Einar Hansen och Allhems förlag

Einar Hansen var en framstående företagsledare under 1900-talet. Böcker var ett av hans intressen; han grundade Allhems förlag som kom att ha en stor bok- och tidningsutgivning från 30-talet fram till nedläggningen på 80-talet. Tyvärr har Einar Hansens minne kommit något  i skymundan, men det finns de som i nutid arbetar för att det ska förändras. Allhems låg på Norra Bulltoftavägen i Kirseberg.

 

Einar Hansen vid skrivbord
Einar Hansen direktör Allhem Malmö portr 1960 Bild köpt av Bilder i Syd.

 

Einar Hansen arbetade nära tillsammans med S. Arthur Svensson. Per Ritzel skriver följande på sin sida: ”Chefredaktören S. Artur Svensson ansvarade för den kvalitativa bokutgivningen, som under perioden 1936-1981 omfattade 770 titlar.”

Följande text är hämtat ur ALLHEM I MALMÖ – MELLAN LUND OCH KÖPENHAMN av  Kjell Å Modéer s. 127 f.

Ur Malmö Kulturhistoriska förening nr 1986
http://www.elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1986L.pdf
Ur Malmö Kulturhistoriska förening nr 1986 http://www.elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1986L.pdf
Ur Malmö Kulturhistoriska förening nr 1986 http://www.elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1986L.pdf

Speedway i Arlöv 1951

En spännande dag i mitten av September 1951

Medan jag väntar på Musen som letar efter tennisbollen bland buskarna i planteringen, som avskiljer den gamla och nya Kirsebergsskolan, tittar jag på alla ungar som går, står eller springer runt på skolgården. Jag ser hur det viskas, pratas och ibland skrikes, men kan inte urskilja någon vettig mening, eftersom allt blandas till ett sorl i mina öron. Ja, tänker jag, så är det alltid när det är rast på Backauniversitetet. Detta har man stått ut med i mer än fem år och det kommer att vara ytterligare ett och ett halvt år. Jag blir avbruten i mina tankar när jag hör Musens röst.

Kirsebergsskolan vid Lundavägen. Foto: Otto Ohm / Historisk bildbyrå / Malmö Museer

– Fan, ja hittar ente bollen, vaför kastade du den så hårt, så ja ente kunde fånga den? – Vadå hårt, ja kan väl ente hjälpa att du e så tafatt. Vi blir avbrutna av att det ringer in. Jag går Musen till mötes – Vi får leta efter den nästa rast   – Vadå nästa rast, de e ju sista timmen ida. – Javisst fanken, de e ju historielektion, de hade jag nästan glömt. – Ja, o en jäkla räli läxa har man pluggat po. Jag blir kall i hela kroppen – Läxa? Hade vi läxa? – Ja, tretti åria kriget Jag säger ingenting mer, vi går tysta in på den grusiga delen av skolgården, vidare in i den gråa skolbyggnaden, upp till vår sal, där vi blir insläppta av lärare Brorson.

Gamla Kirsebergsskolan Tillhör: Pether Larsson

Någon minut senare står Brorson, bakom katedern, vänder blicken mot oss och säger, i dag skall vi göra läxförhöret på ett annorlunda sätt, vi skall ha en frågesport. Var och en skriver en fråga som handlar om trettioåriga kriget, jag samlar in lapparna med frågorna och lägger dem i Olles mössa. Därefter tar var och en, en lapp och besvarar frågan. Den som inte kan svara rätt, får skriva läxan tre gånger hemma tills i morgon. Jag letar förtvivlat i mitt minne, men det enda jag kan komma på är, när dog Gustav den andra Adolf? Läraren samlar in lapparna, varefter en och en får gå fram till katedern och ta upp en lapp från Olles mössa. Den ena frågan efter den andra besvaras, de flesta med rätt svar. Nu är det min tur, det känns som om magen vill vända sig ut och in. Med darrande hand stoppar jag ner handen i mössan och tar en lapp, vecklar upp den. Jag tappar nästan andan, hjärtat slår dubbla slag. Min glädje vet inga gränser, när jag svarar, 1632. Jag hade fått tag i min egen lapp.

