”Det har varit handel tills vi blev 75 och 80 år gamla”.

Jag är född på Backarna i slutet av 1890-talet i ett gammalt hus som låg vid Södra Bulltoftavägen. Där hade mina föräldrar en lägenhet på ett rum, ett kök och en kammare. Där fanns också ett uthus med utedass. I rummet fanns också en rund kamin och i köket en köksspis, därtill en tvättpanna. I huset bodde två familjer till. Vi hyrde av en fru Jönsson som hade en liten gård också på Södra Bulltoftavägen. Vår lägenhet kostade 6 kr i månaden. Det tillkom min far att göra vissa reparationer och underhåll på fru Jönssons gård, en gång om året skulle gården kalkas.

Till vår lägenhet ingick också en liten trädgård, ett hönshus där vi hade 10 höns, i trädgården odlades grönsaker. Min far hade också turturduvor och kanariefåglar. Vi hade också en katt, den var trelidad (trefärgad). Denna katt hade min mor fått av sin mor i Oxie. Mormor var från Oxie, där min mor också var uppvuxen. Far var från Östra Grevie. Min far arbetade på byggen. Han arbetade för en som kallades för Danske Möller. Fars arbete var att bygga ställningar som byggnadsarbetarna skulle stå på. Lönen var 22 kr i veckan och 20 kr i veckan för grovarbetarna. Där blev alltid brädlappar över vid ställningsbyggen. Far samlade tills det blev ett stort åkarlass. Detta kördes hem på söndagen. Sedan skulle det sågas upp och huggas. Denne Danske Möller var också grundare till Jägersros travbana. Han hade själv flera travhästar som han tog många segrar med och fina priser. Varje år körs ett lopp till Danske Möllers minne.

Fru Jönsson hade också en stor bit jord som hon satte potatis och grönsaker på. Hon hade också häst och vagn och körde till Drottningtorget och sålde. Dessutom hade hon vad man kallade en hushållsgris. Fru Jönsson hade två barn, en pojk och en flicka som arbetade på varvet. Hon hade också en bror. Han hette Göran Nilsson som också hade en liten gård strax intill sin syster. Där odlades säd och betor. Han hade tre, fyra mjölkkor. Han sålde mjölk till mejeriet och han sålde också till folk på Backarna. Min mor hämtade mjölk där varje dag. Mjölk gick också att köpa på gården som låg vid Norra Bulltoftavägen mittemot Beijers Park. Gården ägdes av en syster till fru Jönsson som hette Lindberg. Alla syskonen var ganska gamla. Göran Nilsson sålde sin gård och köpte en bit jord en liten bit bort ifrån det hus han flyttade in i (Prahlahuset). Sen lät han bygga en röd tegelvilla, den finns där än idag.

I huset bredvid oss bodde en änkeman Lundin. Han sålde grus till byggmästare i Malmö. Grustaget låg bakom huset. Där kom åkare med stora vagnar som drogs av hästar och dom fick vara starka för det var tunga lass. Gruset var känt i hela Malmö som ”Backasand”.

Tiden gick. Det var tid för mig att börja i skolan. Det första man fick var en griffeltavla. Det fanns ett hål i ramen. Där knöt man ett snöre och i det en svamp till att torka tavlan med. Den första uppgiften var att skriva raka streck. Det gick dåligt så Mor höll mig i handen tills det gick.

På Kirsebergsgatan fanns det en Karl Urban. Han var inte från Backarna. Han spelade gitarr och sjöng, Där höll de flesta till om kvällarna.

Jag minns att det berättades om att Lilli Häggman hade sällskap med en grabb. En gång frågade mina systrar hur han var. Han säger nästan ingenting, men en kväll sa han att nu har dom lagt till på det grova brödet. Vad sa du då? Ja, då lägger de väl till på det fina med. Därvid hade sällskapet upphört.

Tiden gick. En dag blev vi sjuka. Vi fick schalakansfeber, två systrar, tre bröder. Vi blev inlagda på epidemisjukhuset, en av mina bröder dog. Vistelsen på sjukhuset blev ganska länge. När vi låg där kom Far till skada på sitt jobb. Det var i arbetet med nybygget kallbadhuset som låg på Drottninggatan. Det skulle langas plankor från första våningen till tredje. En arbetare tappade en planka från övre våningen. Min Far fick plankan på låret och det tog så illa så lårbenet bröts. Det blev en lång sjukhusvistelse för honom. Han blev så småningom bättre men inte så bra att han kunde återgå till sitt byggjobb. Han fick arbeta som vaktmästare på badhuset, men det dröjde inte länge förrän han blev dålig med ständiga besvär med magen. Så skulle han opereras men det misslyckades så Far dog. Jag var 14 år, det var samma år som jag blev konfirmerad. Ja, så det var till att börja arbeta.

