Jag sitter i en stor, svängd skinnsoffa i ett mysigt, ombonat vardagsrum med kaffe och kakor framför mig. Väggarna är fulla av tavlor och souvenirer, en bokhylla fyller ena väggen. Jag har anteckningsboken uppslagen och pennan beredd. Jag ska samtala med Ingvar och Margareta Nilsson, 90 respektive 92 år gamla. Nu säger Margareta att det är på fredag hon fyller 92 så nästan.. Jag grattar i förskott.

I dag är det onsdag och jag har kommit på besök till dem på Östra Förstadsgatan i Malmö där de bott sedan huset byggdes. På vägen dit tänker jag att Ingvar inte flyttade så långt ändå från Backarna där han föddes, men jag misstar mig på hans och Margaretas liv; de träffades i Stockhom, de har bl a bott i Karlskrona, besökt fyra världsdelar, haft en campingplats utanför Venedig som sitt andra hem och har fortfarande husvagnen kvar fast nu i Vollsjö.

 

TRE POJKAR I EN BÅT

Men vi återvänder till anledningen till att jag besöker dem. Ingvar skrev i 60-års åldern en självbiografi med titeln Malmöpågar (Kira Förlag) som har kommit att bli en standardbok att läsa när man studerar Kirsebergs förflutna lite närmre. Jag fann den på Kirsebergsbiblioteket och efter ett telefonsamtal till Ingvar Nilsson bestämde vi möte för en intervju. Men först skulle jag läsa boken.

Det blir fina lässtunder. Jag känner mig så nära personerna medan jag läser och får riktigt dela deras upplevelser av fattigdom och skam. Jag ryser till när jag  får en känslomässig insikt i hur det känns att vara fattig. Jag börjar nästan skämmas över det välstånd vi ändå lever i idag. Endast den som varit fattig själv kan riktigt förstå den utsatthet en människa känner i en sådan situation. När så  även hans mor dör ung i cancer, känner jag en riktig sorg. Det finns  dock spännande situationer med i boken som när han och hans två kompisar byggde en kanot och skulle segla till Danmark eller som när han påverkar krigssituationen under sin tid i flottan. Boken är så välskriven som av en driven författare men sanningen är att det är Ingvars enda bok; hans liv har gått i polisyrkets spår. Jag får för mig att här kunde det blivit en författare om livet velat annorlunda. Men polis blev det.

 

 

 

 

 

 

FÖRTROENDEKAPITALET SOM FÖRSVANN

Ingvar berättar att han har gått den långa vägen som man gjorde på den tiden; från patrullerande landsortspolis arbetade han upp sig till utredare inne i Malmö.

– Jag började arbeta i Staffanstorp på 50-talet, berättar han. Då gjorde man allt, man var ordningspolis, utredde brott och hade kontakt med befolkningen. Det handlade om att bygga upp ett förtroendekapital som kunde användas senare. Sedan kom jag till Burlöv en tid, efter det blev det Malmö från 1965 som utredare inom polisen, dock ej våldsroteln, utan mer flygolyckor, arbetsplatsolyckor och sådant. Vi hade ju t ex Kockums på den tiden som en stor arbetsplats. Men mina bästa år var nog när jag återvände till att vara lantortspolis i Svedala fram till pensionen.

Nu kan jag inte hålla mig ifrån att fråga om han ser Veckans Brott på tisdagar med Leif GW Persson. Han reagerar direkt: Absolut! Varje vecka! Jag följer utvecklingen noga inom polisen.

Detta uttalande följs av en lång diskussion mellan oss om polisen var bättre förr eller inte. Ingvar hävdar bestämt att omorganisationen 1965, då polisen förstatligades, har satt djupa, negativa spår i det svenska samhället. Det förtroendekapital som tidigare hade byggts upp mellan polis och allmänheten tunnades ut, menar han och den klyfta som skapades förvärrades av att alltfler chefer kom från det akademiska, juridiska hållet utan erfarenhet av verkligheten.

– Du MÅSTE ha arbetat som polis för att förstå arbetet och kunna göra de rätta förändringarna! utbrister han engagerat. Jag är ofta mycket enig med GW i många frågor. Skrivbordschefer kan inte göra rätt.