Medan jag försöker få ordning på min kropp och tankar, lyssnar jag halvhjärtat på fortsättningen av förhöret. Plötsligt ringer det i mina öron, Det är förkunnelsen om att dagens sista lektion är slut. Jag stoppar ner mina böcker i skolbänken, varefter jag reser mig och lämnar skolsalen. När jag kommer ut på skolgården slår jag följe med Nailon, Gingga och Musen, vi bor ju i samma barnrikehus, vi lämnar den grådaskiga skolbyggnaden och går bort till den lilla grinden som leder ut på Lundavägen. Tennisbollen har vi glömt bort. Det har varit tyst medan vi gått ut från skolan,    men nu öppnar Nailon munnen:

Grind vid Lundavägen
Foto: Ingvor Sabina Le John

– Fan osse, ja fick bakläxa. Vaför kunne ente ja få en sån enkel fråga som Krigaren fick, han fortsätter med ironi i rösten, när dog Gustav II? Jag deltar i det muntra skratt som uppstår, utan att avslöja den tur jag haft. I stället frågar jag – Va fick du för en fråga då? – Mellan vicka år pågick det trettioåriga kriget? Vi tittar på varandra och viftar på huvudet, som tecken på att ingen av oss vet svaret. Det blir tyst och vi fortsätter vår hemfärd. Lundavägen är sig lik, det enda som hänt är att det kommit upp ett högt plank från Gympabyggnaden till Domaregatan, som döljer byggnationen av den nya realskolan och att den vita patriciervillan, mittemot ändhållplatsen för ettan, fått ge vika för Philipssons bilfirma. När vi passerat fängelsedirektörens villa och trädgårdsmästeriet, kan jag inte vara tyst längre. – Har ni märkt att vägen ti skolan blitt mycke kortare, sen vi gick i första klass. – de e för att benen blitt längre, svarar Gingga med ett skratt, vilket leder till att alla skrattar med.

Vid 57: an lämnar jag och Musen, Gingga och Nailon, som går vidare till 59 an. Jag och Musen går in på den asfalterade gången mellan husfasaden och planteringen, fram till 57D. Vi går in i trappan och uppför de åtta trappstegen till första våningen Här går Musen in till sig. Medan jag fortsätter upp till andra våningen, där jag bor. Tiden går fort och kvällsmaten är undanstökad. Jag börjar göra mig klar för att gå ut, då min lillebror Nane vill veta var jag skall hän, när jag berättar att jag skall till Arlöv för att titta på speedway, vill han följa med. Efter flera förklaringar varför han inte får följa med, ger han upp. Jag tar på mig skorna och lämnar lägenheten.

Jag går ut på Lundavägen där jag styr kosan mot 59A, där jag stannar. Jag behöver inte vänta så länge, för plötsligt öppnas porten och Allan kommer ut. Efter att vi morsat på varandra, börjar vi gå ut mot Fäladen. Medan vi passerar Solidar, Rostorpsgatan, och Wirgins konditori, frågar jag – E du säker po att vi kommer in? ja har ente itt öre. – De e klart, annars hade ja ente gått dit. Vi fortsätter att prata om speedway, cyklar och vilka förare som skall köra. Under tiden passerar vi cykelmakaren och kemikalieaffären och kommer fram till konditoriet på hörnet av Lundavägen och Östra Fäladsgatan. Vi stannar vid hörnan och kollar så det är fritt från bilar på Lundavägen. Vi korsar den första körbanan och börjar gå mot Arlöv på gräsmattan som avdelar körbanorna. Men efter några meter går vi över den andra körbanan, eftersom det känns tungt att gå i det höga fuktiga gräset. Vi fortsätter gå på den grusiga trottoaren mot Arlöv.

Bro mot Arlöv. 1974.
© Ronny Söderholm / Malmö Museer

På vänster sida passerar vi några glest utspridda vita låga huslängor, som fortfarande, delvis, fungerar som bondgårdar. Vi går vid sidan om träden som står som en allé och omgärdar den högra körbanan. På andra sidan Lundavägen är det tomt. Stora åkerfält brer ut sig över nejden och längs vägen finns ingen trottoar. Vi kommer fram till Sege å. Innan vi går över bron, tar vi oss ner för slänten till det blåsvarta vattnet. – Kan du se nåt, frågar jag – Ente itt skit, de finns nock ente nån fisk här, de e nåt Otto har hittat po. Medan vi klättrar upp för slänten tittar jag mig runt. Det finns en hel del träd runt ån, Gräset är flera decimeter högt och buskar lite varstans. Men österut är det fortfarande stora åkerfält. Vi går över bron och fortsätter nu på en öde landsväg, med en dåligt underhållen trottoar.

