EN DAG I SLUTET AV FYRTIOTALET:
Jag vaknade med en jädrans smärta i pungen. Jag reste mig på armbågen och tittade mig runt. Lasse, min storebror var just på väg att lämna sängen. Han skulle ju till posten där han jobbade som brevbärare. Jag tittade på Evert som jag låg skavföttes med i den utdragbara träsoffan. Det var han som i sömnen sparkat mig. Jag vände mig om och försökte somna om, men det var lögn i helsike. Jag kunde inte somna om. Strax började Jane, Bertil och Evert röra sig i soffan och strax efter var alla klarvakna. Det blev nu ett jäkla springande till toaletten, alla ville ju tömma blåsan som fyllts på under natten. Därefter tog olika lekar sin början, lekar som fick mamma att skrika att vi skulle vara tysta. Men hon lyckades inte få tyst på oss mer än några minuter, därefter ökade ljudstyrkan igen. En stund senare hade Lasse och min syster Gerd lämnat lägenheten. Gerd jobbade i en köttaffär på Backarna. Plötsligt står mamma i dörrhålet och tittar på oss medan hon talar om att det är frukost. Det tar inte lång stund förrän vi klätt på oss och fått ner maten i magen. Nu hade dagen tagit sin början, äventyr och andra spännande upplevelser väntade på oss. Mamma får strax besök av grannfrun. De träffas nästan dagligen för att dricka kaffe tillsammans och snacka skit. Min mamma har råd med att ödsla med kaffe bönerna, eftersom pappa nyligen varit hemma på besök. Han hade både kaffe, kakao och en hel del choklad kakor med sig hem. Han var hemma några dagar innan han for tillbaka till sitt fartyg där han var kapten.
Jag tittar på Jane, samtidigt som jag frågar om han skall följa med upp till kyrkan och mata grisarna. Han svarar med ett högt JA. Prästen har ju några grisar i en inhägnad på kyrkotomten. Min lärare (Brorson) brukar ta överblivna bröd från skolan och skänka till prästen. Ibland får vi ungar vara med vid utfodringen, vilket vi skulle få göra idag. Vi lämnar lägenheten utan att säga hej då eller adjö. Jag tror inte mamma har en aning om att vi ger oss iväg, eller vart vi skall. Hon bryr sig inte, bara vi är hemma de tider hon sagt. Vi går längs Smedjekullsgatan bort ill Dalhemsgatan, där svänger vi till vänster och följer Dalhemsgatan längs Anderssons trädgårdsmästeri. Brysselkålen som växer på en stor del av stycket vi passerar, är snart mogna vilket även kommer oss backabusar till godo, ja även morötter, eftersom man passar på att sno några när man har sina vägar förbi. Vi kommer fram till hörnet av Dalhemsgatan och Kronetorpsgatan. Vi fortsätter gå på grusgången som förbinder Dalhemsgatan med Norra Bulltoftavägen. Nässlorna som växer i stora mängder längs trädgårdsmästarens ägor är respektingivande, men det hindrar inte oss att plöja oss in och sno något gott. Vi kommer upp på Norra Bulltoftavägen som vi korsar och kommer fram till hörnet av Sperlingsgatan. Just som vi skall fortsätta får jag se att gipsagubben håller på med något utanför sitt hus. Den lilla vita villan ligger i hörnet av Sperlingsgatan och Norra Bulltoftavägen. Huset är numera en gipsfabrik i mindre skala där gipsagubben tillverkar både små och stora gipstavlor som han säljer på torget eller går runt och knackar dörr. Jag drar med mig Jane bort till villan. En stund senare har vi blivit inbjudna att se på när han tillverkade sina alster. Efter ytterligare några minuter hade han övertalat oss om att vi skulle gå runt och sälja hans tavlor. Jane ville inte, så det blev jag som ensam gick runt och knackade dörr. Jag bar på en stor tygkasse halvfull med tavlor. Jag höll på tills sent på eftermiddagen tills jag sålt alla tavlorna. Till och med mamma köpte en. Jag tjänade tre kronor och femtio öre på en dags arbete. Grisarna? Ja dem glömde jag bort. Jag hade nu pengar till både bian och godis på söndag, vilket inte var alla förunnat.