Två Backatöser berättar!

Kirsebergs Allehanda har stämt möte för en intervju med två Backatöser som återvänt till sina rötter på Backarna; den ene för två år sedan och den andre redan på 80-talet.

Vi möts upp en gråmulen torsdagseftermiddag i oktober, tänder ljus på bordet och häller upp lite vin för att prata om deras barndomsår. Frågorna ligger redan förberedda och klara; intervjun slutar inte förrän efter tre timmar då två livsresor ”tur och retur Backarna” har kommit Kirsebergs Allehanda till del.

DUBBELNAMNENS TID

Marie-Louise ”Mimmi” Bergqvist f.1956 och Ann-Christin ”Anki” Hallström f.1949

Töserna är Marie-Louise ”Mimmi” Bergqvist f. 1956 och Ann-Christin ”Anki” Hallström f. 1949 . De tillhörde 40/50-talsgenerationerna som fick uppleva ett Sverige som förändrades kraftigt.

Samhället gick från fattigdom och gamla traditioner till ett modernt folkhem med bostadsbidrag (30-talet), barnbidrag med 260kr/barn per år (1948) och studiemedel(1965) vilket gav helt andra livsvillkor för just kvinnor; de kunde nu skilja sig, studera och ändå klara ekonomin då barnbidraget var knutet till kvinnan. De kunde också ta för sig av livet på ett helt annat sätt än tidigare även om sexualmoralen fortfarande var av helyllekaraktär ända fram till 60-talet.

40/50-talen var också dubbelnamnens tid där barnen ofta fick två namn med bindestreck emellan. Idag kommer just dessa namn tillbaka som de mest populära.

JAG KÄNDE MIG BESKYDDAT SOM BACKATÖS

Mimmi och Anki har dock levt två ganska skilda liv trots att de båda är Backatöser. Mimmi föddes på Gula faran på Norra Bulltoftavägen som ett av fem syskon till Jan-Börje och Ingrid Hansson, droskförare

Gula faran: två hus vid Norra Bulltoftavägen. Numera rivna.
Här i Gula Faran växte jag upp! säger Mimmi.

respektive charkbiträde på Dinessons köttaffär, senare anställd på Mauritz i Annelund. Modern var barnfödd på Backarna.

Dinessons köttaffär i hörnet Källargatan/ Vattenverksvägen. Rivet.

Här flikar Anki in: ”Dinessons! Dit gick alla när barnbidraget kom. Då slog man på stort! Det gällde att ha polletter hemma för alla gasspisar gick på det.” Mimmi tillägger: ”Ja, annars fick man knacka på hos grannen och tigga en pollett om man råkade stå mitt i matlagningen och de var slut!” Vi skrattar.

– Mamma tillhörde ”Sandströmmarna”, fortsätter Mimmi. Det fanns ett antal kända släkter här på Backarna. Mina morföräldrar hette Hjalmar och Ulla Sandström. De var ättlingar till valloner från Holland. Förutom den familjen fanns det ”Björkarna”, ”Tennkvistarna”, ”Holmgrenarna” och ”Karlssons”. Det är i de familjerna man hittar alla de ”backapågarna” som folk var rädda för.

Fast som tjej var det tvärtom, fortsätter hon. Man fick beskydd av pågarna, ibland alltför bra.. De stod vid Lundaviadukten när man

Lundavägen ner mot viadukten

kom från en dans nere i stan och släppte bara igenom oss flickor. Våra kavaljerer fick vända om!

Men sedan kunde det bli problem på själva Backarna, fortsätter hon, en tjej kanske var från Östergårdsgänget och blev ihop med någon från gänget på Gula Faran eller Tornagänget. Då blev det internt bråk på grund av det. Varje gäng vakade över sina tjejer och tyckte att de skulle hålla sig hemma i ”gänget”.

”DU KAN INTE BLI SJUKSKÖTERSKA”

Anki växte upp på Solgatan 27. Den lägenheten köpte hennes mor och far 1948 för 1.790 kr av de pengar som moderns far tjänat ihop som guldgrävare i Amerika. Anki bor numera där igen, sedan två år tillbaka, då hon sålde sin gård i Halland. Efter faderns död och framåt var lägenheten uthyrd i andra hand.

Här är jag på ”mammas gata”! skrattar Anki.

Anki har lyssnat på Mimmis berättelse om ungdomstiden på Backarna men känner inte igen sig. Hon var mest hemma under den tiden berättar hon, läste sina läxor ordentligt och förkovrade sig för framtiden. Hennes far, Edvin Sjöbeck, ursprungligen en statare som arbetade runt om i Skåne slog sig ner på Backarna med frun Asta. De fick fyra barn; Bertil, Bengt, Ann-Christin och Eva-Ingalill.

