Platser där det går att skönja själens ursprung

Rubriken är ett citat ur en uppsats av Kristoffer Zetterström som jag fått mig tillhanda. Jag får texten när det precis har skrivits i tidningarna att gamla koloniområdet vid Östervärn kommer att omvandlas till 800 bostäder. Startskottet har gått för en modernisering av Backarnas omnejd.

Jag bad att få publicera hans jämförande arbete av Mässingshornet i Kirseberg och pub Trillians i engelska Newcastle och väntade mig en något torr redovisning; istället fick jag en text som likt en berättande rocklåt beskriver kampen mellan profit och privat i posturbana stadsmiljöer från 80-talet fram tills idag, med stor medkänsla.

Uppsatsen går att läsa på arkivsidan:http://kirsebergsallehanda.se/…/i-granden-sjunger-manni…/

Hej Kristoffer, vad fick dig att vilja skriva om just dessa två pubar som överlevt sedan 80-talet?

Under masterutbildningen i historia här i Malmö läste jag en kurs som behandlade postindustriella städer ur ett historiskt perspektiv. Tanken var att jämföra två europeiska städer som tidigare haft stora industrier för att se hur de förändrats. Tillsammans med mina kurskamrater reste jag så till Newcastle som vuxit fram i ett industriellt arv av bland annat gruvnäring och skeppsvarv för att utifrån någon specifik aspekt studera likheter och skillnader med Malmö som ju har en liknande historia.
I Storbritannien har man i mer än ett decennium talat om ”pubdöden” som något epidemiskt som spridit sig över öarna där stora så kallade pub companies kommit att ta över och dominera pubutbudet. De största pubkompanierna köper upp pubar och omvandlar dess innehavare till hyresgäster vilka som en följd av utgifter och olika avtal i många fall knappt har möjlighet att leva på de intäkter puben ger. Som exempel kan nämnas en pub vars årliga intäkter närmade sig 500 000 pund men där dess innehavare bara fick tillbaka runt 15 000 pund. Det finns också många exempel på hur dessa kompanier köpt upp pubfastigheter för att sedan sälja tillbaka dem till de ursprungliga ägarna för det tredubbla, alternativt stänga ner dem helt om de inte varit profitabla nog. Genom lite efterforskningar fick jag så nys om Trillians, en rockbar på en bakgata till shoppingstråken i Newcastle som hotades av nedläggning när ägaren Bramwell pub company sålde runt nittio av sina pubar och pubkompaniet som köpte upp Trillians inte såg lönsamheten i en obskyr källarpub med livespelningar och en alternativ publik. Att det sedan ändå överlevde var enkom tack vare att två privatpersoner slog sig samman och köpte det. De förstod värdet i att bevara en plats präglad av unicitet och karaktär i en värld där de allra flesta ställen blivit alltmer homogena och likriktade. Trillians har alltid varit och är fortfarande en plats dit alla är välkomna. Ägarna Barbara och Steve berättade att de bland sina stamkunder har ett gäng transvestiter som ser Trillians som det enda stället de vågar gå till. Följaktligen är deras pub ett av mycket få ställen i Newcastle dit polisen aldrig behöver komma.
Det är inte svårt att se Trillians identitetsskapande värde för grupper av människor som inte anser sig ha någon annan plats att bege sig till. Med utgångspunkt i det tycker jag att Mässingshornet har en liknande roll att fylla som upprätthållande av en lokal identitet på backarna. Det grundades ju från första början eftersom det inte riktigt fanns något motsvarande i Malmö. Och sedan har det mer eller mindre fått bestå som en plats där scenkonst får mycket utrymme och där det finns en speciell atmosfär. Det är en atmosfär som inte är helt självklar på så många ställen i Malmö. Och det känns som att få ställen erbjuder livemusik regelbundet och framför allt en öppen scen.

Du beskriver hur tråkiga affärskedjor tar över utrymmet i Newcastle centrum utan den minsta medkänsla för lokalt liv och dess autenticitet. Och nu oroar du dig för att Mässingshornet och Kirseberg ska gå i samma riktning. Är det inte just autenticitet som säljer idag? Människor är trötta på kedjor i all oändlighet.

Något som jag finner slående är hur identitetslösa så många större europeiska städer tenderar att vara i delar av innerstadskärnan. Alltid samma gågator med samma utbud som att det människor ska vilja ha är garantin i vetskapen att de vet vad de får alldeles oavsett vart de beger sig. Jämför exempelvis med Espresso house som nu tycks gå fjorton på dussinet bara i Malmös innerstad. Sedan tänker jag att det finns en utveckling där strävan mot autenticitet blir ett verktyg i gentrifieringen av staden. Kapitalstarka grupper ser värdet i unicitet och karaktär och eftersom kapital är det roder med vilket den här utvecklingen styrs, omformas staden utifrån dessa gruppers intressen. De styrande förstår att attraktionskraften ligger i vad de kapitalstarka grupperna eftersträvar. Ta exempelvis Möllan eller varför inte Kreuzberg i Berlin. Människor söker sig till vad de uppfattar som stadens själ, dess unicitet, för att absorbera den till fullo men de ofrånkomliga effekterna blir med tiden att dessa delar av staden blir alltmer exklusiva och exkluderande. De inte lika kapitalstarka grupperna tvingas längre ut på stadens utkant bortglömda och negligerade. Södermalm och Brooklyn är andra tydliga exempel. I förorterna kan de skrika hur högt de vill för det är ändå ingen som lyssnar. Då blir de desperata och politikerna agerar som en tidigare statsminister tyckte var enda utvägen: slå tillbaka med polis istället för att förstå symptomen och verkningarna. Det är ett effektivt sätt att skapa motsättningar och ökade sociala klyftor i en stad. För att inte tala om gängkriminalitet. En del verkar tro att dessa grupperingar bara uppstår av sig själva men den som bott i Rosengård eller Seved kan begripa att de formas ur ett sökande efter en gemensam identitet. En som formas underifrån, som en motvikt till etablissemanget och de priviligierade. Det värsta är att de allra flesta som inte är helt enfaldiga också förstår att det är så det fungerar men väljer att demonisera för att det är enklare att förakta ett beteende än att acceptera de problem ur vilket beteendet härrör. Det var kanske ett sidospår men poängen är densamma. Jag tror inte det går att bevara stadens själ med utgångspunkt i en marknadsekonomisk struktur där kapital och profit styr hur staden ska formas. Då blir själen smutsig och uniciteten urholkad. Då krävs det krafter som Barbara och Steve för att det värdefulla ska få bestå. Det krävs att en plats som Mässingshornet får fortsätta vara vad det är eftersom det är en plats som bidrar till att besjäla Kirseberg.

