”Ska vi ta sulan på Sandsjön eller ska vi bara ner till Sureån?”

Sandsjön. Vattentornet och Höga Möllan i bakgrunden.

”Ska vi ta sulan på Sandsjön eller ska vi bara ner till Sureån?” kunde det låta  under vintern på den gamla goda tiden.Det var långt före Norra hamnen blev byggd och stängde Kirseberg inne från havsbrisarna och sandstrand och hon fick nöja sig med en ankdamm i Beijers Park.

En mer detaljerad förklaring till uttrycket ”ta sulan” kan man  läsa i  artikeln längst ner men i korthet handlar det om att jumpa på tunn is och inte trampa igenom; då tar man sulan.

Detta gjorde man nere på Sandsjöns is, som den del av Lommabukten som sträckte sig fram till Spillepengen, kallades.

Innan man kom ner till Sandsjön måste man över Segekanalen eller Sureån som den kallades i folkmun, som rann längs järnvägen. Anledningen till öknamnet var att den grävda kanalen hade förlorat sitt ursprungliga syfte, vilket varit att leda vatten från Sege å till stadens kanaler. Man hade täppt till änden mot staden när järnvägsbanan  via Östervärn mot Simrishamn byggdes. Och vad som händer med vatten som står still länge vet vi ju – den surnar. Idag finns bara ett antal hundra meter kvar av kanalen, ungefär bakom Sydsvenskan. Se det smala blå bandet i nordöstlig riktning mitt på kartan.

”Nere vid Sandsjön badade jag till slutet på 60-talet, verkligen fint där o sanden var jättefin.””Sureån (eller suran som vi på Rosendalsvägen kallade den) där fanns en liten mystisk hydda som vi lekte i och kallade lägret.”

”I Sureån precis vid viadukten, kunde man fånga små fiskar 4-5 cm långa. De hade granna färger, men levde inte länge hemma i akvariet. På andra sidan spåren låg ett skjul vid en damm. Där fanns gott om vattenödlor och fick man tag på en hanne var han vackrare än de gråbruna honorna. De klarade sig i akvariet hemma, men den lilla, annars slöa kärrsköldpaddan, gjorde snabbt en måltid av ödlorna. Det var oväntat skall jag säga eftersom ödlorna var mycket snabbare.Den gången, för 70 år sedan, visste jag inte vad ån hette och inte heller att det antagligen var spigg, guldspigg, som jag fångade. Dammen var nog en branddamm”. Lars Sörensen. Malmöfrånförr.