Arlöv. Sockerbruket i fjärran. Foto: Bernt Johnsson, Malmö Muséer. 40-talet

Långt om länge dyker den första byggnaden upp, vi är framme i Arlöv. På höger sida passerar vi villor och några högre hus. På vänster sida där vi går passerar vi enstaka gårdar. Vi korsar några vånga vägar och infarten till sockerbruket, Vi kommer fram till en gata som går västerut, Allan som varit här tidigare talar om för mig att det är Lommavägen. Här går vi in och följer vägen under järnvägen. Cirka femtio meter efter järnvägsbron viker vi ner på en smal gata som vi följer fram till Hamngatan. Jag börjar bli trött i benen och frågar Allan om det är långt kvar. . Bä, vi e snart framme. Och mycket riktigt bara efter några meter kan jag se motorstadion.

Folk står i en lång kö och väntar på att komma in. Plötsligt drar Allan mig i armen – Kom här, vi går runt banan ti den andra kurvan, där ingen kan se oss. Jag följer i Allans fotspår i den ödsliga terrängen runt banan. När vi går längs långsidan mot kurvan som vetter mot Västkustvägen, blir jag förvånad av att se alla ungar, men även vuxna, som står under eller vid träden som växer runt banan. När vi nästan är framme vid kurvan frågar jag Allan, varför det är så många som står vid sidan om banan? – Fattar du ente de, dom klättrar opp i träna när tävlingarna börjar. Jag vill ju inte visa mig dum, så jag slutar att fråga mer. Hur vi kom in har försvunnit i hjärnan, men plötsligt står vi och hänger på det cirka en meter höga plank som skiljer banan från åskådarna.

Speedway
Motorklubben Tändstiftet ordnar tävlingar i Arlöv
Australiensaren Bill Harris har kört in i planket och Ingvar Andersson undgår med några millimeter att kollidera
1949 Köpt av Bilder i Syd.

Tävlingarna börjar och jag är i mitt esse. Jag gör som Allan vrålar när Varg Olle kommer ut på banan, Visst har jag hört talas om Varg Olle, men detta är första gången jag ser honom levandes. Ibland blir jag nerstänkt av kolstybb. Men det bekommer mig inte något för spänningen av tävlingar övergår allt annat. Plötsligt får jag se en välbekant figur. En äldre grabb som bär en låda på magen, jag ser att det är glass han går runt och säljer. – Allan, skriker jag högt, kolla där borta, min brosa Lasse e Bosse här, han som säljer glass Mer var det inte med det, eftersom tävlingarna var mer spännande än min bror. När tävlingarna avslutats, har det blivit mörkt. Vi går ut tillsammans med den övriga publiken. Nu är det ju ingen risk att vi skall bli utkastade.

Vi tar oss hem på en landsväg som ligger näst intill helt i mörker. Allt vi ser är spöklika skepnader som trädens grenverk skapar av skenet från månen. Vid 59A tar jag adjö av Allan som försvinner in i sin portuppgång. Jag fortsätter fram till 57 D där jag sätter in min portnyckel och vrider om. Med glädje över att ha en egen nyckel öppnar jag porten och går upp för trapporna. Jag hinner knappt stänga dörren och ta av mig skorna förrän mamma står i dörröppningen till stora rummet. Hon går fram till mig och luktar på mina kläder. I nästa ögonblick landar en örfil på kinden, medan jag hör hennes ord, Har du rökt, du vet att du inte får lov att röka. Med gråten i halsen försöker jag förklara att jag inte har rökt och att det måste vara från kolstybb som fastnat i mina kläder. Hon tror på vad jag säger, men hon ber inte om ursäkt. I stället säger hon vänligt, Kom så skall du få kakao och en smörgås innan du lägger dig. Jag tar det som ett förlåt, jag äter med god aptit innan jag lägger mig och låter drömmarna om Varg Olle sysselsätta min sömn.