– Mina bröder Bertil och Bengt spelade gitarr och sjöng, berättar Anki. De var ofta på Hörnan och spelade för folk. De kallades ”Bengt med gruppen”. Jag var aldrig ute under min tonår på Backarna. Min första kyss fick jag först som 17-åring på en pub nere vid Triangeln av Peter Wigfors, barnbarn till finansministern Ernst Wigfors.

Kirsebergsskolan

– Efter Kirsebergsskolan gick jag på Fågelbäcks flickskola nere vid Kronprinsen, berättar Anki vidare och min dröm var att bli sjuksköterska efter att skolsköterskan på Kirsebergsskolan sagt ”du kan aldrig bli sjuksköterska”. Jag skulle minsann visa henne!

Så jag sökte först praktik på Värnhem sjukhus som sjukvårdsbiträde och sedan kom jag in på sjuksköterskelinjen i Malmö! Det ledde

Värnhems sjukhus

sedan till att jag blev barnsjuksköterska och därefter vårdlärare vid Liber Hermods, där jag var chef för utbildningen inom vårdsektorn i många år. En gång hade jag en klass på 25 personer där 17 stycken kom från andra länder. Det var ovanligt på den tiden.

Efter giftemålet med Sigvard Hallström, byggnadsingenjör och produktchef, ett antal år i  först Lund och Kristianstad och sedan Täby, Stockholm  återvände jag som änka söderut igen. Anna-Malin, min dotter, bor numera i Eslöv och är distriktssköterska, så hon går i mammas fotspår!

Mimmi i sin tur återvände till Backarna redan på 80-talet efter ett kringflackande liv i stan. Det får bli en annan artikel om just den perioden i hennes liv. Numera bor hon på Högamöllegatan sedan 14 år tillbaka. Hon var aktiv många år i Hörnan, vice ordförande i föreningen under tre av åren den fanns. Det var en stor sorg för många när den försvann, berättar hon. Av hennes fyra barn bor ett i Segevång. De andra har bosatt sig i andra skånska städer.

– Jag har 10 barnbarn nu, utbrister hon glatt.

Båda töserna har annars samma anknytningspunkter från barndomen; de gick båda på Kirsebergsskolan, lekte i Beijers Park, konfirmerades i Kirsebergskyrkan, umgicks på Kirsebergs torg som då var en sjudande plats för

Backatorget 1971-72 Foto; Lars Gudbrand

folklivet på Backarna. Deras vänskap startade dock först när Anki flyttade tillbaka och började gå ut.

FÖRR VAR DET ENKELT ATT SKAFFA ETT FÖRSTA JOBB

Jag tar upp ämnet att det var så enkelt att skaffa jobb och bostad förr i tiden när man var ung och töserna instämmer. (Själv liftade Kirsebergs Allehanda till Göteborg en dag och fick jobb och bostad nästa dag.)

Mimmi berättar att hon bestämde sig för att skaffa jobb på Jägersro kapplöpningsbana. Hon åkte dit och presenterade sig för chefen för restaurangen och bad att få arbeta en månad gratis som servitris för att visa vad hon gick för. Redan efter 14 dagar kom chefen fram till henne och sa: ”Marie-Louise är anställd. Ni stannar här”.

Anki berättar om när hon som 17-åring sökte jobb som vårdbiträde nere på Värnhems sjukhus och fick det direkt. Ja, det var helt andra tider förr!

”LEVA LIVET”

Mimmi på senaste resan till Turkiet i september 2019.
Anki på senaste resan till Turkiet i september 2019.

När Kirsebergs Allehanda påpekar att 40/50tals generationerna inte sitter hemma och väntar på barnbarnen utan hellre vill ut och resa och ”leva livet”, instämmer både Anki och Mimmi glatt.

Bulltofta flygplats Tillhör Pether Larsson

– Vi åker tillsammans, säger de. I år har vi varit i Turkiet två gånger tillsammans annars blir det bara en gång per år, skrattar de. Vet du förresten att  man reste charter till Mallorca från Bulltofta flygplats, säger Mimmi. Nä, det visste inte Kirsebergs Allehanda.

Lite efterforskning visar: Det första svenska charterplanet landar på Mallorca 1955 med svenska Aeros Vicker Viking, efter att ha mellanlandat i Göteborg, Malmö, Stuttgart och Marseilles.” Mer om denna period i Bulltoftas liv finns att läsa här.

 

När vi ändå är inne på deras olika resmål undrar jag vart nästa resa ska gå. Jag får inte något riktigt svar men jag hör på deras diskussion att det kommer att bli av. De ska nog bara vila upp sig lite på hemmaplan ett tag..


Gillade du det du läste? Stöd då gärna det ideella arbetet med att swisha en ”tjuga” till 0708268421. Hemsidan kostar 300 kr i månaden på en säker server med backuper varje dag.