Dödsängeln på avdelning 26 Sjukhusmorden i Malmö 1978–79

Ur boken ”Brotten som skakade Sverige” av Martin Borg ( Historiska Media 2017 )

Med tillåtelse att kopiera av författaren, tack!

—————————

Hösten 1979 finns 50 patienter på Östra sjukhusets långvårdsavdelning 26 i Malmö. Tre månader senare har 27 av dem dött. Det tar lång tid innan personal och chefer förstår att en 18-årig beredskapsarbetare, som egentligen bara skulle fungera som ett enkelt biträde, har fått stort patientansvar och systematiskt förgiftat ofta senildementa och hjälplösa åldringar. Han säger att han gör det av barmhärtighet.
På eftermiddagen fredagen den 12 januari 1979 kallas klinikchef Britta Törnblom brådskande till avdelning 26 på Östra sjukhuset i Malmö. En nittiotreårig kvinnlig patient, Elsa Jönsson, klagar högljutt över att någon gett henne gift att dricka. Hon skriker att hennes tunga är alldeles uppfrätt och det bubblar ur hennes mun. Törnblom upptäcker också frätskador i mungiporna och ser att kvinnan är alldeles röd i halsen. Och andedräkten luktar skarpt av rengöringsmedel. Samma morgon har en sjuttioåttaårig patient avlidit med precis samma symptom. Det är de två senaste av ett fyrtiotal identiska fall på avdelningen under bara ett par månader. Törnblom börjar förstå att någonting är alldeles fel. All personal får lukta på Elsa Jönssons andedräkt. Man är överens: det handlar om Gevisol, ett starkt frätande medel som används för rengöring och desinficering av sängar och rullstolar. Törnblom inser med fasa hur alla dödsfall nu tycks hänga samman. Hon beordrar all personal att stanna på avdelningen och kontaktar omgående sjukhusledningen. Klockan tjugo över fyra blir polisen informerad om händelserna och är på plats inom en halvtimme. Vid genomgången visar det sig att sjukhusledningen en tid varit oroad över de många dödsfallen på avdelningen, tjugosju stycken de senaste månaderna med en topp strax innan jul. I nästan samtliga fall handlar det om nyintagna patienter som dött en våldsam kvävningsdöd och senare uppvisat skador i munnen och haft tecken på lungödem. På chefsnivå har man varit inne på tanken att det kan röra sig om en svam
pinfektion och till och med diskuterat att eventuellt stänga hela avdelningen. När polisen får höra att många av de avlidna och insjuknade patienterna haft likartade symptom blir stämningen i rummet spänd. Man anar det värsta. Många av patienterna hade haft röda strimmor i huden från munnen nedåt hakan och halsen, nästan som ett slags etsningsmärken. Polisen får också veta att misstankarna mot en artonårig beredskapsarbetare, Anders, stärkts under eftermiddagen då först en åttiotreårig patient och sedan nittiofyraåriga Elsa Jönsson insjuknat med samma symptom: mycket ont i halsen, svårt för att svälja, svullna läppar och röda kring munnen. I båda fallen var det Anders som upptäckt dem och som slagit larm. Det beslutas att de två senast avlidna patienterna ska obduceras omedelbart för att därigenom eventuellt få dödsorsakerna bekräftade. Klockan 18 hämtar kriminalpolisen Anders till förhör. Han har varit tillfälligt anställd i ett par månader på avdelningen och från första stund uppträtt avvikande. Han klarar inte av arbetsuppgifterna, har stora sociala svårigheter och går mest för sig själv. Personalen litar inte på honom. Nu, i kontakten med polisen, är han mycket uppskrämd och alldeles blek men samtidigt artig och mycket mån om att inte göra fel. Det är från första stund tydligt för de poliser som förhör honom att han på något vis är inblandad i händelserna men att han inte säger som det är. Man måste och gå mycket varligt fram om man ska lyckas få honom att berätta. Anders får först frågan om han har något med de många döds- och sjukdomsfallen på avdelning 26 att göra, vilket han helt nekar till. Han säger att allt han vet är att patienterna verkar ha fått något frätande medel i sig, något som han och den övriga personalen först under dagen kommit underfund med. Polisens utredare försöker vinna förtroende genom att låta Anders berätta om mindre laddade saker som sin uppväxt, skolgång och tidigare anställningar. Successivt försvinner nervositeten och han börjar tala mer fritt och spontant. Han säger att han tycker mycket synd om patienterna på avdelning 26 som för det mesta får ligga ensamma och helt hjälplösa. Samtalet leds så småningom in på eftermiddagens händelser. Anders berättar igen att han liksom den övriga personalen omedelbart kände igen Gevisoldoften från Elsa Jönssons andedräkt. Han bjuder sedan förhörsledaren på en oväntad och plötslig förklaring till hur förgiftningen hade gått till. Anders berättar att han på eftermiddagen sett en annan patient inne på Ebbas rum, Ester, som hastigt stoppat ner en liten gul flaska i sin klänningsficka när han själv kom in. Ebba Jönsson hade sedan börjat skrika och varit alldeles röd om munnen. Enligt Anders hade han först lett ut Ester till matsalen där hon satt sig på en stol och sedan berättat om händelsen för avdelningsföreståndaren.