UPPRÄTTELSE

Nu måste vi återvända till boken Malmöpågar där Ingvar beskriver sin barndom på Backarna, flytten in till stan och sin ungdomstid i Elimförsamlingen på Stora Trädgårdsgatan, sina år inom flottan fram till mötet med sin fru Margareta i Stockhom 1946.

– Vad var den största anledningen till att du skrev den, undrar jag. Det är ju inte alla som sätter igång med ett sådant stort projekt.

Han skrattar till och säger sedan mycket allvarligare:

– Jag ville ge upprättelse åt människorna inom frikyrkan. Du förstår, de hölls för lite udda och skrattades åt. Jag ville beskriva hur fattigdom, arbetslöshet och halvsvält driver folk in i alkoholbegär och depression. Jag ville beskriva hur många fann en befrielse genom frikyrkan, de fick ordning på sina liv, slutade dricka. Mina föräldrar följde just den vägen. Min mor gick halvdesperat in på Östra Salen på Vattenverksvägen en kväll då hon funderade på att ta sitt liv och det blev en vändning för henne. Min far följde efter, slutade dricka och familjen stabiliserade sig. Jag blev själv aldrig kristen, men jag respekterar till fullo dem som gick den vägen och fann en ljusning i livet på så sätt. För oss barn blev det ju också ett bättre liv fast man kanske inte förstod det riktigt förrän senare i livet.

 

VISPEN, MATTEBANKEN OCH SOPKVASTEN

Vi kommer in på barnuppfostran förr och nu. Ingvar är säker på  att den är kopplad till människors allmänna livssituation. Han säger:

– Människor blev hårda av att leva på marginalen hela tiden. Det fanns inte plats för kärlek och värme. Det finns inte många barn från den tiden som inte smakat på vispen (björkriset), mattebanken eller sopkvasten. Så skipades rättvisa förr. Samhället blev så mycket mjukare när levnadsstandarden steg, när vi fick bättre bostäder och det fanns arbete åt alla. Förr rörde man inte varandra, man kramade inte sina barn. Jag kan nog säga att från och med 40/50-talet skedde en stor förändring. Vi fick vårt första barn – 48, vi fick fyra barn allt som allt och vi har älskat och kramat dem på ett sätt som hade varit otänkbart för vår föräldrageneration.

Fru Margareta lyssnar och instämmer till en viss del. Hon växte upp hos sin mormor och hon kramades minsann.

TVÄTTMASKINSREVOLUTIONEN

Vi måste förstås också prata om kvinnans situation. Ingvar och Margareta har ju hunnit se en stor förändring under sin tid.

– Du förstår, säger Ingvar, förr i tiden arbetade mannen och kvinnan var hemmafru. Det var ju ett arbete i sig med många barn, knapra förhållanden och inga tekniska hjälpmedel. En tvätt kunde ta 2 – 3 dagar; först skulle allt blötläggas i kallt vatten, sedan kokas och skrubbas för hand mot en tvättbräda. Därefter sköljas och hängas upp på torkvinden. Sen kom manglingen och strykningen. Det är som Hans Rosling säger, fortsätter Ingvar, att tvättmaskinen revolutionerade livet för kvinnorna. Vi fick vår första tvättmaskin 1958. Det var runt den tiden mycket tekniskt blev allmängods: vi fick telefon 1955, TV i början på 60-talet.

Jag vänder mig till Margareta och frågar hur hon ser på sitt kvinnoliv. Hon säger att det var bra att vara hemmafru när barnen var små, sedan har hon arbetat i klädaffär under hela sitt liv. Du känner kanske till Malmströms här i Malmö, säger hon och jag nickar. Där arbetade jag.

– Hemmafrun var respekterad förr, berättar Ingvar. Att vara maka och mor gav status.

Nu kommer vi in på en längre diskussion om den svenska kvinnans särställning. För vi alla tre eniga om att kvinnan har haft en bättre status generellt i Norden än i andra länder. Jag hävdar att det beror delvis på vikingatiden; männen var borta i åratal och kvinnorna fyllde deras platser och fick makt de inte ville lämna tillbaka. Så sker också i krigstider, plötsligt duger kvinnor till mer än innan. När fredstider kommer börjar nya kvinnoideal att förespråkas där hon ska dra sig tillbaka.

Ingvar och Margareta lyssnar men kan inte riktigt säga vad de tror det beror på. Det är skillnad i kulturen, helt enkelt, säger Ingvar. Och då kommer vi in på deras stora livshobby, att resa. Det är då de sett hur t ex kvinnor i Gambia har haft det och kunnat jämföra.