Vad skulle du vilja säga till byggherrar och stadsutvecklingskontor? Vad skulle du vilja säga till lokalbor? Finns det någon chans för själen i denna tid som är vår?

Jag tänker att det förmodligen måste börja högre upp på en politisk nivå och man kan ju bli uppgiven för mindre. Hela det politiska blocket känns som en enda stor gråskala. Ingen är så glad i att bete sig som en moderat som en socialdemokrat. I Malmö tjänar malmömodellen som ett klockrent exempel på hur kapitalorienterade ramverk får styra vilka sociala och ekonomiska grupper som ska bebo en plats. Var blir uniciteten av i en stad så påtagligt präglad av invånarnas ekonomiska förutsättningar att leva och verka i den? Ponera att Espresso House tar över Café Kungsgatan i Rörsjöstaden eller Mässingshornet blir ett O´Learys för att det är de enda som har de ekonomiska förutsättningarna att etablera sig. Kommer människor bry sig så länge de får sitt kaffe? Hyrorna på nybyggnationerna är dyrare än någonsin, enligt Hyresgästföreningen. Vad blir det av livskvaliteten när människor måste vända ut och in på sig själva för att ha råd att känna sig trygga där de bor? Jag vet inte om jag har något att säga till byggherrar och stadsutvecklingskontor som de skulle lyssna till. Det enda jag kan ge uttryck för är min utopiska världsbild där var och en ska ha rätt till en bostad i en trygg omgivning alldeles oavsett ekonomiska förutsättningar. Var och en ska ha rätt till kulturella värden som besjälar och berikar livet alldeles oavsett om man är MFF-supporter eller transvestit från Newcastle. Sedan är det så mycket som är omöjligheter så länge ekonomismen är den motiverande grundvalen. Så länge det är så kommer inte alla röster höras hur högt de än skriker.

I gränden sjunger människorna

En uppsats vid Malmö Högskola ht 2015 av Kristoffer Zetterström i Kirseberg om själens plats i ett konsumtionssamhälle. Läs en intervju MED Kristoffer i inlägget ”Platser där det går att skönja själens ursprung.”

_

Berättelsen om en fristad, en greve och Kafka på krogen. Om betydelsen av platsen för människorna som skapar den.

Del ett: Den sista rockbaren

En gång fanns det en kyrka bredvid Trillians, berättar Dave. Det går visst att hitta bilder på både kyrkan och baren på nätet. Det känns symptomatiskt för vår tid, tänker jag, att en centralt belägen kyrka rivs och i dess sedan länge ekande tomrum klädbutiker. Vilka gudar hänför den konsumerande människan av idag? Mycket har under åren förändrats i centrala Newcastle för att kunna ge plats åt ekonomismens heliga bestånd. Kanske är det också här vi finner den moderna kommersialismens vagga med grundandet av varuhuset Bainbridge´s under mitten av 1800-talet. Newcastle är idag, liksom de flesta större västeuropeiska städer, en konsumtionsstad i alla nyanser av ordet. En till synes ofrånkomlig utveckling sedan industrierna nedrustades.

Genom stadskärnan slingrar sig ett kommersiellt mecka som en orm som bjuder till dans; ingångar från alla väderstreck, oändliga ytor för mer än bara regnkalla höstdagar. Ofrånkomlig är den, omöjlig att missa. Ett värn från den kylslagna verkligheten. På gågatorna vimlas det men i en av de allra första anknutna smågatorna till höger, några minuters promenad från Grey´s monument, blir det genast lugnare. Här ligger ett café och mittemot en butik för märkeskläder där den måndagströtta personalen dekorerar skyltfönstrets stelbenta dockor i trendiga höstattiraljer. Vid slutet sträcker gatan ut sig till ett torg, Princess square, där stadsbibliotekets fem eller sex våningar tornar upp sig mot skyn i en glasgrå byggnad uppkallad efter 1700-talskompositören Charles Avison. Mittemot biblioteket har det legat en bar sedan sextiotalet, namnet har skiftat under åren som gått. Inledningsvis hette den The man on the moon, det var 1969. Under sjuttiotalet blev den The Jubilee i tio år innan den 1986 fick sitt nuvarande namn Trillians.

Dave, Kristoffer, Barbara och George på Trillians.

Det är en anspråkslös fasad med en vestibul dit solen aldrig når. Hela stället tycks mig nästan nedtyngt i marken av de grå kontorsvåningarna som radar upp sig ovanpå i sin strävan att nå bibliotekets höjder. Själva baren är en källarlokal och hade faktiskt en gång i tiden små fönster som släppte in markljus utifrån. Kanske finns det någon sanning i det nedtyngda första intrycket; kanske är det så fönstren försvunnit. Precis innanför entrédörrarna, innan trappan som leder ner till baren, sitter en mängd affischer med band som väl alla faller inom punk- och hårdrocksgenrer. Det är ett dunkelt skimmer där inne som endast lyses upp av en neonröd djävul på väggen som gäster behöver passera under för att komma ner till baren. Det dunkla tycks sprida sig ner i lokalen där den tomma scenen i mitten av det avlånga rummet förkunnar att idag är stereoanläggningen all underhållning som bjuds, och två ensamma män med öl framför sig i soffgrupper i varsin ände av dunklet förkunnar i sin tur att idag är det måndag även för sysslolösa engelsmän. Det är i ett tredje hörn jag träffar Barbara och Dave. I skinnsoffor med tillhörande bord smyckade med fotografier föreställande unga kvinnor och män med smink och vackra klänningar, berättar de historien om Trillians som också är en berättelse om en samhällsutveckling som vill osynliggöra och neutralisera. Än har vi emellertid inte kommit dit.

