Backa-Billy och karmat

 

Backa-Billy kommer suckande in på puben. Han verkar trött. Bartendern försöker muntra upp honom och säger glatt:
– Nämen, hej Backa-Billy, what´s up?
Backa-Billy tittar på honom, funderar en stund och säger:
– Ser jag gammal ut? Kyparen tittar till som hastigast och säger:
– Inte mer än vanligt, Backa-Billy, hur så?
– Det är några smågrabbar i huset där jag bor, som har börjat med en viss attityd det senaste året. De har växt till sig från små babisar de var en gång; man har ju sett dem från start kan man säga. Backa-Billy fortsätter:
– Det jag minns från min barndom på Östergård var att vi smågrabbar brukade retas med de äldre ibland. Det fanns t ex fyra stycken soptunnor på gården. När de var tömda så började alltid fruarna med att slänga skräp i tunna nummer ett. När den var full började alla på tunna två osv. Då gjorde jag och min kompis så att en gång att när tunnorna var tomma kröp jag ner i tunna nummer ett och gömde mig. Så kom en av de äldre tanterna och skulle slänga något. Gissa om jag skrämde henne när jag hoppade upp och skrek när hon öppna locket!
Backa-Billy skrattar till vid minnet men så mörknar han igen:
– Säg sanningen, har jag själv blivit gammal nu?
– Kära Backa-Billy, svarar bartendern lite undvikande, tiden går och vi med den. En dag i framtiden blir dessa småpojkar retade i sin tur. Livet bara fungerar så här på jorden. Nu har karmat hunnit upp dig! 

Sista dagen på jobbet

Kirsebergs Allehanda  kommer vid middagstid till Frisör Musketören på Vattenverksvägen i Kirseberg.

Det blir plötsligt trångt i dörren; det kommer in en efter en för att tacka frisör Ingrid Sundqvist för hennes tid där. Det är sorgligt men sant, men Ingrid måste tyvärr stänga sin salong trots att hon ville fortsätta. Hon säger:
– Jag har ett stort hjärta men det är pengar som bestämmer i denna värld. Hade jag varit yngre hade jag öppnat upp en ny salong men nu får det vara.
– Men oss blir du inte av med, säger några kunder som sitter och äter avskedstårta och dricker kaffe. Vi har redan bestämt att boka hemma hos dig, skrattar de. Ingrid ler. Hon har redan införskaffat ett flyttbart tvättställ hem till lägenheten..
– Så du kommer att fortsätta att klippa, undrar jag.
– Jadå, säger Ingrid, jag kommer att ta emot hemma och åka på hembesök hos andra. Så det fortsätter!

OVÄNTAT BESÖK

Nu tittar hon storögt mot dörren: där står hennes ene bror som har rest hela vägen från Dalarna för att överraska henne. Det blir ett kärt återseende och en stor kram.

Kramar blir det så gott som hela tiden när folk strömmar till. Blommor, choklad och fina kort dyker upp vid kassan. Själv har hon lagt en gästbok öppen som folk kan skriva några ord i. Den är redan använd, bladen är fulla av hälsningar och fler kommer att skriva innan kvällen är över. Ingrid ska nämligen ha öppet hela dagen och en bit in på fredagskvällen, så de som arbetar kan titta in också.
– Ta nu kaffe och tårta! säger hon. Jag sätter mig och mumsar och väntar på ett avbräck i tillströmningen av gamla kunder och vänner. Jag vill fråga lite om hennes yrkesliv.

Kurt Persson

LIVSLÅGA MÖTEN

I väntan på att prata lite mer med Ingrid intervjuar jag några som sitter bredvid. Eva och Johnny Sjölander är där. De började gå redan när salongen låg på Musketörsgatan minns de. De hoppas att Ingrid fortsätter på något sätt så de får träffas. För det är träffas folk gör på Ingrids salong. Hennes kunder verkar ha blivit vänner för livet. Hon har följt deras liv, klippt deras barn som små och sedan vid deras bröllop.
Kurt Persson sitter också där och han säger att han var och klippte sig förra veckan. Lite ledsamt, säger han. Jag hoppas hon kommer hem och klipper mig annars vet jag inte hur det ska gå! Så vänder jag mig till Ingrids dotter Linda, som berättar att ingen annan får klippa henne och så har det varit sedan hon var liten! Ingrids väninna, Lena Svensson, barndomskamrat sedan årskurs 1 instämmer: Ingrid har klippt mig i alla år jag bott i Malmö. Ibland bestämmer vi en dag Ingrid har ”ledigt” från salongen, då klipper vi och färgar och sedan går vi ut och äter på stan! De skrattar åt alla goda minnen.

