En spännande dag i mitten av September 1951

Medan jag väntar på Musen som letar efter tennisbollen bland buskarna i planteringen, som avskiljer den gamla och nya Kirsebergsskolan, tittar jag på alla ungar som går, står eller springer runt på skolgården. Jag ser hur det viskas, pratas och ibland skrikes, men kan inte urskilja någon vettig mening, eftersom allt blandas till ett sorl i mina öron. Ja, tänker jag, så är det alltid när det är rast på Backauniversitetet. Detta har man stått ut med i mer än fem år och det kommer att vara ytterligare ett och ett halvt år. Jag blir avbruten i mina tankar när jag hör Musens röst.

– Fan, ja hittar ente bollen, vaför kastade du den så hårt, så ja ente kunde fånga den? – Vadå hårt, ja kan väl ente hjälpa att du e så tafatt. Vi blir avbrutna av att det ringer in. Jag går Musen till mötes – Vi får leta efter den nästa rast   – Vadå nästa rast, de e ju sista timmen ida. – Javisst fanken, de e ju historielektion, de hade jag nästan glömt. – Ja, o en jäkla räli läxa har man pluggat po. Jag blir kall i hela kroppen – Läxa? Hade vi läxa? – Ja, tretti åria kriget Jag säger ingenting mer, vi går tysta in på den grusiga delen av skolgården, vidare in i den gråa skolbyggnaden, upp till vår sal, där vi blir insläppta av lärare Brorson.

Någon minut senare står Brorson, bakom katedern, vänder blicken mot oss och säger, i dag skall vi göra läxförhöret på ett annorlunda sätt, vi skall ha en frågesport. Var och en skriver en fråga som handlar om trettioåriga kriget, jag samlar in lapparna med frågorna och lägger dem i Olles mössa. Därefter tar var och en, en lapp och besvarar frågan. Den som inte kan svara rätt, får skriva läxan tre gånger hemma tills i morgon. Jag letar förtvivlat i mitt minne, men det enda jag kan komma på är, när dog Gustav den andra Adolf? Läraren samlar in lapparna, varefter en och en får gå fram till katedern och ta upp en lapp från Olles mössa. Den ena frågan efter den andra besvaras, de flesta med rätt svar. Nu är det min tur, det känns som om magen vill vända sig ut och in. Med darrande hand stoppar jag ner handen i mössan och tar en lapp, vecklar upp den. Jag tappar nästan andan, hjärtat slår dubbla slag. Min glädje vet inga gränser, när jag svarar, 1632. Jag hade fått tag i min egen lapp.

Medan jag försöker få ordning på min kropp och tankar, lyssnar jag halvhjärtat på fortsättningen av förhöret. Plötsligt ringer det i mina öron, Det är förkunnelsen om att dagens sista lektion är slut. Jag stoppar ner mina böcker i skolbänken, varefter jag reser mig och lämnar skolsalen. När jag kommer ut på skolgården slår jag följe med Nailon, Gingga och Musen, vi bor ju i samma barnrikehus, vi lämnar den grådaskiga skolbyggnaden och går bort till den lilla grinden som leder ut på Lundavägen. Tennisbollen har vi glömt bort. Det har varit tyst medan vi gått ut från skolan,    men nu öppnar Nailon munnen:

– Fan osse, ja fick bakläxa. Vaför kunne ente ja få en sån enkel fråga som Krigaren fick, han fortsätter med ironi i rösten, när dog Gustav II? Jag deltar i det muntra skratt som uppstår, utan att avslöja den tur jag haft. I stället frågar jag – Va fick du för en fråga då? – Mellan vicka år pågick det trettioåriga kriget? Vi tittar på varandra och viftar på huvudet, som tecken på att ingen av oss vet svaret. Det blir tyst och vi fortsätter vår hemfärd. Lundavägen är sig lik, det enda som hänt är att det kommit upp ett högt plank från Gympabyggnaden till Domaregatan, som döljer byggnationen av den nya realskolan och att den vita patriciervillan, mittemot ändhållplatsen för ettan, fått ge vika för Philipssons bilfirma. När vi passerat fängelsedirektörens villa och trädgårdsmästeriet, kan jag inte vara tyst längre. – Har ni märkt att vägen ti skolan blitt mycke kortare, sen vi gick i första klass. – de e för att benen blitt längre, svarar Gingga med ett skratt, vilket leder till att alla skrattar med.

Vid 57: an lämnar jag och Musen, Gingga och Nailon, som går vidare till 59 an. Jag och Musen går in på den asfalterade gången mellan husfasaden och planteringen, fram till 57D. Vi går in i trappan och uppför de åtta trappstegen till första våningen Här går Musen in till sig. Medan jag fortsätter upp till andra våningen, där jag bor. Tiden går fort och kvällsmaten är undanstökad. Jag börjar göra mig klar för att gå ut, då min lillebror Nane vill veta var jag skall hän, när jag berättar att jag skall till Arlöv för att titta på speedway, vill han följa med. Efter flera förklaringar varför han inte får följa med, ger han upp. Jag tar på mig skorna och lämnar lägenheten.