”Jag förstår inte att de fick riva den. mumlar Dave förbryllat och syftar till kyrkan som blev granne med The man on the moon när det grundades det år då människan sträckte sig mot himlen och nådde en måne. Men hela Newcastle har förändrats. För trettio år sedan fanns det många ställen som Trillians; barer som erbjöd livespelningar, alla musikgenrer. Det mest prestigefyllda hette Mayfair Ballroom och öppnade 1961.

The Mayfair

Här var rockscenens epicentrum, en magnifik, nästan viktoriansk danssal (ballroom) med plats för tvåtusen människor. Här spelade bland andra The Who, Queen, Pink Floyd, AC/DC och Iron Maiden; Första gången Led Zeppelin gjorde en livespelning i Storbritannien var 1968 på Mayfair Ballroom. 1999 tvingades det stänga ner och köptes upp. Av lokalerna blev det stora glaskomplexet The Gate som inhyser barer, restauranger, casino och biograf. De kunde enkelt byggt runt det. säger Barbara, men det var som alltid en fråga om pengar. Med spelningar bara några gånger i veckan och en julfest som årets händelse blev det svårt att finansiera den stora lokalen som då stod oanvänd under delar av året. Och som vore det en sägen som förts vidare i generationer, berättar de att en gång fanns det rockare överallt. Listan över rockbarer var ändlös. Daves röst bubblar av nostalgisk iver. När jag frågar dem vad som hände simultansjunker de båda tillbaka i den nedsuttna skinnsoffan och försöker erinra sig vad det blev av alla de ställen de brukade gå till i sina tidigare liv. En rockbar blev en parkeringsplats i universitetsområdet, en annan fick ge plats för Marks & Spencer; ett ställe blev visst en busstation och ett annat jämnades med marken till förmån för en större väg. Långsamt försvann de alla, berättar Dave: This is it, med eftertryck och han klappar nätt på bordet. Trillians är den sista rockbaren.

Publivet

Vilken betydelse har de fysiska platserna för människan idag? Historiskt har puben, the public house, varit en viktig plats för människor att samlas kring. Man tilltalas av anspråkslösheten och kravlösheten. På så många av livets arenor tillskrivs människan särskilda attribut, skriver socialhistorikern Kevin C. Kearns. Det är en roll som innefattar vissa förhållningsregler. Må det vara som åhörare av ett politiskt spektakel eller betraktare av ett religiöst; ständigt påminns hon om sin plats i den sociala strukturen, överallt utom på puben. Där är alla deltagare med samma förutsättningar om än med olika bakgrund.1 På puben kan människor (läs: i huvudsak män) enas kring en fråga, oavsett vilka sociala och ekonomiska förutsättningar som särskiljer utanför. Här kan tankar och reflektioner yppas ohindrat, oförstörda av den opretentiösa miljön. Som knutpunkt för ett samhälle kan puben vara närmast oumbärlig. I delar av England konstruerades under 1800-talet hela kvarter utifrån premissen att det skulle finnas utrymme för pubar. Skulle lägenheter inte bli bebodda, förmodades puben ändå samla människor.2 Allegorin med puben som en nästan religiös plats återkommer ofta; den välkomnande fristaden, den heliga drycken och kanske framför allt personen bakom bardisken (the publican) som en gudomlighetens företrädare. Någon att tala med, att bikta sig för, att söka tröst hos. Puben som en fristad, en tillflykt från verkligheten; här är den fattige sin nästas broder, om än bara för några timmar.

Pubdöden

Sedan år 2000 har runt tjugo procent av brittiska pubar3 tvingats stänga igen. Statistiken berättar att cirka trettio pubar i veckan för närvarande går detta öde till mötes. I boken Urban nightscapes från 2003 argumenterar författarna för att det då pågick en kommersiell standardisering av nattlivet i städer kända för sitt omfattande utbud av pubar och barer, däribland Newcastle. Runt millenniumskiftet ägdes närmare sjuttio procent av dessa ställen i Newcastles stadskärna av nationella eller multinationella företag. Endast fem procent var självständiga operatörer.4 Författarna förutspådde en utveckling där den fria marknadens struktur i ännu större utsträckning skulle tvinga de inte lika kapitalstarka bort från de attraktiva delarna av staden. I den här branschen, menade de, är kopplingen till den kapitalistiska strukturen så stark att den primära drivkraften alltid måste vara profit, på bekostnad av kreativitet och social inklusion. De frågade sig vilka möjligheter det egentligen finns att utveckla platser för nattliv och underhållning utifrån folket snarare än profiten.5

I en artikel i The Guardian i oktober 2015 om en pub i London som köptes upp av kapitalstarka krafter enbart för att kunna stängas ner och omvandlas till lyxlägenheter, kallades utvecklingen The black development. 6 Detta i referens till 1300-talets pestepidemier som medförde ett sådant manfall att de människor som inte föll offer för pesten gavs alla förutsättningar att kunna sko sig på den uppkomna folktomheten. I artikeln blev de ursprungliga ägarna till slut erbjudna att köpa tillbaka sin pub för det dubbla av vad den var värd en bitterljuv avslutning där berättelsens antagonist trots förlusten av platsen ändå på något vis gick segrande ur drabbningen. Faktum är att det är i liknande scenarion den svarta utvecklingen realiseras. I Storbritannien finns ungefär femtiotusen pubar, två femtedelar av dessa ägs av så kallade pub companies, företag vars primära syfte är att äga en ansenlig mängd pubar för profit. Storbritanniens största pubkompani heter Enterprise Inns och förfogar över femtusen pubar.7 När Trillians rockbar stängde 2013 var det till följd av att ägaren Bramwell Pub Company, då innehavare av 185 pubar runt om i Storbritannien, på grund av skulder tvingades göra sig av med stora delar av sin pubverksamhet. Sjuttioåtta av dessa köptes upp av Stonegate (åtta på listan över största pubkompanier med en omsättning på sju miljarder kronor årligen) och trettiofem av de minst lönsamma ställena skulle stängas ner, däribland Trillians som trots sitt gynnsamma läge, alldeles i anslutning till shoppinggalleriorna och gågatorna, inte ansågs profitabelt nog.

