(Bilderna är klickbara)
Östra Förstaden bestod i början av 1900 talet av en långsträckt sandås med flera små sandkullar. I slutningen från den stora huvudleden Lundavägen och en bit upp på åsen, fanns det en stor grupp villor som avdelades av smala grusgångar. En grusväg sträckte sig från Lundavägen längs krönet på åsen ut mot det som i dag är Valdemarsro, den heter i dag Vattenverksvägen.
I början av 1900 talet och fram till trettiotalet ökade befolkningen I Östra förstaden enligt dåtidens mått, lavinartat. Östra Förstaden blev bara förnamnet till det idag kända namnet Kirseberg. De små villorna med sina körsbärsträd fick sällskap av höga byggnader som kallades hyreshus. Östergård blev det största huset, Det blev de fattigaste arbetarfamiljerna med flera barn som fick lägenheter där. Det fanns redan då två hus som hyste fattiga arbetarfamiljer, som kallades för Gula Faran.
Mestadelen av den befolkning som kom var fattiga arbetarfamiljer, men också människor med dåligt rykte. Många av dessa kallades för tattare, även de som inte följde lagar och förordningar. Dessa tattare var lätta att känna igen, dels för att de pratade romani och dels för att de alltid bar en kniv i livremmen.
I Malmö stad byggdes det också, och till detta behövdes sand. Det blev åsen på Kirseberg som fick stå till tjänst med detta. Det resulterade i att en stor dal uppstod, som sträckte sig från Vattenverksvägen och nästan ner till Norra Bulltoftavägen. På motsatta sidan Från Vattenverksvägen ner till Södra Bulltoftavägen blev sluttningen så sargad att det uppstod kullar och djupa hål. När Malmö slutade att ta grus, blev denna del av åsen bebodd av tattare och hemlösa. De byggde med egen kraft små hoddor av överblivet virke från byggplatser och annat material. Hoddorna stod så tätt att det var svårt att ta sig fram mellan dem. Nere i den stora dalen samlades tattarna och de hemlösa för att spela kort och dricka öl. Denna dal blev därför kallad för tattardalen.
Men att befolkningen ökade medförde det också an det uppstod rivalitet och osämja mellan de som etablerat sig och de nyanlända. Det uppstod ofta slagsmål där både faddrar i arbetarfamiljer, hemlösa och tattare var inblandade. Ofta berodde det på alkohol. Det hände också att kniven användes i slagsmålen. Dessa slagsmål blev snart kända av Malmöborna, eftersom polisen ofta fick ingripa. Rykten om dessa slagsmål gjorde att Malmöborna inte vågade sig ut här. Rykten sa att detta var återkommande dagligen, vilket inte var sant. Det kunde gå många dagar mellan slagsmålen. När Malmöborna pratade om Kirseberg, sa de oftast, därute på backarna. Nedsättande sa de om Kirsebergs befolkning, de där backabusarna. Snart användes ordet backarna, också av Kirsebergs innevånare.
Ett fängelse byggdes på Kirseberg I början på 1900 talet, Även ett sinnessjukhus förlades här. Detta bidrog också till att Kirseberg blev ökänt. Här kommer en utsaga från en andra generations tattare, som var vän till mina föräldrar:
” När jag kom till världen 1912, bodde vi i ett tält, var kommer jag inte ihåg. Någon gång på tjugotalet fick mina föräldrar överta en hodda på andra sidan om det som kallas tattardalen. Som grabb lekte jag ofta med ungarna på Östergård. Det fanns ju många vildbevuxna tomter där vi kunde ha mycket skoj. Men mycket av min barndom handlade om att lära mig tillverka saker som gick att sälja. Jag fick lära mig att slå koppar och tillverka kittlar och kannor. Jag lärde mig göra konstverk av tändstickor. Allt jag tillverkade fick jag gå runt på gårdar och hus och sälja. Ibland blev jag kallad för tattare, vilket jag trodde var ett nedsättande ord, då kunde jag inte låta bli att slå dem på truten. Men en dag fick jag en egen kniv, därefter vågade ingen säga några fula ord till mig. I början av trettiotalet fick mina föräldrar en lägenhet på Solgatan. I samma veva träffade jag en flicka som också var barn till romer. Men en kort tid därefter gick mina föräldrar bort. Jag flyttade in i deras lägenhet. Jag började nu söka vanligt arbete. Jag tog avstånd från gänget i dalen. Det blev flera lagerarbeten, men. också trädgårds- skötsel. 1945 var jag far till tre barn och då fick jag en två rums våning i barnrikehuset. Jag fick jobb på stadsbudsföreningen”
Detta är vad han berättade för mina föräldrar då jag var närvarande. Några år in på 50-talet blev han utkastad av sin fru, då han återfallit i gammal tattarstil. Vad som därefter hände med honom är det ingen som vet. Han bara försvann. I början av sextiotalet flyttade frun med barnen till Segevång.