Jag går ut på Lundavägen där jag styr kosan mot 59A, där jag stannar. Jag behöver inte vänta så länge, för plötsligt öppnas porten och Allan kommer ut. Efter att vi morsat på varandra, börjar vi gå ut mot Fäladen. Medan vi passerar Solidar, Rostorpsgatan, och Wirgins konditori, frågar jag – E du säker po att vi kommer in? ja har ente itt öre. – De e klart, annars hade ja ente gått dit. Vi fortsätter att prata om speedway, cyklar och vilka förare som skall köra. Under tiden passerar vi cykelmakaren och kemikalieaffären och kommer fram till konditoriet på hörnet av Lundavägen och Östra Fäladsgatan. Vi stannar vid hörnan och kollar så det är fritt från bilar på Lundavägen. Vi korsar den första körbanan och börjar gå mot Arlöv på gräsmattan som avdelar körbanorna. Men efter några meter går vi över den andra körbanan, eftersom det känns tungt att gå i det höga fuktiga gräset. Vi fortsätter gå på den grusiga trottoaren mot Arlöv.

På vänster sida passerar vi några glest utspridda vita låga huslängor, som fortfarande, delvis, fungerar som bondgårdar. Vi går vid sidan om träden som står som en allé och omgärdar den högra körbanan. På andra sidan Lundavägen är det tomt. Stora åkerfält brer ut sig över nejden och längs vägen finns ingen trottoar. Vi kommer fram till Sege å. Innan vi går över bron, tar vi oss ner för slänten till det blåsvarta vattnet. – Kan du se nåt, frågar jag – Ente itt skit, de finns nock ente nån fisk här, de e nåt Otto har hittat po. Medan vi klättrar upp för slänten tittar jag mig runt. Det finns en hel del träd runt ån, Gräset är flera decimeter högt och buskar lite varstans. Men österut är det fortfarande stora åkerfält. Vi går över bron och fortsätter nu på en öde landsväg, med en dåligt underhållen trottoar.

Långt om länge dyker den första byggnaden upp, vi är framme i Arlöv. På höger sida passerar vi villor och några högre hus. På vänster sida där vi går passerar vi enstaka gårdar. Vi korsar några vånga vägar och infarten till sockerbruket, Vi kommer fram till en gata som går västerut, Allan som varit här tidigare talar om för mig att det är Lommavägen. Här går vi in och följer vägen under järnvägen. Cirka femtio meter efter järnvägsbron viker vi ner på en smal gata som vi följer fram till Hamngatan. Jag börjar bli trött i benen och frågar Allan om det är långt kvar. . Bä, vi e snart framme. Och mycket riktigt bara efter några meter kan jag se motorstadion.

Folk står i en lång kö och väntar på att komma in. Plötsligt drar Allan mig i armen – Kom här, vi går runt banan ti den andra kurvan, där ingen kan se oss. Jag följer i Allans fotspår i den ödsliga terrängen runt banan. När vi går längs långsidan mot kurvan som vetter mot Västkustvägen, blir jag förvånad av att se alla ungar, men även vuxna, som står under eller vid träden som växer runt banan. När vi nästan är framme vid kurvan frågar jag Allan, varför det är så många som står vid sidan om banan? – Fattar du ente de, dom klättrar opp i träna när tävlingarna börjar. Jag vill ju inte visa mig dum, så jag slutar att fråga mer. Hur vi kom in har försvunnit i hjärnan, men plötsligt står vi och hänger på det cirka en meter höga plank som skiljer banan från åskådarna.

Tävlingarna börjar och jag är i mitt esse. Jag gör som Allan vrålar när Varg Olle kommer ut på banan, Visst har jag hört talas om Varg Olle, men detta är första gången jag ser honom levandes. Ibland blir jag nerstänkt av kolstybb. Men det bekommer mig inte något för spänningen av tävlingar övergår allt annat. Plötsligt får jag se en välbekant figur. En äldre grabb som bär en låda på magen, jag ser att det är glass han går runt och säljer. – Allan, skriker jag högt, kolla där borta, min brosa Lasse e Bosse här, han som säljer glass Mer var det inte med det, eftersom tävlingarna var mer spännande än min bror. När tävlingarna avslutats, har det blivit mörkt. Vi går ut tillsammans med den övriga publiken. Nu är det ju ingen risk att vi skall bli utkastade.

Vi tar oss hem på en landsväg som ligger näst intill helt i mörker. Allt vi ser är spöklika skepnader som trädens grenverk skapar av skenet från månen. Vid 59A tar jag adjö av Allan som försvinner in i sin portuppgång. Jag fortsätter fram till 57 D där jag sätter in min portnyckel och vrider om. Med glädje över att ha en egen nyckel öppnar jag porten och går upp för trapporna. Jag hinner knappt stänga dörren och ta av mig skorna förrän mamma står i dörröppningen till stora rummet. Hon går fram till mig och luktar på mina kläder. I nästa ögonblick landar en örfil på kinden, medan jag hör hennes ord, Har du rökt, du vet att du inte får lov att röka. Med gråten i halsen försöker jag förklara att jag inte har rökt och att det måste vara från kolstybb som fastnat i mina kläder. Hon tror på vad jag säger, men hon ber inte om ursäkt. I stället säger hon vänligt, Kom så skall du få kakao och en smörgås innan du lägger dig. Jag tar det som ett förlåt, jag äter med god aptit innan jag lägger mig och låter drömmarna om Varg Olle sysselsätta min sömn.

Skrivet av Lennart Krigaren Olsson

---

Stöd gärna Kirsebergs Allehanda med att swisha en ”tjuga” till 0708268421