Utvecklingen med pubkompaniernas strukturella monopolisering av marknaden uppmärksammades på politisk nivå 2013 när Greg Mulholland, parlamentsledamot för Liberaldemokraterna i Leeds, formulerade en motion där han åskådliggjorde att många av dessa företag tenderar att ta ut så hög avkastning från pubar i sin koncern att de omöjliggör för pubinnehavaren (hyresgästen) att leva på sin verksamhet. Även i fall då pubens årliga intäkter överstigit 500 000 pund har över hälften av hyresgästerna tjänat mindre än 15 000 pund. 8 Företagens tillvägagångssätt försvårar eller rentav gör det omöjligt för de anställda att leva på förtjänsten av sitt arbete.

Människorna och platsen

Det är lätt att uppleva enorma företag som exempelvis Enterprise Inns med alla sina tusentals pubar som ett autonomt monstrum. En ouppnåelig struktur bortom all påverkan från det övriga samhället. Greppbart blir det kanske först vid de nästan livegna pubägarna, eller som i Trillians fall när de människor för vilka en plats kan ha ett starkt symboliskt värde, gör sig hörda. När Bramwell pub company stängde ner Trillians våren 2013 blev dessa människors röster till ord och meningar i olika forum på internet. (And yet another rock bar going, where are we meant to go now?) För många hade Trillians varit en unik plats; en fristad för dem som på grund av utseende, klädstil, musikpreferenser och andra karakteristiska särdrag inte kände sig välkomna någon annanstans. Ett upprop på sociala medier för att rädda Trillians fick 13000 supportar. En namninsamling menade att: To close it would not only detract from the character and marketability of Newcastle but would also leave generations of patrons without a suitable, safe nightlife venue. Trillians som sedan åttiotalet huserat musikscen åt mer eller mindre välrenommerade musikaliska akter, som under den tiden välkomnat en brokig skara människor ner i underjorden, hade ett symbolvärde som för människorna vida översteg det hävdade marknadsvärdet. Om än ojämförbara i all sin mätbarhet. För Bramwell handlade det om företagets överlevnad, men frågan är om det inte var minst lika mycket en existentiell fråga för människorna bakom platsen.

Barbara berättar att när Trillians stängde igen gjordes flera försök att öppna alternativa ställen men eftersom rockscenen alltid bestått av så många olika grupperingar, punkare, gothare, hårdrockare, splittrades den stora grupp som tidigare tilltalats av Trillians. Något som hon menar visar att människor verkligen behövde en gemensam plats att samlas kring. Barbara själv upptäckte platsen när hon flyttade till Newcastle i början av åttiotalet. Hon berättar att när de 1986 bytte ägare och namn från Jubilee till Trillians försökte den nya ägaren också omprofilera stället till en trendig vinbar. I två veckor var det helt tomt här. Inte en människa kom hit. För Dave fördjupades hans relation till Trillians med att han blev anställd som ljudtekniker 1992. Han erkänner att det alltid var en dröm att äga stället, men att han aldrig skulle kommit på tanken att göra det på egen hand. När Trillians så åter stängde 2013 efter att bara hållit öppet några månader, kom han i kontakt med Barbara som just blivit uppsagd och ett och ett halvt år senare tog de över Trillians. De medger att de trodde att det skulle bli en dyrare affär än det visade sig bli. När det blev känt att Trillians ägandeskap övertagits av två privatpersoner med emotionella band till platsen var det många människor som erbjöd sin hjälp, tacksamma för den livlina som anförtrotts subkulturens sista fristad: Folk kom in och erbjöd sig städa, renovera, måla om och dra elektricitet. Efter att själva ha jobbat hela dagen kom de hit och hjälpte oss. För Barbara och Dave var det en insikt i vilken betydelse platsen hade för så många och hur viktigt det var att det skulle få fortsätta vara så. I juni 2015 hade så rockbaren Trillians sin grand re-opening.

Att spendera sin lördagskväll på Trillians innebär att man delar lokal med människor av alla möjliga färger, former och variationer. Det är såväl svartklädda som grönhåriga; det är en övervägande del män i skinnjackor, jeansjackor och MC-jackor, med antingen väldigt mycket hår eller inget alls; det är unga och äldre kvinnor i läder, nitar och röda sidenklänningar. Det är en speciell plats att vara på, det är en värld färgrik i sina olikheter som kontrasterar med den grå betongen utanför. Det är en fristad från konventionalism men likväl en av få platser jag besökt där jag känt mig genuint välkommen. Till Trillians kommer alla möjliga typer av människor, berättar Dave. De som inte vågar gå till andra ställen kommer hit. Bland de återkommande gästerna finns några transvestiter som inte känner sig trygga på andra ställen i Newcastle. Om någon stirrar på dig, fortsätter Dave, är det för skönheten de ser och kanske låter sig inspireras av. I en tidningsartikel i Chronicle live som gjordes inför återinvigningen, nämndes en särskild community feel som de hoppades skulle återinfinna sig med dem. Jag frågar om den, vad den innebär. Det är som en överenskommelse, en känsla av tillhörighet, något sällsynt, menar de. Den där känslan hade gått förlorad tidigare och det kändes viktigt att försöka återskapa den när de tog över stället, just för att den är kännetecknande för Trillians. Den nya ägarduon behövde dock inte anstränga sig för att återfå den. Det liksom bara hände av sig själv, säger Dave. Som en följd av kärleken till platsen, tror de. Människor märkte att den primära drivkraften inte var ekonomiska motiv, att det fanns något djupare och mer genuint. Sådant smittar av sig. Något i den där inkluderande, accepterande samhörigheten fredar också Trillians från tendenser annars så vanliga i samband med kombinationen många människor på liten yta och stora mängder alkohol; Polisen älskar det här stället för de behöver aldrig komma hit! utbrister Dave stolt. Av alla barer i Newcastle är Trillians förmodligen den med minst trubbel, fortsätter Barbara. Människor känner sig trygga här och har alltid gjort.

