Kvarteret Östergårds 100-årsfest är i full gång när Kirseberg News gör entré: flockar av besökare rör sig mellan olika punkter på gården för att antingen se gamla bilder på en väggtavla, lyssna på musik, fika eller besöka en utställningslägenhet. Börjes café är öppet igen, nu dock i form av kaffetält mitt på gården. Musik avlöses av teater medan bekanta och gamla känningar utbrister; Åh, det är ju du! I vilken trapp var det nu du bodde?

I Östergårds egen lokal pågår en fotoutställning av Anders Petersen. Han kom hit på 70-talet för ett projekt i Malmö och lärde känna många på Östergård under den tiden. Hans svartvita foton som hänger längs väggarna ser mustiga ut och är fulla av livsglädje trots knappa omständigheter.

Johan Joelsson välkomnar besökare och tycker att det är fantastiskt med så mycket engagemang i ett kvarter. Han flyttade hit 2012.

 

JAG FÖDDES I ”FÄRGLÅDAN”

När jag närmar mig platsen för gamla fotografier på gården hör jag en äldre man utbrista: Men det är ju jag, på det fotot! Han pekar på en lång, mager pojk i kortbyxor som står bredvid sina kompisar en solig sommardag på Östergård. Jag ber om en intervju och Jonte Sterup går mer än gärna med på det. Vi sätter oss på en bänk.

Jonte Sterup börjar berätta utan att jag behöver ställa så många frågor. Mest frågar jag när jag inte förstår skånskan; Jonte är urskåning med föräldrar från Ystad. Hans far var dragon vid kavalleriregementet där och hans mor föll för en snygg uniform, skrattar Jonte, för han snäll var han inte. Fadern blev polis och familjen hamnade i Malmö. Jonte föddes 1928 på Östergård och han fick fyra syskon: två bröder och två systrar. De bodde alla i en enrummare. Husen var gulmålade och kallades i folkmun för ”färglådan”.

– Ibland fick vi ”liggefrämmande”, berättar han, då fick vi barn flytta ut i tamburen. Mina föräldrar sov alltid i köket i en utdragssoffa. Jag och mina syskon alltid i rummet. Flickorna delade på en soffa hela tiden de växte upp men det blev folk av dem ändå. Min ena systers son blev en framstående professor! skrattar han. Min mor var den som skipade rättvisa hemma, fortsätter han. Hon var en enastående kvinna som man bara älskade, men hon gav en en ”lusing” om man hade gjort något fuffens. Det var rättvisa skipad omedelbart på den tiden! Och fuffens gjorde man ju… Jonte skrattar. Du förstår, på den tiden kom hästar med släp och hämtade soptunnorna. Det fanns fyra stycken tunnor. När de var tömda så började alltid fruarna med att slänga skräp i tunna nummer ett. När den var full började alla på tunna två osv. Då gjorde jag så en gång att när tunnorna var tomma kröp jag ner i tunna ett och gömde mig. Så kom en av tanterna och skulle slänga något. Gissa om jag skrämde henne när jag hoppade upp och skrek när hon öppna!

Jonte fortsätter: En gång spelade vi brännboll och bollen for upp på hustaket och fastnade i stuprännan. Det blev jag som fick klättra upp för brandstegen. En boll på den tiden var dyr. Väl uppe på taket gled jag galant på ändan ner till stuprännan längs takplattorna. När jag tittade ner såg jag mina kompisar som små kryp! Det var läskigt. När jag kom ner igen kände jag mig något skakis i benen, men när någon frågade om jag blivit rädd nekade jag absolut till det! Han skrattar åt minnet och håller med ena handen på sin rollator som för att inte få svindel igen..

– Så vad hände vidare i livet, undrar jag. Vilket yrke hade du?
– Jag utbildade mig till polis precis som pappa, svarar han och då ser jag att ännu ett minne dyker upp. Han berättar:
– Jag patrullerade i Kirseberg i min snygga polisuniform med min sabel vid sidan i början av min karriär. Då kom Römalte som en man kallades. När han fick syn på mig utbrast han: Det var det djävligaste jag har sett! Har DU blivit polis, som var en sådan busunge. Jaha, då är vi inte med i samma lag längre.

Så dyker en bekant upp och jag lämnar dem pratandes och pekandes.

 

LÄGESRAPPORT

Så vandrar jag vidare och träffar Fredrik Pålsson, en av de tre som varit centrum i projektet. De två andra är Lisa Karinsdotter Pålsson och Johan Joelsson. Runt dem har det funnits en arbetsgrupp med flera involverade.

Jag frågar hur dagen gått så här långt; det är några timmar kvar till klockan fyra.
– Fantastiskt, svarar han. Så mycket folk och så många som har bott här förr som har kommit! Många nya kontakter har knutits för framtiden.
– Ja, vad händer nu efter detta firande, undrar Kirseberg News. Några spinn-off -aktiviteter?
– Så långt har vi inte hunnit tänka än, svarar Fredrik. Men vi är ju med på Backanatten i varje fall.

”VI HAR KOMMIT HEM”

Kirseberg News tänker besöka visningslägenheten. Utanför träffar jag två unga personer som står och diskuterar om man ska säga Tjirseberg eller Kirseberg med hårt K.
Jane som är från Ryssland har flyttat till Backarna i maj 2017 tillsammans med sin man Elis Haraldsson som är från Småland. De båda är ute och lär sig om området och en Östergårdsfest är perfekt. Vi diskuterar hårda och mjuka vokaler och hur k-ljudet förändras utifrån det : (jämför kika med kaka) Då säger Jane, lingvist och som arbetar som översättare mellan ryska/engelska:
– Ja men, ordet kille då? Elis och jag tittar på varandra..(Kanske någon läsare har något svar..)

Så frågar Kirseberg News hur de kom att bosätta sig just i Kirseberg i Malmö. Svaret blir att de hittade Kirseberg News sida på internet ( 🙂) De blev intresserade och åkte hit för att känna av.
– Direkt när vi steg av bussen på Vattenverksvägen kände vi att detta var ett område med atmosfär och community energi! Vi kände att vi hade hittat hem direkt! skrattar Jane. Nu skulle jag bara vilja hitta några att bilda en klassisk ensemble med här sedan är allt perfekt!

Kirseberg News vänder hemåt, festen pågår fortfarande och jag hör några repliker ur en scen som spelas vid en av ingångarna. Runt står det mängder av folk och lyssnar. Arrangörerna kan inte vara mer än glada! Imorgon, söndag, fortsätter festandet och du som inte hann gå idag, gå då! 🙂