Linda, dottern,
Lena Svensson
och Helga Sjunnesson

HERRFRISÖR

Äntligen blir det en ledig stund och jag ber Ingrid berätta kort om sin yrkesbana. Hon berättar att redan som 14-åring sa hennes pojkvän Tommy att de skulle bli frisörer som vuxna och så blev det. De gick frisörskola nere på Värnhem i slutet av 60-talet.
– Jag valde herrfrisör, säger Ingrid. Jag gillar att klippa och på den tiden var det mest att lägga upp spolar och permanenta på damerna. Jag har alltid varit intresserad av människor och funderade på att bli mentalskötare också. Och så blev det en period. I fem år arbetade jag på Östra sjukhuset i Kirseberg. Då fick jag också mina barn. Sedan blev det jobbigt med allt helgarbete när barnen var mindre, så då öppnade jag Salong Musketören på Musketörsgatan år 1984. Hit upp till Vattenverksvägen flyttade jag 1992 och hade tänkt vara kvar här till min pension, men så blir det ju inte nu..

Nu kommer VI PÅ BACKARNA in för att tacka Ingrid. Det är Robban Björkdahl som ger henne en stor bamsekram. Ingrid kommer på att hon fick en ukelele av föreningen i 30-årspresent och tar fram den till allas munterhet. Efter Robban kommer det flera och Kirseberg News kan ju inte intervjua dem alla. Jag lägger ner penna och papper och kameran för att gå.

Robban från VI PÃ… BACKARNA ger en avskedskram
Ingrid prövar sin ukulele

CENTRAL PUNKT

När jag går därifrån tänker jag att ja, hon har varit en riktigt central punkt på Backarna för många. Både för att klippa sig och kunna känna att det finns en riktigt medmänniska bakom saxen. En epok går i graven och det blir något tommare i mångas liv. Hennes glada skratt och hjärtliga välkomnande när man dyker upp värmer. I dörren hör jag Ingrid skratta och säga högt till några: Ja, här har mycket hänt under alla mina 33 år sammanlagt! Bleve man rik på skratt skulle jag vara mångmiljonär idag! Jag tror henne. Och jag tror inte att hon skulle velat byta..

 

Avskedsstunden

Möten på Östergårds 100-års fest

 

Kvarteret Östergårds 100-årsfest är i full gång när Kirseberg News gör entré: flockar av besökare rör sig mellan olika punkter på gården för att antingen se gamla bilder på en väggtavla, lyssna på musik, fika eller besöka en utställningslägenhet. Börjes café är öppet igen, nu dock i form av kaffetält mitt på gården. Musik avlöses av teater medan bekanta och gamla känningar utbrister; Åh, det är ju du! I vilken trapp var det nu du bodde?

I Östergårds egen lokal pågår en fotoutställning av Anders Petersen. Han kom hit på 70-talet för ett projekt i Malmö och lärde känna många på Östergård under den tiden. Hans svartvita foton som hänger längs väggarna ser mustiga ut och är fulla av livsglädje trots knappa omständigheter.

Johan Joelsson välkomnar besökare och tycker att det är fantastiskt med så mycket engagemang i ett kvarter. Han flyttade hit 2012.

 

JAG FÖDDES I ”FÄRGLÅDAN”

När jag närmar mig platsen för gamla fotografier på gården hör jag en äldre man utbrista: Men det är ju jag, på det fotot! Han pekar på en lång, mager pojk i kortbyxor som står bredvid sina kompisar en solig sommardag på Östergård. Jag ber om en intervju och Jonte Sterup går mer än gärna med på det. Vi sätter oss på en bänk.

Jonte Sterup från Höllviken besöker platsen där han föddes.

Jonte Sterup börjar berätta utan att jag behöver ställa så många frågor. Mest frågar jag när jag inte förstår skånskan; Jonte är urskåning med föräldrar från Ystad. Hans far var dragon vid kavalleriregementet där och hans mor föll för en snygg uniform, skrattar Jonte, för han snäll var han inte. Fadern blev polis och familjen hamnade i Malmö. Jonte föddes 1928 på Östergård och han fick fyra syskon: två bröder och två systrar. De bodde alla i en enrummare. Husen var gulmålade och kallades i folkmun för ”färglådan”.