Jag blev springpojke på en sax- och knivfabrik som hette Boklunds. Den låg på Vattenverksvägen. Lönen var 6 kronor i veckan. Jag fick lämna hem 5 kronor hade då själv 1 krona till mig själv. Om söndagen brukade jag gå på biograf Allhambra. Den låg på Södra Förstadsgatan. Det kostade 25 öre. Man kunde gå och komma när man ville, det var också uppträde varje timme, det var en som kallades för Gören ifrån Hyllie. Han sjöng och spelade på ett magdenburgerspel. Han berättade vitsar. Jag kommer ihåg att han talade om en skollärare de kallade för skolemästaren. Så en dag skulle han skoja med pojkarna. Han sa: kan någon nämna ett tresiffrigt tal. Ja, en av pojkarna 296. Skolemästaren svarade genast 692. Då sa en av pojkarna: 333, kan skolemästaren ännevända det med?

När man satt på biografen hade man alltid något att tugga på. Jag hade alltid en stång tisla tasla. Det var ett smalt rör inuti fanns nåt liknande små tabletter. De var mycket goda. Jag sparade alltid en bit hem till Mor. Jag slutade mitt arbete på Boklunds och började på Östbergs Stråhattsfabrik. Där fick jag 8 kr i veckan. Arbetet var att jag skulle gå ärende för dom anställda samt att bära upp hattarna från källarvåningen där hattarna ångades. När hattarna hade kommit upp på första våningen skulle de ses över. Jag skulle se så det inte fanns några fläckar på dem, isåfall skulle de tagas bort med en svamp. Sen skulle de läggas på hyllor. I denna lagerlokal fanns det bara två man; verkmästaren, en tysk, han hette Eisner och en äldre man Nilsson. Han stod och tillverkade sidenhattar. Nilsson kunde tala tyska med Eisner medan Eisner inte kunde någon svenska. Det gick några dagar, så frågade Nilsson om jag kunde sjunga, om jag kunde gamla du fria. Ja, det kan jag, svarade jag, vill du jag ska sjunga den för Eisner? Han vill lära sig den på svenska.

Jag fick sitta på ett långbord vid sidan av Eisner och sjunga Du gamla, du fria. Det tog några dagar innan han fått lärt den. Einser skickade mig ner i stan för att handla smörgåsar. När jag kom tillbaka blev jag bjuden att sitta vid samma bord och han bjöd mig på smörgås, han bjöd också på vetebullar och kaffe på eftermiddagen. Hattmakarna tyckte inte om Eisner, de ville ha bort honom. Han hade sagt att de fick skaffa sig en annan springpojke för jag skulle stanna hos honom. När en tid gått frågade hattmakarna om jag inte kunde gå ett ärende åt dem vid frukost. Eisner tillät detta , men då skulle jag ha dricks varje fredag och det fick jag och det blev lika mycket som jag hade i lön så det var ju bra. Efter en tid tyckte jag att jag ville tjäna lite mer pengar, man blev ju äldre. Det kom till min kännedom att det fanns möjlighet att få arbete som lärling på bröderna Malmström metallfabrik på Porsinsgatan. Jag sökte och fick arbetet. Det var ackordsarbete och jag tjänade ganska bra. Arbetet bestod i att forma utstansade mässingsplattor på en form. Jag kunde göra ca 1 000 stycken om dagen och det gjorde 40 kronor i veckan men en mycket bra vecka kunde det bli upp till 60 kronor. Det var mycket pengar på den tiden. I tre och ett halvt år arbetade jag hos Malmströms.

Sedan började jag arbeta på tändsticksfabriken som låg på Östra Förstadsgatan, kallad Stickan. Där skulle jag barka av trästockar med yxa. Vi var två om detta mycket hårda arbete. Min Mor sa till mig flera gånger om jag inte kunde få något annat jobb, du blir rent utsliten. När hon serverade maten om kvällen var jag så trött att jag inte orkade äta. Det var till att vila lite först. Det var nu inte långt till jag skulle exercera så jag tänkte hålla ut på Stickan tills dess och så blev det.

