Det var en sådan där, mulen grådaskig höstdag 1958, som det ofta var på hösten i Malmö. När jag tittade ut från fönstret kunde jag se att träd och buskar släppt sina blad. De stod nu som spökliknande skepnader längs Lundavägen, ja förresten, I Rostorps villaträdgårdar var det likadant, fruktträden hade sjunkit in i sin vintersömn.

Sommarens vackra grönska var ett minne blott. Jag tittar mig runt i rummet där sängarna står uppbäddade efter att mina småsyskon lämnat rummet. Jag förstod genast att de stigit upp, ätit frukost och därefter gett sig iväg till skolan. Det är Batta och Hawia som går sista året på Backauniversitetet. Nane min två år yngre broder har lämnat hemmet och blivit sjöman, precis som jag. Jag stiger upp när jag hör att morsan är i köket och donar. När jag går ut på toaletten får jag i förbifarten se att hon håller på med frukosten. En stund senare sitter jag och morsan och småpratar medan vi njuter av kaffe och mackor. Farsan är som vanligt ute på böljan den blå. Jag har av morsan fått veta att han var hemma i juli någon gång, men väntas hem till jul. Efter frukosten går jag in i stora rummet där jag slår på radion och lyssnar på nyheter och musik. Jag har en känsla av att det är långtråkigt. Alla mina kompisar är på sina arbetsplatser. De arbetar nu för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Själv har jag varje månad skickat hem pengar från min lön, trots att jag inte bott hemma sen jag var femton år gammal. Jag har liksom min far blivit sjöman. Vågor i håret och vatten i knäna, som man säger.

Tankarna går tillbaka till gårdagen. Jag, Otto och Todde hade suttit här i rummet och pratat om den nya filmen som skulle ha premiär idag. Vi hade beställt biljetter redan några dagar innan, Vi hade pratat om både bilar och brudar. Vi blev snart överens om att försöka få några brudar med oss på bian. Vi försökte via telefon ringa runt till de brudar vi kände. Men det var tji, de hade fullt upp med andra göromål och dessutom tyckte de inte om att gå ut mitt i veckan. Det var tur att morsan var hos Karlsson och spelade tolva, eftersom telefonräkningen steg en hel del e efterhand som vi ringde runt. Jag släpper tankarna på gårdagen. Jag går ut i hallen och tar på mig jackan samtidigt som jag talar om för morsan att jag går ut. När jag går ner för trapporna tittar jag på trappstegen. Tänk vad många steg det tagits i denna trappa. Sen 1938 har minst 50 människor gått i trappan, ofta flera gånger om dagen. Tänk om trappstegen kunde berätta var dessa människor varit eller varit på väg. Tänk om dessa steg kunde berätta vilka typer av sko beklädnader eller kläder dessa mänskor hade. Jag släpper tankarna och går snabbt längs husets långsida, fram till grinden, eller det som skulle varit en grind, men som endast består av två pelare uppmurat tegel.

När jag kommer ut på Lundavägen styr jag stegen mot Sege. Jag har blivit nyfiken på hur det ser ut på fäladen numera eftersom jag hört rykten om att det skall byggas bostäder därute. Jag g år förbi 59:an och trikåaffären, fortsätter förbi solidars kött affär och speceriaffär, korsar Rostorpsgatan. Jag stannar till vid Wirgins konditori för att kolla genom fönstret om där finns någon som jag känner. Men serveringsrummet är tomt, så jag går vidare. Några minuter senare har jag passerat cykelmakaren och kemikalieaffären och kommit fram till Hörnet av Östra Fäladsgatan. Jag tittar ut över fälten. Men det ser ut som vanligt jorden ligger nyplöjd efter höstens skörd. Men plötsligt får jag se två gubbar som går över fältet, ibland stannar de och gestikulerar. Jag förstår ganska snabbt att det är kommungubbar som är ute och mäter ut var byggnaderna skall placeras. Eftersom det är ointressant går jag vidare längs Östra Fäladsgatan. Några hundra meter längre fram korsar jag

Kronotorpsgatan och fortsätter förbi Anita Ekbergs hus och kommer fram till Beijersparksgatan. Jag tittar snett över gatan mot det område som vi kallar för Zing Zing. Bakom det höga staketet får jag se en man som gestikulerar och vill ha min uppmärksamhet. I tron av att det är en normal människa går jag över gatan, fram till mannen. Jag hinner inte ställa någon fråga eftersom mannen börjar svamla något som jag inte uppfattar. Jag frågar vad han vill. Då säger han, Du skall vara hövlig och snäll, inte göra något ont. Jag blir förvånad, men får fram ett varför? Jag är profet, säger han och fortsätter, men det förstår inte de andra idioterna. I samma ögonblick kommer en skötare och leder bort honom mot en byggnad strax intill. Jag förstod då att jag träffat på en idiot. Med ett leende på läpparna går jag vidare över gatan och in i Bajan. Jag följer grusgången tills jag kommer fram till utgången vid Åkerögatan. Eftersom det är helt folktomt finner jag inget intresse av parken. Jag går längs Åkerögatan tills jag kommer hem till barnrikehuset. Gården ligger öde. Inga ungar ute och leker, tydligen för kallt, tänker jag. Resten av dagen ligger jag i sängen och läser gamla serietidningar.

När klockan närmar sig halv sex snåret knackar det på dörren. Morsan öppnar och släpper in Todde. En stund senare kommer Otto också. Vi pratar lite om ditt och datt, men bestämmer att vi ses efter kvällsmaten, strax efter klockan sex. Morsan är nyfiken och medan vi äter kvällsmat frågar hon vad vi skall hitta på. Jag berättar att vi skall på bio och se filmen, BRON ÖVER FLODEN KWAI. Jaså, men glöm inte nycklarna, svarar hon. Så fort jag ätit ger jag mig ner till grinden där jag inväntar Otto och Todde. Vi börjar gå mot spårvagnshållplatsen då vi ser att ittan är färdig för avgång. Vi lägger benen på ryggen för att hinna med spårvagnen. Jag springer fortare än de andra och hoppar på spårvagnen som börjar få upp farten.

Todde och Otto hinner inte ifatt så jag är tvungen att hoppa av vid Almedalsgatan och invänta nästa spårvagn där de är med. Vi hoppar av vid Olssons hörna på Stortorget, där ifrån går vi uppför Södergatan till Metropol. Vi löser ut våra beställda biljetter, varefter vi går ut på Södergatan där vi kollar om det finns några brudar. Det är tunnsått på brudar denna torsdagskväll, så vi får nöja oss med att se filmen.

Klockan har blivit nära halv tio när vi kommer hem till barnrikehuset. Vi är upprymda av att sett en kanonbra film och lärt oss en ny spännande melodi. Utan att tänka oss för börjar vi gå och stampa hårt med skorna i asfalten medan vi sjunger med höga röster ledmotivet i filmen, fast med egna ord, Svea, du har så vackra ben. Svea du har så fina bröst. Det tar inte så lång stund innan det öppnas fönster lite här och var och vi får utskällning och tillsägelser om att vara tysta. Efter några bloss skingrar vi oss och går hem, det kommer ju en ny dag snart och då skall man ju vara utsövd, Snart låg jag i min säng och sussade gott till drömmen om en bro som går över floden Kwai.