Anders berättelse låter inte som en omöjlig förklaring men när polisen senare under förhöret återkommer till händelsen med Ester får Anders allt svårare att hålla isär begreppen. Till slut är det uppenbart att han ljuger. Efter två timmars förhör erkänner Anders så det oerhörda: att han under ett par månader gett desinfektionsmedlen Gevisol och Ivisol att dricka till ett stort antal patienter på avdelningen. Han säger till förhörsledaren att han nu förstår att han gjort fel men att han bara ville förkorta deras lidande, att han tyckte synd om dem. Förhörsledaren har vid det här laget upptäckt att Anders i övrigt knappt visar några känslor alls och framstår som närmast maskinmässig i sitt sätt. Han är mycket noggrann med att berätta alla detaljer som han helt uppenbart har en speciell förmåga att minnas. Han redogör spontant för ett stort antal tillfällen då han gett patienter utspädd Gevisol att dricka i sina pipmuggar och vad som sedan hänt dem. Vid det första förhöret stannar antalet förgiftade patienter på sjutton stycken och han redogör detaljerat och övertygande om vilka som dog av den frätande drycken och vilka som klarade sig. För polisens förhörsledare är det aningslösa erkännandet svårt att riktigt värdera. Anders som person och omfattningen av händelserna stämmer spontant dåligt överens samtidigt som allt pekar på att det han erkänner och berättar är sant. Anders förklarar så småningom sina inledande lögner i förhöret med att han då inte visste att poliserna var så snälla. Han var orolig för att de skulle bli arga om han berättade vad han gjort. Anders försäkrar att han nu talar sanning och frågar sedan om han får åka hem till sina föräldrar, nu när polisen fått reda på allt. Han undrar uppriktigt vilket bussnummer han ska ta och var närmaste hållplats ligger. Förhörsledaren stålsätter sig och säger så skonsamt som möjligt att det nog är bäst om Anders stannar kvar hos polisen ett tag till och förklarar närmare hur allting hänger ihop. Det finns fortfarande många plågsamma frågor som väntar på sina svar. Anders säger att han är orolig för sina föräldrar som alltid vet var han är och när han kommer hem och att han aldrig går någonstans utan att de vet om det. Förhörsledaren lovar att polisen ska tala med dem. Det första förhöret avslutas klockan 21.20 men redan en timme senare sker ett nytt, den här gången inspelat. Man befarar att Anders på något vis ska bryta ihop och vill gärna ha hans berättelse på band. Han upprepar allting han medgett tidigare och berättar dessutom om den första förgiftningen, på en blind man vid namn Stenberg. Anders säger att han gav honom desinfektionsmedlet att dricka för att han ville förkorta mannens lidande. Han berättar även om ytterligare tre patienter som fått Gevisol dagen innan
men som överlevt. Anders tror inte att någon upptäckt det och tänker att de kanske behöver vård. Klockan 23.25 förs han till förvaringsarresten.