Greven på Backarna

 

Del två: Greven

Han bor i ett lågt gatuhus med gul stenfasad. Det är ett sådant hus där det växer stockrosor till sommaren. Än så länge är det en anspråkslös byggnad, en gammal blomsteraffär som har byggts om invändigt. Jag har gått förbi det många gånger och ofta funderat över vem som bor där. Nu sitter jag i dess kök och han sitter mittemot, i rullstol sedan han förlorade sitt ben. Han ser dåligt och bekänner sina dryckesvanor för mig; händerna skakar när han trär de tjocka glasögonen över näsan, men minnet är det inget fel på. Han är en av de där som varit med om så mycket att man inte kan låta bli att undra om han inte varit med om allt.

Kristoffer samtalar med Christer. Läs intervjun här: http://kirsebergsallehanda.se/2015/10/25/jag-ville-hjalpa-manniskor/

1982 tog han över ett ställe på Simrishamnsgatan och öppnade musikcaféet Le Grand Maleur. Varför? För att det inte fanns några liknande ställen. Det var hans drivkraft, att det skulle få vara en plats han själv hade velat besöka. Le Grand Maleur flyttade efter några år upp på backarna på Kirseberg. I oskymd vy från där han nu bor tog han över en nedlagd jugoslavisk klubb och grundade musikbaren Mässingshornet.

Själv flyttade han in några våningar upp i samma byggnad. Han berättar gärna om hur Mässingshornet spreds ryktesvägen till såväl Stockholm som Tyskland, men då behöver han också berätta att det tog honom två år att bli av med kirsebergsbuset; mer eller mindre kriminella typer som använde Mässingshornet som sitt hänghak huserade där de två första åren och avskräckte andra människor från att komma dit. De var envisa men han var enträgen och spelade samma jazz så fort de var där för att trötta ut dem. Det bekom honom inte att de klagade. Till slut blev han av med dem och det var då Mässingshornets historia kunde börja skrivas på riktigt.

Backaborna

Kirseberg är en del av Malmö som kanske mer än någon annan är sin egen. Här bor man på en mindre höjd, vilket bara det är snudd på unikt i den här delen av världen. De som bor här kallar varandra backabor med en betoning på samhörighet. Ett historiskt arv måhända. Garnisonsparken, i backamun Tjyvaparken, ligger alldeles framför vattentornet som numera är bostäder; här har rests en sten till minne av de scener som utspelat sig på backarna. Händelser som också skulle kunna uppfattas som kännetecknande för den historiska bilden av Kirseberg som utstött och ruffigt – avsides. En gång var avståndet mellan Kirseberg och storstaden långt. Du ska dö på eld och bål inleds texten på stenen och syftar till de mord som utförts på backarna å överhetens vägnar. Från 1500-talet och över hundra år framåt brändes människor levande på Kirseberg. Mestadels fattiga och i bygden okända kvinnor som enligt minnesstenen till följd av sin begåvning, sina kunskaper och sitt sätt att vara ansågs så farliga att de anklagades för att vara häxor. Mandat att utdela dödsdomar åt alla håll tog sig kyrkans män och då främst utifrån skriften Malleus Maleficarum, även kallad Häxhammaren eller Häxbibeln, som påven låtit ge ut under 1400-talet och som förkunnade att kvinnan var en mara som plågade mannen och väckte hans sexuella begär.9 Häxbränningarna började i Tyskland på 1500-talet och tog livet av hundratusentals människor; åtminstone åttiosex, med ett förmodat stort mörkertal, dog runtomkring backarna.

Samma sten förkunnar också att just där, långt utanför staden, begravdes under 1800-talet såväl fattiga soldater från garnisonsförsamlingen i Malmö, som fångar som dog medan de satt fängslade på Malmöhus. Idag är det en gräsyta omgiven av bostadshus, med en lekplats och en anspråkslös vy över södra Bulltoftavägen och järnvägen. Avståndet till storstaden har minskat. Mitt i parken står stenen som rest i oktober 1997 vill påminna världen om de människor som uteslutits ur sin tids gemenskap och avslutningsvis uppmana framtiden till eftertanke. Med en tradition av socialt utanförskap – här har arbetare byggt sina hem och resandefolk huserat i den lilla dalgången mellan Vattenverksvägen och Rantzowgatan avlägger stenen ett särskilt löfte om att inte glömma det som varit; att historia behöver få vara närvarande som mer än fragment av något förflutet. Det finns något både värdefullt och bitterljuvt i budskapet att i en skoningslös utvecklings tidevarv försöka minnas de som utlämnades och ge eftervärlden möjligheten att inte göra om samma misstag, undertecknat Backaborna.

Där Mässingshornet ligger fanns tidigare slakterier. Ett stenkast bort, på torget, låg 1884 Mattsonska bryggeriet. Idag har matbutiken sina lokaler där. Bebyggelsen på backarna är heterogen och tidsmässigt svårgreppbar; här samsas trängda gatuhus i olika kulörer med höga flerfamiljshus och rena miljonprogramsprojekt. Under 1970-talet ville kommunen riva stora delar av de äldre byggnaderna då de ansågs alltför besvärligt att renovera. Backaborna organiserade protester och lyckades således rädda en del av byggnaderna idag så karakteristiska för Kirseberg.10 Olika epokers säregna stadsplanering samsas i en förstad som har något eget av allt. Här finns de årliga evenemangen backakarnevalen och höstevanemanget backanatten som arrangeras av intresseföreningen Vi på Backarna; ett sällskap som bildades 1985 och som traditionsenligt varje år uppmärksammar någon som tillfört Kirseberg något speciellt, denne tituleras backagreve och hyllas i paraden i den årliga backakarnevalen. Den förste att äras titeln var mannen som tog Mässingshornet till backarna.