I slutet av trettiotalet byggdes ett stort u format barnrikehus på Lundavägen, där det flyttade in 48 familjer med sammanlagt trehundra femtio barn. 1939 började andra världskriget. Detta var upphovet till att backarna blev ännu mer avskräckande för Malmöborna. Barnen i de barnrika husen började kriga mot varandra. Det började 1941 med Barnrikehuset på Lundavägen mot Saarisgården och Almedalsgatan. Ingen vann men många fick stryk. Därefter, på Backauniversitetets rastgård, proklamerades det krig varje vår och höst. Det kunde vara Barnrikehuset mot Gula faran en gång, nästa gång mellan Östergård och Gula faran eller barnrikehuset mot Östergård. Ungarna från övriga Backarna kunde delta i valfri arme. Trots de hårda slag och åkommor som vankades, var man samma goda vänner nästa dag som innan kriget. Men ungarna hittade på många hyss och bus.
Ungarna på Kirseberg, Saaris och Rostorp, kallades nu allmänt i Malmö för Backabusar. För Malmöborna var alla som bodde norr om järnvägsbron Backabusar. Visst var vi busiga. Vi kastade snöbollar, men inte bara på varandra. Våra mål kunde vara en fönsterruta, gatlykta, bil, spårvagn eller en gubbe eller kärring, men bara då vi hade ryggen fri, så vi hann undan när de jagade oss. Vi sköt med slangbella. Ibland försvann gatubelysningen, ibland gick en ruta i kras, ibland förlorade någon gubbe sin hatt. Men mestadels sköt man råttor eller fasta mål som inte tog någon skada. Vi pallade frukt, snattade något godis i affären, hittade på olika sorters ofog mot äldre som vi blivit illa behandlade av. Att Backabusarna skulle vara farliga för stadsbefolkningen är en skrämselpropaganda som malmöborna själv orsakat. Vi försvarade oss om vi blev attackerade, vilket hände ibland. När ett sådant kurr uppstod fick alltid backabusen skulden. Jag blev ofta antastad av Malmöpågar, mest på bian på söndagarna, men när de fick veta att jag var från backarna drog de öronen tillbaka. Även större och starkare pågar blev snälla när man sa att man var från Backarna.
Men vi Backabusar fick lära oss hut, vett, ordning och hövlighet. Vi fick också lära oss att inte nedvärdera andra människor. Vi fick lära oss rätt och fel. Detta var främmande för många Malmöungar. Vi Backabusar levde i ett getto där fattigdomen var en gemensam nämnare för oss alla. Vi fick uppleva en disciplin som inte var av denna värld, som någon uttryckt, ren tortyr. Visst var vi busiga och visst var vi från Backarna men de flesta Backabusar växte upp och blev framgångsrika i sina yrken och gärningar. Backarna på 40- och 50 talet var den bästa och finaste tid i Kirsebergs historia. Detta trots fattigdom, fängelse, idiotanstalt, sinnessjukhus, barnrikehus och ett backauniversitet där disciplinen stod högst upp på schemat. Som en sista undran, kan man kalla alla dessa som hittar på hemskheter på Kirseberg för Backabusar?
………………..
Tyckte du om det du läste? Stöd gärna det ideella arbetet med att swisha en ”tjuga” till 0708268421