Det var en gång för längesedan i slutet av 20-talet. Jag var en liten grabb som blev född i en sommarstugekoloni vid järnvägen. Jag tror den heter Östra Sommarstaden. Min far var statsanställd, min mor var hemmafru, vi var så många syskon, sex stycken. Senare blev det två syskon till.
När jag började minnas omgivningen var jag ca tre år och då bodde vi på Almedalsgatan på första våningen. Våningen under fanns en verkstad. Deras maskiner förde ett sådant oväsen så vi bodde där inte så länge. I bostaden hade vi köksspis, rums-spis och ett primuskök ett lågt. Av specerihandlaren kunde vi köpa spinkepinnar, en rulle med ståltråd. Omsedermera flyttade vi till Österhus. Fattigdomen var mycket svår när det gällde mat och kläder. Någon hjälp fick vi inte bara för att min far var statsanställd. Så var lagen då.
Jag kommer ihåg att nere vid järnvägen fanns det ett rött pinnestaket samt en bäck som rann längs staketet. På vintern åkte vi skridsko på så kallade sillarör på bäcken. På den tiden fanns det inte så många nöjen, varken för barn eller tonåringar, men jag kommer ihåg att vi lekte gömme i källarna. Dom större pågarna och och töserna gillade det bäst för då hade dom en chans att pussas, det såg vi små pågar. Ibland gick vi upp till speceriaffären som på hörnet Lundavägen och Almedalsgatan. Där tiggde vi tomkartonger som det hade varit kokosbullar i för där var alltid lite kokosflingor i botten på kartongen.
På vänstra sidan av Vattenverksvägen snett emot kyrkan var Dalen som vi kallade det. Där fanns ett stall för en häst och så var där små stugor där. Dom hade höns och andra fjäderfä. På andra sidan vägen var det flera små tomter där som lumpsamlare och hästvagnsåkare med flera höll till.
Som barn lekte vi väderkvarnen. Den finn kvar än idag. På vintern åkte vi kälke i gatorna. Dom var rätt branta så det gick undan. Bilar behövde vi inte vara rädda för för det fanns inte så många då. Fast det hände att postabilen kom och skulle tömma postlådan, då passade vi på med kälken som vi lade oss på magen på och höll fast i kofångaren och åkte med en bra bit på Bulltoftavägen.
Som jag tidigare berättat var det mycket fattigt. Jag kommer ihåg att mor använde fars gamla kläder som hon vände på tyget och sydde kortbyxor till oss barn. Ibland kunde man springa ärende för någon fru i huset och då kunde man få en femöring och då bar det iväg igen för att köpa en liten strut med brunsocker somvar det billigaste godiset till det priset.
Nu var tiden inne igen för att flytta. Det gjorde man ofta på den tiden. Det blev med hästvagn och dragkärra: till det bättre trodde man, men det blev i regel detsamma som tidigare.