Samtidigt som händelserna på avdelning 26 börjar redas ut de kommande dagarna påbörjas en kartläggning av Anders som person. Man vill få reda på så mycket som möjligt om vad han gjort och hur han haft det i sitt liv. Anders föds 1960 utanför äktenskapet och adopteras bort vid bara ett par veckors ålder. Hans biologiska föräldrar har aldrig någon kontakt med honom och det nya hemmet är kärleksfullt om än väldigt överbeskyddande. Miljön hjälper till att forma Anders till en närmast robotliknande pojke utan egenförvärvade kunskaper om hur enkla vardagsbestyr och sociala situationer fungerar. Föräldrarna avstyr placering i en specialklass vilket får till följd att Anders under hela sin skoltid känner sig utanför och underlägsen sina kamrater. Den bristande sociala förmågan och en enorm osjälvständighet löper som en röd tråd genom hela uppväxten. Jämnåriga kamrater verkar ha saknats nästan helt och Anders umgås istället mycket med föräldrarna och deras bekanta. Han var också mycket fäst vid sin farmor, som precis dött, och besöker regelbundet sin mormor som bor på ett ålderdomshem i Malmö. Där är han mycket uppskattad och brukar passa på att prata med många av de andra äldre. Särskilt fäster han sig vid att de som lider av besvärliga krämpor ibland säger att det skulle vara skönt att få dö. I samband med farmoderns död funderar han också mycket på att man sa: Det var skönt att det gick så fort och att hon slapp ligga och lida. Efter en ettårig hemteknisk linje söker Anders tjänster som vårdbiträde. Alla vitsord säger samma sak: att han är olämplig för arbetet, initiativlös och med stora kontaktsvårigheter. Under våren 1978 arbetar han trots detta vid Värnhems sjukhus. I ett intyg står: Har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd. och verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas. När Anders får veta att han inte kan fortsätta tar han mycket illa vid sig. Han tycker att han verkligen försökt att göra sitt allra bästa. Trots omdömena får han genom Arbetsförmedlingen den 11 september 1978 tjänst som AMS-arbetare på långvårdsklinikens avdelning 26 vid Malmö Östra sjukhus. Några direkt vårdande arbetsuppgifter är det dock inte meningen att han ska ha. Han får reda på att han ska sysselsätta patienterna med läsning, spel, promenader och liknande, som ett slags terapibiträde.
Mönstret i hans tillvaro går igen. Personalen uppfattar honom som mycket udda och han har svårt att klara av även enkla uppgifter på ett vettigt sätt. Han är alltid prydlig och korrekt men känslomässigt närmast frånvarande. Dessutom märker personalen snart att han ljuger och fabulerar, bland annat om sin påstådda flickvän och våldsamma tvillingbror. Han vill också gärna stå i centrum av händelser. En rad andra märkliga beteenden och egenskaper blir också tydliga. Om Anders till exempel matar en patient och det är dags för honom själv att ta lunch, avbryter han tvärt och häller ut patientens mat. En slags tvångsmässig noggrannhet verkar styra honom i mycket av det han gör.
Ganska snart utför Anders samma uppgifter som övrig personal, tvärtemot bestämmelser och sunt förnuft: han ger mediciner, tvättar och matar patienter och övervakar emellanåt hela avdelningen på egen hand när de andra tar rast. Dålig kommunikation och underbemanning bland läkarna gör att ingen tar riktigt ansvar för Anders. Han är helt oförberedd på en sådan arbetssituation, han saknar erfarenhet och har dessutom svårt att lära sig rutinerna. Bara med ett par av patienterna går det att föra någorlunda normala samtal, av resten får man inget riktigt gensvar. Anders blir snart automatiskt utstött ur arbetsgemenskapen och får mest gå för sig själv utan att någon riktigt vet vad han gör. Det går så långt att man är nöjd så länge han verkar hålla sig undan. Bara tre veckor in på sin anställning begår Anders sitt första mord. På rum 1 ligger sextiosexårige Karl Erik Stenberg, nästan blind och ofta förvirrad. Anders tycker mycket synd om honom och funderar på hur han ska kunna hjälpa till. Han ser bara en rimlig utväg. Han hämtar en liten flaska Ivisol, som han vet är starkt, häller det i en pipmugg och fyller på med vatten. I dagrummet låter han sedan Stenberg dricka av blandningen. Han säger att det är starkt men Anders försäkrar att det bara är medicin. Senare samma dag får Stenberg ytterligare starka rengöringsmedel att dricka av Anders. Under natten får han svåra andningsbesvär och kramper och när Anders på morgonen hjälper honom in på toaletten får han ännu mer Ivisol att dricka. Stenberg blir alldeles röd i ansiktet. Han får efter frukosten svårt att tala och läggs på sängen i sitt rum. I hans mungipor syns frätmärken och flera i personalen är förvånade över att Stenberg plötsligt blivit dålig. Och de förstår inte varifrån strimmorna kommer. När Anders i ett obevakat ögonblick försöker ge honom ännu mer Ivisol spottar Stenberg ut det. Anders tillkallar hjälp. Kort därefter avlider Stenberg i svåra plågor och akut andnöd.