Kafka på krogen

Mässingshornet gick alltså från att vara ett hänghak för småbusar där det bara spelades jazz till att två år senare bli en musikpub som inhyste alla möjliga sorters människor och alla former av underhållning. Här anordnades en maskerad för att fira jubileet av ett liknande ställe i New Orleans som tvingats till nedläggning. Greven visar stolt upp fotografierna som förkunnar att det den kvällen även fanns representanter för etniska grupper vanligt förekommande på just jazzklubbar i södra USA. I presentationen av motivet på bilden använder han ett målande språkbruk som förhoppningsvis uteslutande tillkommer en annan generation, men han återger sina minnen med en nyans som säger att det handlar varken om ignorans eller idioti. Allt han berättar om bär en stolthet med sig; han var en äventyrare som slogs mot pirater i medelhavet; han var navet i en social gruppering som behövde finna varandra i en förstad som behövde finna sig själv. Det var alla som bodde i omnejd och nejden kunde sträcka sig långt utanför kommungränserna. Ibland blev det bråk men då var han inte sen med att själv ta tag i saken. Han var en storväxt man med mustasch och respektingivande blick. Här talade kärleken till musiken och till platsen. Ibland kunde det ha blivit lite för mycket att dricka för någon, men förhoppningsvis visste de det själva. Han visar gärna foton på sin alkoholmätare, en egen konstruktion för de tillfällen då gästerna inte var insiktsfulla nog för sitt eget bästa. På bilderna syns en skyltdocka, en kvinna med blont, axellångt hår och mönstrad klänning, som står placerad längst in i ett hörn med ena handen på bardisken. Om någon närmade sig henne med en invit kunde man sluta sig till att det nog var dags för den personen att gå hem. När jag frågar om det någonsin hände, skrattar greven och mumlar något som i all sin onomatopoesi säger allt om människors märkliga beteende.

Musiken var en stor del av platsens identitet men på Mässingshornet gjordes allt. Här arrangerades kabaréer, stand-up, trolleri, öppen scen och teaterpjäser. En berättelse av Franz Kafka sattes upp, något som stötte på motstånd från hävdat finare kulturella kretsar. Enligt greven fanns det de som tyckte att Kafka inte gjorde sig för krogen; de fick till svar att just därför skulle Kafka spelas där. Greven är utbildad socionom från början men trivdes aldrig i byråkratin. Han tyckte inte om att möta människor sittande bakom ett skrivbord; det gör dem reserverade, tror han. Ytterligare en drivkraft i valet av yrkesidentitet; mötet med människor i en miljö där de vågar slappna av och vara sig själva. Den här dagen när jag träffar honom har han besök av en dam som inte var en del av den tiden men som sedan hon flyttade till Kirseberg kan berätta om den samhörighet hon blivit en del av. Många av dem som kom till grevens pub kommer till Mässingshornet än idag, trots att det sedan flera år har ny ägare. Hon berättar att det är en familjär känsla som hon tror beror på att alla har liknande bakgrund, alla är de arbetarbarn med långt ifrån bekymmerslösa barndomsminnen. De har funnit omsorg och stöd i varandra och hon tror att det till stor del är grevens förtjänst. Det var han som genom sin verksamhet enade dessa människor i en naturlig gemenskap. Hon tror att Mässingshornet blev en mötesplats som bekräftade dessa människors livshistoria.

De som kommer till Mässingshornet är i alla åldrar, representativa för alla delar av det heterogena Kirseberg med den välbärgade medelklassen i de nyslipade sekelskifteshusen på kullerstensgatorna, och de skamlöst nedbrutna, socialt åsidosatta i lägenhetskomplexen. Alla samlas de där. Själv har jag vänner som bor i andra änden av Malmö men som alltid talat väl om Mässingshornet, som trivs där och gärna åker från det hemvana runt Möllan med alla dess glada barer till backarna för att umgås där istället. Jag berättar detta för greven i en önskan om att han ska förstå det arv han lämnar efter sig; han mumlar något som säger att han lämnat det där bakom sig. Mässingshornet har en annan ägare nu och det gör honom inget. Han har andra visioner, sådant han ska förverkliga så snart han tagit sig ur rullstolen.

Del Tre: I gränden sjunger människorna

Vilken betydelse har den fysiska platsen för människan? Vilken gudom hänförs hon av? Kyrkan blev ett tomrum men rockbaren bestod, om än inte utan kamp. Frågan är hur långt det lyckliga slutet sträcker sig. Vår historia säger oss att platser som Trillians och Mässingshornet inte ska bevaras utan offras i den obönhörliga förnyelseprocess varje stad bör hänge sig åt för att rå med tidens takt. Kan en plats vars primära drivkraft inte är profit existera i en tid där profit är det enda som betyder något? När Trillians stängde ner sa de som inte förstod protesterna att det väl bara var att gå till nästa ställe. För människorna som funnit en samvaro i andra där, en fristad i platsen, fanns inget annat ställe. En kontrapunkt till konventionalismen, ett andrum från en kylslagen verklighet. Platsen har en själ och människor vågar blottlägga sig; betydelsen av platsen för människorna som skapar den. Likt Mässingshornet genom mötena i musiken. För de allra flesta är dessa platser bara ytterligare en bar, för några andra ett av få och kanske det enda stället som finns kvar; en erinran om en svunnen tid och en önskan att bevara den. Allt behöver inte vara föränderligt. Allt måste inte offras för företagsamhet och nydaning. I Newcastle har förändringsprocesser tvingat bort alla liknande ställen till förmån för det som uppfattas som attraktionskraftigt för den konventionella massan. Det som ger profit gör allt annat sekundärt. Den utveckling som råder med pubkompaniernas monopolisering av de platser som varit och är viktiga för människor, säger oss att staden inte finns till för de som önskar något av den utan för de som har kapital och resurser att överta den. Sociologen Sharon Zukin belyser dessa förändringsprocesser genom begreppet autenticitet som hon menar fungerar som ett strukturellt verktyg, en kulturell makt över rummet. Kapitalstarka grupper attraheras av en del av staden med en föreställning om vad staden är, eller en önskan om vad de tycker att staden borde vara. De må vara grupper av privatpersoner såväl som etablerandet av företag men tillsammans tvingar de småningom bort de ursprungliga invånarna. Den moraliska rätten till staden, skriver hon, är rätten att bebo en plats11 men genom strävan mot det autentiska, det ursprungliga, eller kanske snarare föreställningen om detsamma, blir den inget annat än ett luftslott, en polerad yta utan substans. Inget annat än framställningen av en marknadsekonomisk praktik; efterfrågan ger tillgång som exkluderar de grupper som inte kan bidra med kapital.

