Jag tittar mig runt, som om det är sista gången jag får se, det jag sett, dag ut och dag in i så många år. Men vänta, kanske är det första gången jag ser det, i alla fall medvetet.

Jag tittar lite extra på några snorungar som kappcyklar på cykelbanan. Jag ser de båda cykelbanorna, som finns i den nu riktigt gröna gräsmattan. De är asfalterade och omgärdar spårvagnsrälsen. Jag tittar över på den vänstra sidan av Lundavägen, nä vänta nu, är den andra sidan på vänster eller höger sida? Jag slutar fundera över detta, när jag ser ettan fara förbi, inte så fort som den gjorde förr. Kanske beror det på att spårvagnsförarna blivit mer försiktiga efter den tragiska olyckan som inträffade häromåret? Då en backabuse blev överkörd, här vid Domaregatan, (Gevaldigergatan) En backabuse som inte längre fick leva livet på Kirseberg.

Jag släpper de tragiska tankar som dykt upp i min hjärna och vänder min blick mot nya bissingaskolan, som sträcker sig från gympasalen på gamla skolan och viker in längs Domaregatan. Jag tittar lite extra på de sista fönstren på första våningen, närmast Domaregatan. Jag ryser vid tanken på de gånger jag varit där inne. Den hemska tortyr jag fått utstå, ljudet från borrmaskinen som jag fick skräck känsla av, och den smärta som genomsyrade min kropp när hon rotade i munnen på mig, Med lättnad går jag vidare medan jag tyst för mig själv säger, nu kan du dra nåt gammalt över dig din jäkla tandläkare, för mig får du aldrig se mer. Plötsligt blir jag medveten om att jag inte är ensam.

På trottoaren längs Lundavägen, från skolan ut mot Fäladen, går det hundratals ungar, som också är på väg hem efter avskedstalet, som överläraren höll för oss på skolgården. Några meter framför mig går ett par töser. Båda är klädda i vida färggranna kjolar, ljusa kortärmade blusar, sockar och ljusa lackskor på fötterna. Båda har halvlångt hår som böljande vilar på axlarna. Jag blir varm inom mig, när jag tittar fram längs Lundavägen, där det går ett hav av ungar med alla regnbågens färger. Jag blir förvånad över mina tankar och känslor. Så här har det ju sett ut varje år efter examen, utan att man reagerat. Efter någon minut lyckas jag slita min lystna blick från töserna.

Jag har nu kommit fram till ettans ändhållplats vid Dalhemsgatan. Jag stannar upp och tittar över staketet ner över trädgårdsmästarens hus och lador, Jag ser alla fruktträden som växer i den vackra gröna gräsmattan mellan boningshuset och sluttningen upp till Lundavägen. Medan jag tittar på träden, där blommorna försvunnit och karten börjat ta form till äpplen och päron, tänker jag på, att trädgårdsmästaren är den enda på hela Rostorp som inte fått besök av backabusar, som pallar frukt. Jag fortsätter några steg fram till den gröna väntkuren, där jag stannar, för samtidigt stannar spårvagnen.

Jag tittar nyfiket på när folk lämnar spårvagnen för att ta sig över gatan. Plötslig halkar en äldre gubbe till på den stenbelagda gatan. Då ser jag Todde, min kompis, ta tag i gubben och hjälper honom att hålla balansen. Todde går i en skola inne i stan, varför har jag aldrig fått reda på. Nu kommer han rakt emot mig, hallå, har du osse slutat skolan? Slänger jag ur mig. Ja, nu e skiten över, svarar han med ett skratt. Medan vi pratar om vad vi skall hitta på under resten av dan, går vi gemensamt vidare, över Dalhemsgatan förbi frisören, blomsteraffären och mjölkaffären, Ska vi sticka ner ti suran o ta itt bloss, ja har nåna cigg kvar, frågar jag. Nä ente nu för då kan mossan lukta att man rögat, svarar Todde och fortsätter, men vi kan ses efter att ja bytt kläder o ätet. Ja, då gör vi de, ja ska osse byta, men äder gör ja ente förrän i kväll.

Jag lämnar Todde vid 57b trappan och går bort till 57d trappan där jag går in och med lätta steg tar mig upp på andra våningen. Jag hinner knappt innanför dörren då mamma frågar efter betyget. Med stolthet överlämnar jag betygsboken. Medan hon tittar i boken, kommer även mina småbröder hem. Det blir till ett sorl när alla pratar i mun på varandra. Vi blir inskickade i sovrummet, för att byta finkläderna till vardagskläder. När jag bytt om, går jag ut från rummet. Jag får se mamma stå i köket och hålla på med något. Jag går ut till henne och får se att hon gjort pannkakor i mängder. Bordet är dukat med både socker och sylt. Med glädje och god aptit åker den ene pannkakan efter den andra ner i strupen.