I oordningen och springandet som uppstår på rummet upptäcker någon en halvfull mugg Ivisol. Redan nu misstänker man att det är Anders gett Stenberg Ivisol, av misstag, men ingen tar det hela riktigt på allvar. Det som hände vid det första mordet står som mall till alla kommande. Patienter insjuknar med andningsbesvär, de blir rossliga och deras allmäntillstånd försämras snabbt. Flera sköterskor tar upp det med läkarna som emellertid negligerar det hela och menar att allt har naturliga orsaker. Samtidigt som läkarna bråkar internt och sjukskriver sig har Anders fortsatt fria tyglar på avdelning 26 och ger regelbundet Ivisol eller Gevisol till de patienter han väljer ut. I hans värld är de obotligt sjuka och lever ett meningslöst liv. Varje patient har för det mesta en liten flaska rengöringsmedel på sin toalett som Anders kan ta av, annars hämtar han från det låsta avdelningsförrådet i korridoren. Varje morgon går han snabbt genom avdelningen och bestämmer vilka patienter som står på tur. Under personalens pauser är han i regel helt ensam bland patienterna. Han får dessutom beröm varje gång han slår larm om att någon patient hastigt blivit sämre. Cheferna tycker att han är vaksam vilket för nära nog första gången i hans liv får honom att känna sig duktig och behövd. Totalt förgiftar Anders fyrtiotvå patienter under sina tre månader på avdelningen. Några ger han desinfektionsmedlet både två och tre gånger innan de dör medan andra är så motsträviga redan första gången att han inte vågar pröva igen.
På avdelning 26 är korridoren indelad i två halvor, den gröna respektive den gula sidan. Den 16 november byter Anders sida till den gröna. Omedelbart upphör dödsfallen då på den gula samtidigt som de ökar kraftigt på den gröna. Ingen verkar dock se mönstret eller ta någon notis om detta. Tanken att någon i personalen medvetet förgiftar patienterna är omöjlig att ta till sig. Personalen blir ändå i takt med det oproportionerligt stora antalet patienter som dör under hösten allt mer misstänksam. Alla dör ju på samma sätt: andnöd, kramper, röda strimmor från mungiporna. Läkarna lägger locket på och lugnar, en av dem talar om hysteri och att obduktionsrapporterna pekar mot naturliga dödsorsaker. Ett virusangrepp diskuteras som möjlig förklaring men leder ingen vart. Bristfälliga journalanteckningar saknar konsekvent uppgifter om till exempel de röda strimmorna och ger inte patologerna någon ledtråd vid obduktionerna.
Under tre månader fram till jul dör ett tjugotal patienter på avdelning 26 med samma sjukdomsförlopp. Att mängden dödsfall och sättet de sker på inte uppmärksammas mer är i efterhand en obegriplighet. Det saknas inte misstänkta händelser: flera patienter klagar över att de fått något starkt att dricka innan de blivit dåliga och halvfulla muggar med Gevisol hittas på patienters rum. I ett par fall pekas Anders också ut, utpekanden som inte tas på allvar då de kommer från senildementa patienter. Flera åldringars dödskamp sker med oerhörda plågor: de får svårt att tala, skakar i hela kroppen, krampar, kämpar för att få luft och dör till slut panikslagna. En patient är känd för att vara aggressiv och förvirrad. Ofta slår hon undan matbrickor och ger sig på personalen fysiskt med örfilar och sparkar. Efter att hon insjuknat förändras hon dramatiskt: hon är sängliggande, rosslig, passiv och panikslagen. Hon vill plötsligt hela tiden hålla någon i handen. Hundraåriga Carolina Nilsson är pigg och ganska självständig innan hon förgiftas. Hon blir akut sämre och sängliggande och Anders blir satt att vaka över henne. Han tar då en Gevisolflaska och häller innehållet rakt ner i munnen på kvinnan. Hon dör efter en timme. I flera fall vittnar personal om att Anders stått som nollställd åskådare en bit bak i rummet när patienter kämpar för sina liv.
