(Bild från Piteå museum: https://images.app.goo.gl/2F246Sj4b5zvkBi96)

I barnrikehuset på Lundavägen är det liv och rörelse. Det förbereds inför julafton. Föräldrar och de större barnen hjälps åt med att städa, inhandla den nödvändiga julmaten och baka julakakor, Lutfisk, skinka och risgrynsgröt är ett måste. Många familjer har redan hunnit med att köpa julgran.

Hos Olsson pågår det också aktiviteter, Mamma, Ingrid, Lasse och Gärd håller på att städa. Jag och mina tre småbröder är hänvisade till sovrummet. Här råder det en dov stämning. Jag känner olust och bestämmer mig för att gå ut. Ledsen och besviken trycker jag ner byxbenen på äppelknyckarbyxorna i stövelskaften, tar på mig den gröna lumberjackan och trycker öronlappsmössan på huvudet. Jag smyger tyst ut från lägenheten. Jag tar mig sävligt ner för trapporna. Mitt nedslagna humör gör att allting känns meningslöst. Jag har egentligen ingen lust att gå ut, det känns så pinsamt om jag träffar på någon av kompisarna. Jag vill inte att de skall se hur ledsen jag är. Jag vet att mina kompisar är gladare än mig, och om jag berättar blir jag kanske utskrattad och det vill jag inte.

Jag öppnar porten och går ut på gården. En massa högljudda röster letar sig in i mina öron. Jag tar ett par steg ut på den nyskottade asfalten. Jag tittar på den myckna snön som ligger uppskottad i drivor runt om på gården. Jag tittar på alla ungarna som åker skridsko på den isbelagda gårdsplanen. Det är med glädje och glam de far runt på sina sillarör. Men jag har svårt att dela deras glädje. Jag har ju inga känger som man måste ha för att spänna på sillarören. Skrillor har jag, eller rättare sagt har vi, eftersom vi är åtta ungar som skall samsas om dem.

Jag lämnar gården och ger mig upp till lekplatsen. Jag blir stående vid ingången och tittar på alla granarna som är till salu. Det vimlar av folk som vill köpa, de springer rumt och rotar bland träden. När de funnit någon som ser bra ut betalar de till gubben som är klädd i en lång pälsrock. Plötsligt får jag se en äldre tant som just köpt en gran, jag ser att hon har svårt att hantera den. Jag går raskt fram till henne, och frågar om jag får hjälpa till att bära hem granen. Hon blir glad för erbjudandet och överlåter till mig att bära granen. Jag tar upp tummavantarna som jag alltid har i lumberjackans fickor, När jag fått på mig vantarna tar jag ett bra tag om stammen och lyfter upp granen. Jag följer efter tanten ner mot Fäladsgatan med granen mer eller mindre släpande i marken. Jag är ju inte så stor, åtta år och en dryg meter över marken.

Naturligt vis bor hon på tredje våningen. Jag kämpar mig sakta men säkert upp för trapporna. Äntligen uppe, med en sista kraftansträngning reser jag granen lutande mot väggen. Jag blir stående och tittar på den fina granen, det sticker till i hjärtat. Plötsligt hör jag tanten, som säger, Ja min påg, den är väl fin, men en sån har väl din familj också? Javisst, svarar jag med en röst som börjar stocka sig. Hon stoppar ned handen i sin kappficka och plockar fram en slant som hon räcker fram till mig. Varsågod min påg och tack för hjälpen. Jag tar av mig vanten och tar emot slanten, medan jag bugar och tackar. I nästa ögonblick har hon försvunnit in i lägenheten och stängt dörren. Det var tur för nu kan hon inte se tårarna som tränger fram i mina ögon. Hon kan inte heller höra mina tankar. Jag fick tillbaka min ledsnad när jag tittade på den fina granen. Jag vill ju också ha en sådan, men denna jul blir det ingen gran eller julklappar har mamma sagt. Hon har också sagt att Pappa inte har skickat hem pengar och att mina stora syskon hade hittat på något dumt, så nu skulle det inte firas jul, och jag som har köpt julklapp till mamma. Medan jag kämpar med att hålla tårarna tillbaka öppnar jag handen. Tårarna upphör tvärt, när det smäller till i hjärnan, femtio öre!!!

Jag får en plötslig impuls, bära granar tjäna pengar till en egen gran, som jag kan överraska mina syskon med. Jag springer tillbaka till lekplatsen, där jag frågar, tigger och ber om att få hjälpa till med att bära hem granar. Det är kallt och mina stövlar har svårt för att hålla kylan borta. Det bekommer mig inte jag fortsätter hela dagen, med endast ett avbrott, då jag måste hem för att äta. Vid femtiden då det blivit riktigt mörkt avslutas granförsäljningen. Med stelfrusna fötter ger jag mig iväg hem.