Skrivet av Lennart Krigaren Olsson


Stöd gärna Kirsebergs Allehanda med att swisha en ”tjuga” till 0708268421

Nya visitkort

För att hedra Hedbergs Bil, som nyligen rivits, får denna ”batch” ett foto på Hedbergs Bil, Lundavägen; ett område som nu utvecklas till 400 bostäder.

Önskar du få ett antal visitkort att lägga någonstans eller dela ut, hör av dig till FB-sidan via ett PM.

En Backabo på vift

EVA GRAHN är en Backabo sedan 90-talet. Hon arbetar inom restaurangrörelsen och kombinerar det med att uppleva olika miljöer i världen. Hennes förra reportage kom från Svalbard. Detta reportage kommer från hennes nuvarande anställning utanför Åre.

———————————————————————————

Edsåsdalen i skymning

I mitten på november anländer jag med tåg från Malmö till Undersåker en mil söder om Åre där jag blir hämtad av hotellchefen Robban för vidare färd till Edsåsdalen. Det är strömavbrott i hela byn när vi kommer fram, mycket snö men lagom kallt och soligt. Jag ska tillbringa vintersäsongen här med att jobba i restaurangen på Köja fjällhotell.

Eva Grahns bostad

När jag installerat mig i min lilla, mysiga lägenhet belägen 150 meter från anläggningen åker vi tillbaka till Undersåker för att jag ska få proviantera på Ica där. Jag somnar tidigt den kvällen. Inte ett ljud hörs i det dämpade vinterlandskapet och övriga tre personallägenheter i det gamla trähuset från 1950-talet är fortfarande tomma. Jag hade inget som just nu höll mig kvar i Malmö på Kirseberg så jag åkte upp en tid innan säsongen började för att bekanta mig med lokaler och omgivningar.

Vinterlandskap

Edsåsdalen nämns i skrift såvitt man vet första gången 1351 i ett brev skrivet på norska. Det har jag läst mig till i en liten men informativ skrift författad av Ragnar Edsås. Ragnar driver Edsåsdalens Sportbod som ligger mitt emot hotellet på andra sidan byvägen. Han har djupa rötter i Edsåsdalens mylla och kan berätta intressanta historier om stort och smått som genom åren utspelat sig här.

Köja Fjällhotells entré

Köja fjällhotell var från början ett hemman med betesmarker och ett torp som härrör från 1749 och det vet man då det finns ett köpebrev som fastslår att byamännen sålde marken till brukssmeden. Köja uttalas med sje-ljud och namnet kommer från norskan och betyder liten pöl med hög säv. Allt detta har jag lärt mig från Ragnar Edsås häfte. Efter lite olika turer hit och dit upptäckte gårdfarihandlare och skogsfolk i mitten av 1800-talet att dåvarande frun i huset, Johanna Johansdotter-Nyfeldt var en skicklig kokerska. Strömmen av hungriga gäster blev allt stridare och sedan dess har Köja erbjudit förtäring och husrum fram till dags dato.

Köja matsal

Vi började jobba så smått i slutet på november med att julpynta och i köket hade kockarna jämt skägg med att lägga in sill, grava lax, griljera skinka och annat som hör till julbordets kulinariska fröjder. Här serveras ett annorlunda julbord än det vi vanligtvis äter i Skåne. Mycket vilt som björn, ren, älg och förstås lax, öring och röding gärna nersköljt med lokal öl från Jämtlands bryggeri.

Köja veranda

De skärpa restriktionerna kring alkoholservering gjorde förstås att planeringen fick ändras i all hast men det gick bra och det var trevligt.

Sveriges enda fjällcirkus

Till Lucia gick vi på eldfest hos Nordcirkus.

Vi stod i mörkret och myste vid eldkorgar, drack glögg och tittade på elduppvisning.

Ja, det finns en Cirkus i byn som drivs av Daniel och Sara Oja. De startade 2009 i samband med flytt till Edsåsdalen. Hon från Umeå och han från en kringflackande tillvaro med Cirkus Cirkör. Daniel lockades av teater då han tyckte det var tråkigt att plugga och Sara arbetar företrädesvis med dans och experimentell, fysisk teater som är en friare form av föreställning än den striktare, traditionella med manus och replik.