I januari 1979 riktas allt fler misstankar mot Anders. Flera patienter pekar ut honom och vid ett tillfälle blir han påkommen med en flaska Gevisol i fickan. Ett par patienter som överlevt reagerar instinktivt och blir rädda när han kommer in i rummet. Men ingenting händer. Den 11 januari ger Anders åttiofyraåriga Anna Greta Andersson Gevisol att dricka. Hon får bara i sig någon klunk innan hon protesterar och säger att det smakar som rena giftet. Hon berättar för en sjuksköterska vad som hänt och Anders blir inkallad till avdelningsföreståndaren. Han nekar till allt. Samma dag ger han Gevisol till ytterligare två patienter. Morgonen därefter, den 12 januari, ser han att en av kvinnorna som han gett Gevisol dagen innan, Elsa Jönsson, fortfarande lever. Han blandar en pipmugg med Gevisol och vatten och ger först en annan kvinna att dricka innan han återvänder till Jönsson. När hon tar en klunk skriker hon högt och Anders rusar ut i korridoren för att kalla på hjälp. Flera i personalen rusar in i rummet och känner direkt doften av Gevisol. Den här gången kommer inte Anders undan. Han tas med in till avdelningsföreståndarens rum och två timmar senare är han i polisens förvar.
Under utredningens gång hör sjukhusets förre biträdande överläkare spontant av sig till polisen. Han är sedan ett par månader sjukskriven på grund av utmattning och depression orsakad av, som han själv uppger, långvårdsklinikens vidriga arbetsförhållanden. Han säger sig emellertid sitta inne med gåtans lösning. Under ett mycket udda telefonsamtal med polisen pekar han ut sjukhusets tidigare överläkare som skyldig till dödsfallen. Han menar att det är hon som förgiftat alla patienter. De båda hade tidigare gemensamt ansvar för bland annat avdelning 26, ett samarbete som lämnade mycket i övrigt att önska. Mannen är nu rädd för att hon har agenter ute som bevakar honom och vill komma åt hans bevismaterial. Han ber därför om poliseskort till det förhör han vill kallas till, vilket han nekas. Han infinner sig dock och vidhåller sin uppfattning, trots kännedomen om Anders av allt att döma sanna erkännande. Mötet blir mycket märkligt. Överläkaren överlämnar omkring trehundra sidor av vad han kallar för bevismaterial till polisen, mest bestående av hans egna ansökningar och meritförteckningar blandat med anteckningar om olika händelser och yttranden på långvårdskliniken som han uppfattat som provokationer riktade mot honom. För polisen är det med en gång uppenbart att mannen lever i en fantasivärld. Hans sjukskrivning från sin tjänst hindrar honom dock inte från att arbeta på sina båda privatkliniker i Malmö respektive Lund. Det står med besvärande tydlighet klart att arbetsförhållandena på avdelningen varit mycket ansträngda. Anställda på långvårdskliniken vittnar senare om att överläkaren kunde komma till sjukhuset i en bil på morgonen, gå rakt genom avdelningen och ut genom en dörr till en annan bil och inte synas till mer den dagen. Han fråntas sin läkarlegitimation ett par år senare.
Anders åtalas för mord i sexton fall och för försök till mord i elva fall. I övriga femton fall saknas antingen vittnesmål eller stöd i journalanteckningar och obduktionsprotokoll. Huvudförhandlingen i Malmö tingsrätt börjar den 22 maj 1979 och hålls under totalt fjorton utspridda rättegångsdagar. Trettiotvå vittnen är kallade och även om tingsrätten inte finner några skäl att höra den sjukskrivne överläkaren kräver han det själv, vilket bifalls. Hans vittnesmål om kollegans skuld och hennes agenter väcker uppmärksamhet, inte minst i pressen, men lämnas av rätten helt utanför bedömningen av skuldfrågan. Anders döms till sluten psykiatrisk vård. Domen ställer också missförhållandena på avdelningen i öppen dager och riktar stark kritik mot sjukhusledningen. Man menar att förhållandena på arbetsplatsen möjliggjort Anders allvarliga brott men att läget på avdelningen varit så exceptionellt att något liknande sannolikt aldrig kan inträffa