Staden bör vara i en ständig strävan mot expansion. Ett varumärke, en företagsverksamhet som likt andra städer ständigt behöver förhandla om sina möjligheter att få vara vad det är. Ständigt i konkurrens med varandra. I den globaliserade världen tvingas de gamla industristäderna att konkurrera med varandra om företagsetableringar, invånare och besökare, menar Dalia Mukhtar-Landgren.12 Staden som ett autonomt subjekt som bortom invånarens påverkan strävar mot vidare etablering och erkännande. Den ska inte inneha, bekräfta eller betrygga; den ska konkurrera, utmana och förnya. Stadens framgång definieras utifrån termer som konkurrenskraft och attraktivitet snarare än social inklusion och rättvisa, skriver Tove Dannestam.13 Dess komplexitet banaliseras till en ekonomistisk analogi och i representationen blir begrepp som borde vara eftersträvansvärda underordnade till förmån för de som befäster marknadsvärdet. Finns det utrymme i sådana städer för de platser vars genuina värde inte kan mätas i ekonomiska termer, platser som Mässingshornet och Trillians?

Avståndet mellan Malmö och Kirseberg har minskat. Enligt stadsdelsplaner ska järnvägsstationen vid södra Bulltoftavägen öppnas upp igen som ett steg i ett omfattande byggkomplex. Kirseberg är inte längre en ruffig, åsidosatt förstad; idag är gatuhusen som skulle saneras bort på 1970-talet, exklusiva. Här bygger fastighetsbolagen nya bostadshus från alla håll (Hyresbolaget Ikano expanderar på backarna; en 1:a på Vattenverksvägen kostar hösten 2015 nästan sjutusen kronor i månadshyra) och snart nog kommer samma marknadsvärdespremisser gälla här som i andra delar av Malmö. Det är konsekvensen av en obönhörlig förnyelseprocess i en stad i ständig utveckling. I Malmö har den storslagna byggpolitiken grundlagt platser som Västra hamnen och Malmö Live i syfte att ge attraktionskraft åt de respektive stadsdelarna. Hur länge till kommer Kirseberg vara en del av stadens utkant?

Det var på åttiotalet Trillians formades till den unika rockbar den är idag; Mässingshornet blev en knutpunkt för en stadsdel. Trillians har sedan dess fått utstå hotet från en samhällsstruktur i aldrig mattande förändring, där platsen fått ett affektivt värde för människor som sett alla liknande ställen upphöra. Mässingshornet har fått fortsätta vara trots en motsvarande struktur, men hur länge till? I Malmö faller nu regnet och i Newcastle likaså. En del ting förändras visst aldrig. Samma regn i olika delar av samma värld. I denna värld två pubar där staden som utopi har sin analogi. Där är platsens genuinitet endast mätbar i termer av inkludering och samhörighet. Där talar musiken förbehållslöst, mötena sker i den och var människa är sin nästas like. Det finns några få sådana kvar, platser där det går att skönja själens ursprung; ibland är de bara där framför oss utan att vi minns vägen dit. Men de är utsatta och sårbara för själen är bräcklig och blottlagd för obönhörligheten. Betydelsen av platsen för människorna som skapar den. Men skulle dessa platser upphöra tar de inte människorna med sig. Kanske kommer människorna sörja men de kommer också bestå och förhoppningsvis hitta andra platser som förenar. Då blir det som alltid när staden exkluderar de redan åsidosatta till förmån för de redan priviligierade. De samlas i skydd av mörker i sedan länge bortglömda delar av världen där de ostört får fortsätta vara. Mellan husväggarna ekar musiken. I gränden sjunger människorna.

För vidare läsning samt referenslitteratur

Brenner, Neil m fl (red), Cities for people, not for profit, 2012

Chatterton, Paul & Hollands, Robert, Urban nightscapes: youth cultures, pleasure spaces and corporate power, Routledge, New York, 2003

Dannestam, Tove, Stadspolitik i Malmö: politikens meningsskapande och materialitet, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, Lund, 2009

Ek, richard, Hultman, Johan, (red), Plats som produkt, Studentlitteratur, 2007

Haydon, Peter, The english pub – a history, 1994

Kearns, C. Kevin, Dublin pub life & lore, 1996

Lilja, Elisabeth, Den segregerade staden, Stockholmia förlag, 2011

Lisberg Jensen, Ebba & Ouis, Pernilla (red.), Inne och ute i Malmö: studier av urbana förändringsprocesser, Institutionen för urbana studier, Malmö högskola, Malmö, 2008

Thagaard, Anna-Margrethe, Backarna: liv och historia i en förstad, Kejse, Malmö, 1992

Vall, Natasha, Cities in decline?: a comparative history of Malmö and Newcastle after 1945, Malmö, 2007

Vaneigem, Raoul, The revolution of everyday life, Left bank books, London, 1983

Zukin, Sharon, Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall, Göteborg, 2011

http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2015/oct/13/the-death-and-life-of-a-great-british-pub

http://www.statista.com/statistics/310844/ten-leading-independent-pub-companies-in-the-united-kingdom-uk-by-number-of-pubs-owned/

http://gregmulholland.org/en/article/2013/0685701/cross-party-mps-from-parliamentary-save-the-pub-group-table-new-motion-in-support-of-fair-deal-for-your-local

Samtal har förts med Barbara Blair och Dave Hills, ägare av Trillians i Newcastle upon Tyne samt med ”greven” Christer, grundare av Mässingshornet på Kirseberg. Och med Ingvor.