De hamnade i Edsåsdalen då Daniel fick en förfrågan om att starta en gymnasielinje som skulle finnas i Åre och Östersund för rörelsebegåvade ungdomar. -Då bodde jag i Östersund men vi hade förlagt en del träningar här i Edsåsdalen och kom då på hur fint det var här. Jag gick helt enkelt längs byvägen och knackade dörr och frågade om någon hade något till uthyrning.  -Just här fick jag inget svar så jag satte en lapp på dörren. Sedan ringde ägaren och sa att vi kunde få hyra en lägenhet. Det gjorde vi och fick så småningom köpa gården, berättar Daniel Oja.

Med Nordcirkus turnerar de i hela Sverige och under normala omständigheter blir det cirka 3000 mil på vägarna per år.

Cirkusdirektionen. Paret Oja

-Nu när vi har barn får vi helt enkelt dela på oss och köra separata föreställningar.

-Ibland har jag varit ute i två veckor och sedan ska Sara iväg. Det har hänt att vi möts i dörren, puss och kram, ha det så bra. Det kan såklart vara påfrestande, inflikar Daniel. Under sommaren uppträder de mest på stadsfestivaler med barnanpassade föreställningar, eld-workshops på företag och cirkusskolor. 2013 kunde de göra detta på heltid och omsätter idag 1.8 miljoner.

Renfjällgårdens vandrarhem

Jul och Nyår avklarade

Efter Stefan Lövens uppmaning till svenskarna att stanna hemma och undvika allt onödigt resande under julhelgen blev det en del avbokningar men de som ändå vågade sig hit fick en fantastisk Julhelg och en del förlängde sin vistelse för att även fira nyår här. Då hade vi bra beläggning på hotellet och även om vi inte fick servera alkohol efter 20.00 kunde vi erbjuda roomservice då den tjänsten är undantaget från restriktionerna. Inom företaget ryms även ett vandrarhem som även det var fullt under nyårshelgen. Det är ett lite enklare boende med möjlighet till självhushåll som gästerna också får bädda och städa själva. Perfekt för familjer om hotellets lägenheter skulle vara upptagna.

Vandrarhemmet heter Renfjällsgården och drevs från början i Unga Örnars regi. Där har flera blivande prominenta politiker varit stamgäster. Lars Werner var en av dem. En annan stamgäst på hotellet med mera lokal anknytning var Lill-Babs och på senare år kan Köja ståta med att ha stått värd och varit inspelningsplats för familjefilmen ”Sune i fjällen”

En sen kväll då jag stängt restaurangen och var på väg hem kom en stor, ståtlig räv skuttande över bakgården. Den stannade och tittade på mig men försvann sedan kvickt in under grannhuset. Annars tycker jag att djurlivet är lite fattigt här. De håller sig undan och jag som hade tänkt att få se ren, djärv och älg spatsera på byvägen. Där tog jag fel.

Bybibliotek

Bybiblioteket

En dröm gick i

Marieanne Ryde´n

uppfyllelse när jag upptäckte att det lilla, timrade huset bredvid sportboden och mitt emot vår entré är ett obemannat, dygnet-runt öppet bibliotek. Det fungerar som så att folk donerar böcker som alla sedan kan gå in och låna. Det lilla huset är cirka 10 kvm och initiativtagare är Marieanne Rydén. Byggnaden flyttades från Undersåker och användes som något slags förråd innan Marieanne lyckades få överta det och inreda med bokhyllor från golv till tak.

-Det är egentligen en paradox att jag som har dyslexi och läste min första bok i 20-årsåldern skulle starta bibliotek, berättar Marieanne.

Hon bor med maken Jan i ett fantastiskt hus cirka 50 meter ovanför byvägen och de är ett stående inslag som tomtefar och tomtemor under julaftonens klapputdelning på Köja. I huset har de en egen klättervägg och lever ett aktivt liv efter uppnådd pensionsålder. Jan har inte tid att prata så mycket för han ska till Åre och klättra på JumpYard.

Paret är båda från Stockholm men har anknytning till byn genom äldre släktingar. Och det var här de träffades. Marieanne då ensamstående mamma och Jan jobbade i liften. På den vägen blev de ett par. Marieanne har inte kunnat läsa högt för sina barn eller textremsor på TV men hon berättar att hon snabbt tar sig igenom en bok när hon får läsa tyst och ifred. -Snabbare än Jan, jag lovar.

Bybiblioteket

Biblioteket sköter sig nästan självt nuförtiden, berättar hon.

