Sista dagen på jobbet

Kirsebergs Allehanda  kommer vid middagstid till Frisör Musketören på Vattenverksvägen i Kirseberg.

Det blir plötsligt trångt i dörren; det kommer in en efter en för att tacka frisör Ingrid Sundqvist för hennes tid där. Det är sorgligt men sant, men Ingrid måste tyvärr stänga sin salong trots att hon ville fortsätta. Hon säger:
– Jag har ett stort hjärta men det är pengar som bestämmer i denna värld. Hade jag varit yngre hade jag öppnat upp en ny salong men nu får det vara.
– Men oss blir du inte av med, säger några kunder som sitter och äter avskedstårta och dricker kaffe. Vi har redan bestämt att boka hemma hos dig, skrattar de. Ingrid ler. Hon har redan införskaffat ett flyttbart tvättställ hem till lägenheten..
– Så du kommer att fortsätta att klippa, undrar jag.
– Jadå, säger Ingrid, jag kommer att ta emot hemma och åka på hembesök hos andra. Så det fortsätter!

OVÄNTAT BESÖK

Nu tittar hon storögt mot dörren: där står hennes ene bror som har rest hela vägen från Dalarna för att överraska henne. Det blir ett kärt återseende och en stor kram.

Kramar blir det så gott som hela tiden när folk strömmar till. Blommor, choklad och fina kort dyker upp vid kassan. Själv har hon lagt en gästbok öppen som folk kan skriva några ord i. Den är redan använd, bladen är fulla av hälsningar och fler kommer att skriva innan kvällen är över. Ingrid ska nämligen ha öppet hela dagen och en bit in på fredagskvällen, så de som arbetar kan titta in också.
– Ta nu kaffe och tårta! säger hon. Jag sätter mig och mumsar och väntar på ett avbräck i tillströmningen av gamla kunder och vänner. Jag vill fråga lite om hennes yrkesliv.

Kurt Persson

LIVSLÅGA MÖTEN

I väntan på att prata lite mer med Ingrid intervjuar jag några som sitter bredvid. Eva och Johnny Sjölander är där. De började gå redan när salongen låg på Musketörsgatan minns de. De hoppas att Ingrid fortsätter på något sätt så de får träffas. För det är träffas folk gör på Ingrids salong. Hennes kunder verkar ha blivit vänner för livet. Hon har följt deras liv, klippt deras barn som små och sedan vid deras bröllop.
Kurt Persson sitter också där och han säger att han var och klippte sig förra veckan. Lite ledsamt, säger han. Jag hoppas hon kommer hem och klipper mig annars vet jag inte hur det ska gå! Så vänder jag mig till Ingrids dotter Linda, som berättar att ingen annan får klippa henne och så har det varit sedan hon var liten! Ingrids väninna, Lena Svensson, barndomskamrat sedan årskurs 1 instämmer: Ingrid har klippt mig i alla år jag bott i Malmö. Ibland bestämmer vi en dag Ingrid har ”ledigt” från salongen, då klipper vi och färgar och sedan går vi ut och äter på stan! De skrattar åt alla goda minnen.

Linda, dottern,
Lena Svensson
och Helga Sjunnesson

HERRFRISÖR

Äntligen blir det en ledig stund och jag ber Ingrid berätta kort om sin yrkesbana. Hon berättar att redan som 14-åring sa hennes pojkvän Tommy att de skulle bli frisörer som vuxna och så blev det. De gick frisörskola nere på Värnhem i slutet av 60-talet.
– Jag valde herrfrisör, säger Ingrid. Jag gillar att klippa och på den tiden var det mest att lägga upp spolar och permanenta på damerna. Jag har alltid varit intresserad av människor och funderade på att bli mentalskötare också. Och så blev det en period. I fem år arbetade jag på Östra sjukhuset i Kirseberg. Då fick jag också mina barn. Sedan blev det jobbigt med allt helgarbete när barnen var mindre, så då öppnade jag Salong Musketören på Musketörsgatan år 1984. Hit upp till Vattenverksvägen flyttade jag 1992 och hade tänkt vara kvar här till min pension, men så blir det ju inte nu..

Nu kommer VI PÅ BACKARNA in för att tacka Ingrid. Det är Robban Björkdahl som ger henne en stor bamsekram. Ingrid kommer på att hon fick en ukelele av föreningen i 30-årspresent och tar fram den till allas munterhet. Efter Robban kommer det flera och Kirseberg News kan ju inte intervjua dem alla. Jag lägger ner penna och papper och kameran för att gå.

Robban från VI PÃ… BACKARNA ger en avskedskram
Ingrid prövar sin ukulele

CENTRAL PUNKT

När jag går därifrån tänker jag att ja, hon har varit en riktigt central punkt på Backarna för många. Både för att klippa sig och kunna känna att det finns en riktigt medmänniska bakom saxen. En epok går i graven och det blir något tommare i mångas liv. Hennes glada skratt och hjärtliga välkomnande när man dyker upp värmer. I dörren hör jag Ingrid skratta och säga högt till några: Ja, här har mycket hänt under alla mina 33 år sammanlagt! Bleve man rik på skratt skulle jag vara mångmiljonär idag! Jag tror henne. Och jag tror inte att hon skulle velat byta..

 

Avskedsstunden