Jonte som nummer fyra från höger

– Ibland fick vi ”liggefrämmande”, berättar han, då fick vi barn flytta ut i tamburen. Mina föräldrar sov alltid i köket i en utdragssoffa. Jag och mina syskon alltid i rummet. Flickorna delade på en soffa hela tiden de växte upp men det blev folk av dem ändå. Min ena systers son blev en framstående professor! skrattar han. Min mor var den som skipade rättvisa hemma, fortsätter han. Hon var en enastående kvinna som man bara älskade, men hon gav en en ”lusing” om man hade gjort något fuffens. Det var rättvisa skipad omedelbart på den tiden! Och fuffens gjorde man ju… Jonte skrattar. Du förstår, på den tiden kom hästar med släp och hämtade soptunnorna. Det fanns fyra stycken tunnor. När de var tömda så började alltid fruarna med att slänga skräp i tunna nummer ett. När den var full började alla på tunna två osv. Då gjorde jag så en gång att när tunnorna var tomma kröp jag ner i tunna ett och gömde mig. Så kom en av tanterna och skulle slänga något. Gissa om jag skrämde henne när jag hoppade upp och skrek när hon öppna!

Jonte fortsätter: En gång spelade vi brännboll och bollen for upp på hustaket och fastnade i stuprännan. Det blev jag som fick klättra upp för brandstegen. En boll på den tiden var dyr. Väl uppe på taket gled jag galant på ändan ner till stuprännan längs takplattorna. När jag tittade ner såg jag mina kompisar som små kryp! Det var läskigt. När jag kom ner igen kände jag mig något skakis i benen, men när någon frågade om jag blivit rädd nekade jag absolut till det! Han skrattar åt minnet och håller med ena handen på sin rollator som för att inte få svindel igen..

– Så vad hände vidare i livet, undrar jag. Vilket yrke hade du?
– Jag utbildade mig till polis precis som pappa, svarar han och då ser jag att ännu ett minne dyker upp. Han berättar:
– Jag patrullerade i Kirseberg i min snygga polisuniform med min sabel vid sidan i början av min karriär. Då kom Römalte som en man kallades. När han fick syn på mig utbrast han: Det var det djävligaste jag har sett! Har DU blivit polis, som var en sådan busunge. Jaha, då är vi inte med i samma lag längre.

Så dyker en bekant upp och jag lämnar dem pratandes och pekandes.

 

LÄGESRAPPORT

Så vandrar jag vidare och träffar Fredrik Pålsson, en av de tre som varit centrum i projektet. De två andra är Lisa Karinsdotter Pålsson och Johan Joelsson. Runt dem har det funnits en arbetsgrupp med flera involverade.

Fredrik Pålsson, en av initiativtagarna.

Jag frågar hur dagen gått så här långt; det är några timmar kvar till klockan fyra.
– Fantastiskt, svarar han. Så mycket folk och så många som har bott här förr som har kommit! Många nya kontakter har knutits för framtiden.
– Ja, vad händer nu efter detta firande, undrar Kirseberg News. Några spinn-off -aktiviteter?
– Så långt har vi inte hunnit tänka än, svarar Fredrik. Men vi är ju med på Backanatten i varje fall.

”VI HAR KOMMIT HEM”

Kirseberg News tänker besöka visningslägenheten. Utanför träffar jag två unga personer som står och diskuterar om man ska säga Tjirseberg eller Kirseberg med hårt K.
Jane som är från Ryssland har flyttat till Backarna i maj 2017 tillsammans med sin man Elis Haraldsson som är från Småland. De båda är ute och lär sig om området och en Östergårdsfest är perfekt. Vi diskuterar hårda och mjuka vokaler och hur k-ljudet förändras utifrån det : (jämför kika med kaka) Då säger Jane, lingvist och som arbetar som översättare mellan ryska/engelska:
– Ja men, ordet kille då? Elis och jag tittar på varandra..(Kanske någon läsare har något svar..)

Elis och Jane, nyinflyttade på Backarna.

Så frågar Kirseberg News hur de kom att bosätta sig just i Kirseberg i Malmö. Svaret blir att de hittade Kirseberg News sida på internet ( ) De blev intresserade och åkte hit för att känna av.
– Direkt när vi steg av bussen på Vattenverksvägen kände vi att detta var ett område med atmosfär och community energi! Vi kände att vi hade hittat hem direkt! skrattar Jane. Nu skulle jag bara vilja hitta några att bilda en klassisk ensemble med här sedan är allt perfekt!

Kirseberg News vänder hemåt, festen pågår fortfarande och jag hör några repliker ur en scen som spelas vid en av ingångarna. Runt står det mängder av folk och lyssnar. Arrangörerna kan inte vara mer än glada! Imorgon, söndag, fortsätter festandet och du som inte hann gå idag, gå då!