-Jag går dit och kollar ordningen då och då, rensar bort dubbletter och håller koll så att folk inte dumpar en massa inbundna böcker. Det är för tungt att hantera. Svårast är att få tag på barnböcker och de som kommer in försvinner gärna.

-Edsåsdalen är en kreativ by och inflyttningen har ökat de senaste åren. Folk köper tomter och bygger och har planer för framtiden här, avslutar Marianne Rydén.

Nybyggare

En av nybyggarna heter Ulrika Sunnerman, 60 år, som med maken Peder köpte en tomt här för tre år sedan. När Coronan kom beslutade de sig för att avveckla sina respektive verksamheter i Sigtuna/Stockholm och bygga hus på tomten.

Ulrika Sunnerman, nybyggare.

Peder har med sin bakgrund som projektledare ritat det 280 kvm stora huset och Ulrika som tidigare verkat som flygvärdinna och jobbat med konferensverksamhet återfinns idag i receptionen på Köja.

Paret har också drivit delikatessbutik och det minns Ulrika som en mycket rolig men arbetsam period i livet.

När byggnationen pågick bodde paret i husvagn. Om tiden i husvagn säger Ulrika: -Det var bara att gilla läget. Men aldrig mer! Tyckte folk att ni var tokiga, undrar jag? -Nej, de är vana och ganska lika oss. Peders bästa kompis har ju också flyttat hit, skrattar Ulrika.

Paret har också ett hus i Gnarp vid havet utanför Sundsvall och planen är att bli gammal på båda ställena. Ett halvår vid kusten, ett halvår i fjällen. Låter som en bra plan tycker jag.    -Varken jag eller maken har så långt mellan tanke och handling så man vet aldrig hur livet kommer att gestalta sig, avslutar Ulrika.

Dalens gård

Om man fortsätter en bit förbi Nordcirkus kommer man till Dalens gård. Jag har flera gånger gått förbi där och tyckt att det verkar så mysigt så jag ringer och ber att få göra ett besök. Dalens gård är ett gammalt timmerhus som byggdes 1913 som inkvartering och matställe till arbetarna vid Fröa  koppargruva. Gruvan stängdes redan 1919 och huset flyttades till Edsåsdalen och hamnade så småningom på sin nuvarande plats. Den mysfaktor som jag fantiserat om under mina promenader infriades med råge när jag väl kommer innanför dörrarna och välkomnas av Fanny Bergman som tillsammans med sin man Josef driver anläggningen. Huset är oerhört smakfullt inrett och borta är de fyrbäddsrum med våningssängar som härskade då det fungerade som vandrarhem.

Josef köpte huset för cirka tio år sedan och efter en tid kom Fanny in i bilden. -Vi har haft stängt i två år då vi varit fullt upptagna med barn och husbygge men jag sa till Josef att ska vi ha gården så ska vi driva den, berättar Fanny. Fanny är bördig från Gotland men av dialekt hörs inte ett spår.

Idag har Dalens gård 12 bäddar i fina dubbelrum förutom ett där det får plats fyra. I källaren, som används som lager fanns tidigare såväl bar som minilivs. -Folk tjatar hela tiden på att vi ska öppna puben igen men just nu har vi inte tid, berättar hon.

När jag besöker henne är det snöstorm och boulesäsongen känns avlägsen men det är faktiskt så att maken Josef varit med initialt då Edsåsdalens Sportklubb bildades och klubben har anlagt boulebana ett stenkast bort. I morgon väntas en gäst som hyrt hela huset i en vecka. -Han trivdes så bra här under jul-och nyår så han bestämde sig för att komma tillbaka och disponera hela huset själv, avslutar Fanny.

Snacka om coronasäkert!

På utflykt

Eva på utflykt till vattenfallet

En solig men kall dag åkte vi på utflykt till Tännforsen som är Sveriges största vattenfall. Vattnet faller 38 meter. Den är 60 meter bred. När det är som mest vatten i forsen, skulle det bara ta en kvart att fylla hela den stora arenan Globen i Stockholm. Sedan år 1971 är det ett naturreservat som är ett väldigt populärt besöksmål.

På utflykt till vattenfallet

Där tog vi också pausfika i snön. Varm choklad och Minttu.

 

Sportlovsveckor

Vädret är stabilt. Snö men inga farliga stormar utan sol och nästan lite vårkänsla. Vi jobbar på med mat och dryck till familjer och andra sportlovsfirare.