Plötsligt får jag höra mammas röst riktad till mig. Vill du åka till Stockholm på lördag, Ingrid vill gärna att du kommer upp till dem över sommaren. Om du vill, ordnar hon också ett lärlingsjobb i en fotoaffär till dig, utan att tveka utropar jag ett glatt JAAA. Ingrid är min sex år äldre syster, hon är gift och bosatt på Hägerstensåsen i Stockholm. En dryg timme senare hänger jag på grindstolpen i väntan på Todde. Jag behöver inte vänta mer än några minuter.

Todde följer med vid min sida när jag går över den stenbelagda körbanan, över gräsmattan, cykelbanan och nästa körbana, Medan vi går berättar han, att han fått blodkorv och lingon som han inte tycker om. När han får höra att jag fått pannkakor, utbrister han avundsjukt, din lyckliga jävel, Vi fortsätter på den vänstra, eller är det högra trottoaren, förbi Gulfamacken och vänder ner på Rosendalsvägen. När vi närmar oss Bleckan ber jag Todde vänta medan jag hämtar ciggisarna. Jag vill ju inte avslöja mitt gömställe, för risken är ju att ciggisar då försvinner. Även om det är en bästa kompis, kan man aldrig vara säker på att man får ha dem ifred. När jag rundar hörnet på Bleckan och får se att det är tomt mellan träden, får jag en chock, blir stående och bara stirrar.

De gamla oljefaten som legat travade mellan träden är borta och där hade jag ju gömt mina cigg. I panik börjar jag rota bland allt skit som fallit till marken när faten bortforslats. Mitt hjärta hoppar till av glädje, när jag ser den färggranna vaxduksbiten dyka upp framför mina ögon. Jag plockar upp och vecklar ut den. Boy paketet är intakt. Vaxduken åker ner i fickan, den behöver jag senare, när jag hittat ett nytt gömställe. Jag kallar på Todde, som kommer som ett skott. Jag berättar för honom vad som hänt. Va fan då, vi hittar snart itt nytt gömställe, kommer det snabbt från Todde. Va, vilka vi? tänker jag, men låter honom fortsätta pladdra på. Han kommer med flera förslag, vilket gör att jag nu vet, var jag inte skall gömma ciggen.

Vi går en bit bort och sätter oss på kanten till surån, Jag plockar fram cigarettpaketet och tändsticksasken. Jag hinner knappt räcka fram paketet för än en cigg sitter mellan läpparna på Todde. Men han får vänta tills jag tänt min först, eftersom jag inte vet om tändstickorna fungerar, men jag har tur de är torra nog för att brinna. Medan vi sitter där och tittar på vassen och vattenlopporna som hoppar på vattenytan, berättar jag om min förestående resa till Stockholm och vilka planer min syster har för mig. Todde som mållöst lyssnat, utbrister, pannkakor o resa ti Stockholm, fan va bra du har de. Ja måste söka jobb om två vickor. Vi fortsätter prata om framtidsplaner, vi är båda överens om att det bästa är, att vi nu kommer att tjäna pengar. Vi har inte sagt ett ljud om det förgångna. Det är som om det aldrig existerat.

Efter någon timme och några ciggisar mindre, reser vi oss för att gå hem. Men först måste jag gömma de ciggisar jag har kvar. På vägen hem kommer jag på hur. När vi kommer in på gården skiljs vi åt. Jag sticker snabbt in i vår port och känner på källardörren, olåst, glad i hågen tar jag mig ner i källaren, där jag häver mig upp på rören som går längs källartaket. Där gömmer jag paketet längst in mot väggen där det inte syns. Nöjd och belåten sticker jag ner till fotbollsplanen, för att se om där är någon man kan lira boll med.

Nu följer några dagar med lek, fotboll, bad och små äventyr. Några av mina kamrater är avundsjuka på min resa till Stockholm. Lördagen infinner sig. Klockan är halv sju. Jag tar min färdigpackade resväska och lämnar lägenheten. Något adjö blir det inte. Mamma och mina småbröder sover fortfarande. Snart sitter jag på ettan, och med en konstig känsla, ser jag välkända hus, affärer och gator som vi far förbi. På centralstationen tar det mig några minuter, innan jag finner ut vilken perrong mitt tåg skall avgå från. Klockan 8.00 avgår tåget och jag säger farväl Malmö, vi ses till hösten.

Lennart Krigaren Olsson

För att visa er uppskattning Swischa gärna en slant till 0735025099 skriv ditt namn detta går till min son Joakim som sänder vidare till mig. Det jag får går till mitt arbete, material, dator, blåck mm. Tack på förhand