Jag blev inkallad till infanteriet som höll till i Lund och Revinge. Det var semester att få exercera. Man slapp att slita ont på Stickan. Man blev snart utvilad. 8 månader första mötet, 4 månader mobilisering, det var under krigsåren. När jag blev hemkallad var det att börja på Stickan igen, men jag fick nu bättre arbete. Vi var två som fick arbetet att frakta trädstockar till sågen på en rallarvagn ock så skulle vi göra annat arbete också. Det varade inte länge förrän jag blev inkallad igen. Jag kom till Lund och där fick vi välja mellan Trelleborg eller komma till Gotland. Jag valde Gotland för två månader. Vi fick resa med tåg till Kalmar där vi övernattade. Sedan blev det båt till Visby och sen vidare med tåg till Tingstäde, två mil från Visby. Så skull vi ha middag, 15 man vid varje bord inklusive befälhavare som skulle dela ut maten som kom in i skålar. Bordbefälhavarens uppgift var också att diska efter varje måltid. Vid mitt bord satt en som hette Månsson. Han blev aldrig mätt så jag frågade honom om han vill hjälpa mig att diska så skulle han få en extra portion varje dag. Det gick han med på. Sedan var det Månsson som stod för diskningen. Det var en mycket bra förläggning. Vi levde bra, en gång i veckan hade vi extra förplägnad. Då fick vi cacao och vars en ask cigaretter.

När jag kom hem var det att börja arbeta på Stickan, nu bestod mitt arbete i att impregnera tändstickorna vilket jag tyckte var ett bra jobb. Det gick en tid så fick jag en inkallelse för militärtjänst. Nu gällde det Trelleborg, men denna gång hade jag ett intyg från min Mor om att hon var änka och att hon var beroende av sin sons hjälp när det gällde hennes försörjning. Jag lämnade intyget på kontoret i Trelleborg och blev fri och fick resa hem samma dag. Mitt arbete på Stickan blev inte långvarigt för fabriken brann ner, alla som arbetade där blev arbetslösa.

Jag hade också gift mig och fått en enrumslägenhet i mina svärföräldrars hus men något arbete fanns inte att få. Då sa min svärmor: du kan börja handla med lump och skrot, du har ju pengar det visste hon för jag hade samlat lite under de år jag hade arbetat. Ja, men då ska man ha häst och vagn. Jag vet en som har en vagn som du kan få billigt. Jag köpte vagnen och en sele fick jag av svärfar. Häst kan du köpa på Hörby marknad. Följ med oss dit nästa vecka. Men jag ska ju kunna ha hästen någonstans. Du kan hyra en plats hos hattapågen, han har en box ledig, jag pratade med honom i förra veckan.

Jag gick ner till hattapågen ( namnet hade han fått efter sin far som var hattmakare. Han hette Albert Andersson.) Hyran för stallet blev 10 kronor i månaden, jag köpte också en stor trälåda för 100 kr som jag skulle få stor användning för senare. På Hörby marknad blev det affär på en häst pris 70 kronor. Vi körde hem dagen efter.

Mitt nya jobb var nu att med Bessman och en större våg samt säckar, ge sig ut på landsbygden för att handla. Det gick rätt bra om dagarna, den lump som jag handlade skulle sprättas upp och sorteras. Det gjorde min fru. Vad jag skulle betala för lump och skrot fick jag reda på av mina svärföräldrar. Min fru började också att handla. Hon annonseraded och köpte hela hem mm. Hon var en affärskvinna. Hon visste alltid vad hon skulle betala och det var kanske inte så lätt många gånger men hon var förutseende och bra på det. Ja, sedan har det varit handel tills vi blev 75 och 80 år gamla.

Jag är nu änkeman sedan några år. Jag är 92 år och har varit bosatt på Kirsebergsbackar alltid och bor där fortfarande. (Berättelsen är inskickad 1989) Tio barn har jag, två pågar och åtta töser. De är gifta alla och det bra. Jag hyr en trerummare av Malmö Stad. Två av mina döttrar och en son kommer hem varje kväll. De lagar mat, städar, tvättar och går ärende. Så någon hemhjälp behövs inte.

Jag har aldrig skrivit något tidigare, knappast något brev ens men så fick jag veta att man kunde skriva ner sin barndom och det har jag gjort nu. (1989)