Frukost servereras 07.30 till 10.30. Lunch mellan 11.00 och 14.00. Vi har cafè i gamla delen av byggnaden med såväl lunch, som våffelbuffè och annat gott fika mellan 11.00 och 16.00 och sedan middag från klockan 17.00 till 20.00. Baren har öppet hela dagen och fram till 20.00, Framförallt våffelbuffén är populär. Gästerna får själva grädda så många våfflor de orkar äta med tillbehören hjortronsylt, hallonsylt och givetvis vispad grädde.

Vi ser med tillförsikt på framtiden. Ska restriktionerna lätta? Läget är ju högst oklart för restauranger och cafeér och kan ändras på bara en vecka så det gäller att alltid ha en plan B i bakfickan.

Kvällsmat i en av kåtorna

En kväll efter stängning eldade vi i en av de små kåtorna vid barnbacken och åt vår kvällsmat där. Grillat med bröd och hur mysigt som helst att sitta där i skenet av elden med en öl och slappa efter avslutat arbetspass.

Under sportloven har förstås Ragnar i Sportboden fullt upp med att prova ut och tillhandahålla skidutrustning till både stora och små så en tid innan rusningen sätter igång besöker jag honom på en ledig dag.

Ragnar i Edsåsdalens Sportbod

Han bjuder på te inne på kontoret en trappa upp och det värmer gott efter mi långpromenad i snöblåsten.

Ragnar

Ragnar är uppvuxen i byn men gav sig ut på äventyr i världen och jobbade med allt möjligt kul och träffade de mest intressanta människor inom olika branscher.

Erfarenheter han sedan tog med sig hem till Edsåsdalen och som genomsyrar hans syn på tingens vara och de med och motgångar som livet för med sig.

-Edsåsdalen hade sin storhetstid på 1960-och 70-talet men sedan kom den alpina boomen med Ingemar Stenmark och utförsåkningen och då blev Sälen och Åre mer populära besöksmål. Från 1930 och fram till för sju år sedan har den bofasta befolkningen varit tämligen konstant i antal. Runt 50 personer. På sju år har befolkningen fördubblats till 105 personer. Det saknar motstycke i de flesta glesbygder, konstaterar Ragnar.

Edsåsdalen ligger skyddat. Här dundrar inga lastbilar på byvägen, det är ingen genomfartsled för annan trafik. De som kommer hit stannar här och vill ha lugn och ro. Edsåsdalen kan ändå stoltsera med 5 liftar och 13 nedfarter men det som är stort här är toppturer, rundturer, bra längdspår i natursköna omgivningar samt fina skoterleder som sköts om av Edsåsdalens skoterklubb.  Edsåsdalen är också populärt bland skidskyttar då det finns träningsbanor och för arrangörer av längdskidläger.

Ragnar minns Edsåsdalens storhetstid.

-Det var fester, samkväm och nachtspiel på såväl Köja som på Renfjällsgården. Vi var väl ungefär 15 ungar som växte upp tillsammans och snabbt lärde oss genvägen till baren och hur vi kunde smita förbi, skrattar Ragnar. Här i dalen finns också en husvagnsuppställning där husvagnsägarna betalar en årlig serviceavgift och bor i sina husvagnar på helger och lov året om. Campingen har 80 platser som hyrs ut årsvis.

Lunchpaus

När jag kommer ut har vinden mojnat och snöflingorna dalar sakta ner. Två kids i 2 ½ till 3-års åldern står utanför hotellets entré i bylsiga overaller medan mamma lastar ur bilen.

-Titta, det regnar, säger en av ungarna. -Nej, det här är snö, säger mamma. -jag tror det är regn, säger puttefnaskern. -Det här är SNÖ, säger mamma. -Suck, säger lillen och himlar med ögonen. -Det kommer ju från himlen så jag tror att det är regn. Ja , det är inte lätt att vara liten från södra Sverige och aldrig sett snö tidigare.

Imorgon kör vi Pizzabuffé i Gillestugan och tre-rätters i matsalen. Jag har paxat att få vara pizzatant. På återhörande efter påsk!


Stöd gärna Kirsebergs Allehandas ideella verksamhet genom att swisha en ”tjuga” till 0708268421