The Mayfair Ballroom

Princess square med kyrkan och The man on the moon

Dave, Kristoffer, Barbara och George

Greven bakom sin bardisk någon gång på 80-talet

hh

d

Ff

 

1Kearns, C. Kevin, Dublin pub life & lore, 1996, s. 27-29

2Haydon, Peter, The english pub – a history, 1994, s. 199-200

3Distinktionen mellan en pub och en bar: pubens ofta lokala förankring och fokus på alkoholkonsumtion; en bar innehar ofta ett särskilt epitet såsom gaybar, dansbar, karaokebar eller som i det här fallet rockbar. När det kommer till det faktiska ägandeskapet för ett pub company framstår dock terminologin som ovidkommande, varför vi i den här kontexten bör kunna sluta oss till att även barer omfattas av pub-begreppet.

4Chatterton, Paul & Hollands, Robert, Urban nightscapes: youth cultures, pleasure spaces and corporate power, New York, 2003, s. 237

5Chatterton m fl, 2003, s. 37

6http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2015/oct/13/the-death-and-life-of-a-great-british-pub

7http://www.statista.com/statistics/310844/ten-leading-independent-pub-companies-in-the-united-kingdom-uk-by-number-of-pubs-owned/

8http://gregmulholland.org/en/article/2013/0685701/cross-party-mps-from-parliamentary-save-the-pub-group-table-new-motion-in-support-of-fair-deal-for-your-local

9Thagaard, Anna-Margrethe, Backarna: liv och historia i en förstad, Kejse, Malmö, 1992, s. 30-38

10Thagaard, 1992, s. 40-42

11Zukin, Sharon, Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall, Göteborg, 2011, s. 24, 53

12Lisberg Jensen, Ebba & Ouis, Pernilla (red.), Inne och ute i Malmö: studier av urbana förändringsprocesser, Institutionen för urbana studier, Malmö, 2008, s. 168

13Dannestam, Tove, Stadspolitik i Malmö: politikens meningsskapande och materialitet, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, Lund, 2009, s. 129

Blå himmel och spelmansstämma i gröngräset!

 

De första tonerna på årets Backastämma inleddes kl. 13.00 av ett gäng spelsugna musiker som klämde i med allt från fiol, gitarr, blåsinstrument och banjo. Vädergudarna var välvilliga och bjöd på en klarblå himmel. Det bådade gott för en eftermiddag i det gröna!

Ann Davidsson sköter fikatältet.

Eftersom Beijers Parks café är stängt för renovering hade ett speciellt cafétält anordnats av Ann Davidsson. Där bjöds på allt från våfflor till smörgåsar och muntra skratt. Kaffemaskin och våffeljärn kördes för fullt.

I de olika tälten hölls workshops i allt från squaredans till afrikanska trummor. Backakansliet var öppet med försäljning av årets knapp.
Runt om i gräset samlades små grupper av människor som antingen bara njöt av vädret eller tog upp sina instrument för att börja spela. Kirseberg News vandrade runt mellan allt från gammelhambo i dragspelsgruppen till bluesiga låtar av ett gitarrgäng.

Ett av tälten erbjöd squaredans för nybörjare: under ledning Audun Reitzel från Köpenhamn hamnade fötterna och armarna rätt och dansen gick igång till en levande orkester! Kirseberg News mindes sina åtta år som squaredansare i Småland och hoppade med! Det gick så bra att Audun och hon bestämde att försöka starta en squaredansgrupp till hösten någonstans i Kirseberg. En lokal behöver hittas. Med en gratis lokal skulle det med en grupp på 20 personer kosta 30 kr per gång räknade vi ut lite på stående fot. Om du känner dig manad PM:a Kirseberg News så får vi se om det finns något intresse. Det finns en grupp Old Timare som gärna ställer upp och spelar live! Bättre kan det inte bli. I Småland var det något av en lyx! 🙂

Jan Thunell
Flöjtist Gabriella samtalar med musiklärare Kerstin om alla år de kommit till Backanstämman nu. ”Det har alltid varit fint väder, säger Gabriella och Kerstin instämmer.

 

På Öppen scen bytte artisterna av. En var Jan Thunell som började med ett minimunspel och slutade med ett magdeburgerspel. Vivis Kökskapell spelade såklart också. Efter alla workshops samlades folk i grupper på gräsmattan för att jamma sig fram genom kvällen.

Jogi Karpinski leder blues/rock jammarna.
Visgruppen med Göran Sergel stämmer av några instrument.
Jörgen Carlsson från Vi på Backarna var en av de tre arrangörerna i år. De andra var Jan Kirkegaard och Eva Schenberg.

 

Birgitta och Hasse var på återbesök i Kirseberg hos sonen. ”Här bodde jag 19 år innan vi flyttade”, berättade hon.

Så söker jag upp Jörgen Carlsson, en av de tre som anordnat årets stämma, för en liten avstämning. Hur har dagen varit?
– Det har varit bra, svarar han, Vi har haft hjälp av flera händer för att få allt iordning under ledning av tältgeneral Mats Henning. Vädret har varit över förväntan. Vilken fantastisk dag!

Så lämnar Kirseberg News dem alla nöjd efter en fin, solig eftermiddag ute i gröngräset och cyklar hem.