”DET SKA VA´ HUSVAGN”

När vi nu kommit in på ämnet resor börjar båda två att glatt tala om olika resmål och peka på troféer på väggarna. De tar fram album med foton och inklistrade souvenirer. Jag ser kort från 60 -talet och framåt.

– Först tältade vi på våra resor, sedan blev det husvagn, berättar Ingvar och jag ser att de båda ler inåt som om livet i husvagnen spelas upp inför deras ögon igen. Vi har bilat över hela Västeuropa och England. Vi har också varit på resor till New York och Peking. Mest kom vi att återvända till en camping utanför Venedig, Union Lido. Där var vi ett 20-tal somrar. Vi hade först en Volvo PV och sedan en Amazon. Vi åkte lätt fem – sex personer i bilen. Vad vissa vakter tittade när vi klev ur en efter en! Svärföräldrarna sov i bilen, barnen i ett tält och vi i ett annat tält. De skrattar.

De visar mig bilder på bilen.

– Vi har nu husvagnen stående hos en dotter i Vollsjö, berättar Margareta. Så vi utgår därifrån på våra turer. Som i somras.

När jag frågar om de campat i Norden så har de gjort det också; allt från Norge/Danmark till Abisko i norr. Så går Ingvar och hämtar två stora, inglasade foton. På ena bilden syns över 200 personer uppradade inför fotografen.

– Vi har också en årlig släktträff i Vollsjö, berättar de. Då träffas alla. Vi kan skryta med att vi har bidragit med fyra barn, 11 barnbarn och 19 barnbarnsbarn! Det är därför vi har skaffat större lägenhet här i huset. Vi hade bara en tvåa först. Vi får besök titt som tätt och för att underlätta övernattningsmöjligheterna har vi gjort så.

BOKSLUKARE AV STORA MÅTT

– Men när ni får en stund för er själva, ler jag. Vad gör ni då?

– Vi läser, säger Margareta och pekar på bokhyllan som fyller en hel vägg. Ingvar går och hämtar en trave böcker. Margareta tar upp en av dem.

– Den här läser jag nu, säger hon och håller upp Ett halvt år, ett helt liv av Magnus Ekström. Den handlar om Bosnienkriget. Den rekommenderar jag verkligen. Jag har bara så här många sidor kvar, säger hon och visar var hon är i boken.

Jag känner att intervjun börjar närma sig sitt slut och måste ställa Kirsebergsbibliotekets fråga: kommer Ingvar tillbaka och berättar om sin barndom på Backarna igen. Nej, blir svaret, han har avslutat det kapitlet i sitt liv. Han hör sämre och känner inte att han kan prestera som han vill. Men han ska åka dit med ett extra exemplar av boken som de önskar att få. Så går han tillbaka till bokhyllan och hämtar ett exemplar till mig. Han skriver några väl valda ord i början och överlämnar den till mig. Jag blir rörd över gåvan och tackar. Jag dricker ur sista kaffeslurken och tittar på dem där de sitter i soffan.

DET NYA SVERIGE

De har upplevt ett Sverige som genomgått en stor förändring socialt och ekonomiskt under 1900-talet. Att resa till Köpenhamn var en stor resa för deras föräldrar, berättade Ingvar tidigare, själva har de hunnit blivit hemtama under solen i Venedig och sett fyra världsdelar. Jag undrar om någon generation före eller efter dem har fått/får uppleva en sådan drastisk förändring.

Själv känner jag som om tiderna förändras till det sämre igen; trots en tabell som visar på ett ständigt ökande BNP.  För samtidigt rapporterar Statistiska Centralbyrån att inkomstskillnaderna i Sverige nu är de största de någonsin uppmätt sedan de började mäta. Det hårdnande samhällsklimatet av idag hänger kanske samman med sämre ekonomiska tider igen förr vissa delar av befolkningen, den nya trångboddheten i storstäderna och konstant arbetslöshet för vissa grupper.

Jag tackar för mig och går ut i den kalla februarikylan på Östra Förstadsgatan för att bege mig hemåt i en stad jag inte längre känner igen, en stad med glassiga byggen i centrum och utbrända bilvrak i ytterområdena. Kanske är en husvagnssemester en omöjlig dröm igen för vissa i det nya Sverige som nu växer fram..