Söndag, jag vaknar när jag hör min brors röst, upp med dig, det är frukost. Mina syskon är redan uppe, jag skyndar mig in på toan, gör mitt behov och en snabb katta tvätt. Medan jag äter min frukost märker jag att stämningen är väldigt dov. Trots att radion är i gång och Alice Babs sjunger Swing it, magistern hörs inte ett ljud från mina syskon, inga leende eller skratt, bara sura miner. Jag äter färdigt och lämnar bordet, Några minuter senare tar jag på mig, utan att säga något, lämnar jag lägenheten. Planlöst går jag runt i gatorna på Rostorp.

Plötsligt står jag utanför kyrkan på Vattenverksvägen. Jag ser att det är tänt inne i kyrkan trots att det är ljust ute. Grinden är öppen, så jag går in och öppnar kyrkoporten, En sång som sjungs letar sig in i mina öron. ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, Jag stänger porten och går vidare hemåt. Att vara ledsen gör mig villrådig. Jag har tappat lusten att bära granar och jag vill inte gå hem, men det måste jag, eftersom vi skall äta klockan tolv. Jag fördriver tiden till halv tolv med att gå in i Bajan och se på när ungarna åker kälke och kana. Själv får jag inte åka eftersom jag har gummistövlar. Det är ju träbonnar som gäller, men utan pliggar. Strax före tolv är jag hemma, middagen överstökas och jag lämnar åter lägenheten. Vid middagsbordet var stämningen densamma som i morse, Min ena lillebror grät för att ge uttryck av att han var ledsen för den dova stämningen.

Medan jag går nerför trapporna stoppar jag handen i fickan, javisst, jag har ju pengar. Jag Struntar i allt, julen är förstörd, så jag kan lika gärna göra av med pengarna. Jag går ner till spårvagnshållplatsen vid Dalhemsgatan, där jag hoppar på ettan. Vid Drottningtorget hoppar jag av. Går bort och tittar på reklamen, Lassie på äventyr, läser jag. Inget snack om saken, den skall jag se. Jag köper en biljett och ställer mig i den långa kön. Alla ser så glada ut, de skrattar och busar, jag vill delta i deras glädje, men jag förstår ju att de är glada, inte bara för filmen, utan också att de vet, att de kommer att fira jul med gran och klappar. Vi blir strax insläppta. Jag söker upp en plats långt framme och slår mig ner i en halvbekväm biofåtölj. Efter att sett filmen har jag blivit på något bättre humör.

Resten av dagen går jag som i dimma tills det är läggdags. Jag somnar och låter drömmarna ta över mina tankar. Den 22 december, jag vaknar och tittar mig runt, det är tyst, trots att alla är vakna. Jag stiger upp, går på toan, tvättar mig och klär på mig. Efter frukosten lämnar jag åter lägenheten. Jag stöter ihop med Otto som är i sjunde himmelen, vilket han gärna berättar för mig, en sån fräsig gran vi har o så många klappar jag kommer att få, säger han. Strax därpå ansluter även Todde. Samma visa där. Jag låtsas hålla med genom att krysta fram ett leende, medan jag samtidigt kämpar med att hålla tårarna tillbaka. På något sätt försvinner timmarna, och plötsligt är det eftermiddag.

Klockan är runt tre, jag och Jane, min lillebror, sitter i trappan innanför porten. Vi är båda riktigt ledsna, varken han eller jag kan förstå varför vi inte skall fira jul. Jag har inte långt till att tårarna skall börja trilla ut ur ögonen. Just som jag är färdig att falla i gråt, öppnas porten. In kommer Mamma med Lasse i hälarna. Lasse bär på en gran.. En gran!! Jag tittar först stumt, ömsom på mamma ömsom på Lasse och granen. Plötsligt tänds ett ljus i min hjärna, det blir en jul för oss ändå. Nu kommer tårarna, de rinner ner utmed mina kinder medan jag reser mig och kramar om min mamma. En timme senare kommer Karlsson upp och klär granen med en ny ljusslinga som mamma köpt utan vår vetskap. Med iver och glädje hjälps familjen åt med att klä granen, Efter kvällsmaten sätter jag mig intill granen. Medan julsånger strålar it från radion sitter jag och njuter av att titta på granen. Att den var skabbig och ful när den bars in, spelar ingen roll för det är en gran och den hör julen till.