Kampen är slut. Hörnan har tystnat. Även tidningsnotiser och reportage har tystnat runt föreningen Hörnans vara eller icke vara på Backarna. Det har gått exakt två månader sedan föreningen landade på Celsiusgatan. Inget har man hört. Dags att göra ett besök.

Jag går uppför trappan i en fastighet på Celsiusgatan som rymmer flera adresser till olika företag. Överst till vänster står en dörr på glänt och på dörren sitter en skylt till RSMH:s lokaler med en uppklistrad lapp bredvid: Hörnan. Jag kliver in och möter genast en medlem som hälsar mig välkommen. Fredagsmötet är över och många har redan gått hem för helgen. De som är kvar sitter och äter en bit tårta och undrar om jag vill ha. Jag slår mig ner i en soffa med mitt kaffe och börjar samtala med dem. Utanför lyser solen som på en riktig försommardag, men härinne är det något mörkt och dämpat.

FRÅ 157 TILL 30

Först vänder sig medlem Gun Dahlqvist till mig med en sorgen blick. Det är bra här men det är ju inte som ”hemma på Backarna” säger hon och klipper med ögonen. Två års stress verkar ha tagit på de flesta, säger hon: många följde inte ens med i flytten hit ner till Celsiusgatan första februari 2017. 157 medlemmar fanns i föreningen före nyår och endast ett trettital har hittat hit. De flesta känner sig hemma och trygga på Kirseberg och ett vardagsrum så här långt bort går bara inte, får jag höra.

Nu sätter sig Boris Nordholm i soffan också. Han lyssnar på samtalet och tillägger:

– Jag kom till Hörnan i oktober 1996 på Kirsebergs Torg 9. Vi blev en kärna av människor som stöttade varandra i vått och torrt under 20 år. Nu har allt det försvunnit i ett slag. Man känner trötthet. Det har varit tufft denna långa period av ovisshet. Nu är föreningen nerlagd för gott sedan årsmötet den 17 mars 2017. Det var en lång och känslosam diskussion under mötet, ska du veta, men så blev det. Vi ställde upp tre förslag: fortsatt aktivitet, vilande förening och upphörande. Två tredjedelar valde upphörande av föreningen. Han fortsätter:
– Vi har kommit i ordning här och jag har t o m blivit vice ordförande i RSMH! Alltid något positivt. Vi har träffat en del nya människor i den föreningen och vi försöker se allt positivt.

FRÅ BACKABLAD TILL KOMMUNBLAD

Nu sällar sig Kristina till gruppen och inflikar att inget varar för evigt. Vi får se framåt. Jag var med och startade hälsoprojektet Krya Kirseberg 1992 tillsamman med läkare Bertil S. Hansson, berättar hon. Vi blev en grupp som ihop med skola, polis och kulturföreningen hade mycket aktiviteter på Backarna. Vi startade tidningen Backabladet som nådde alla. Aktivister sprang i alla trapphus och delade ut den. Så kom stadsdelskontoret till Kirseberg 1994, i och med det nya tänket att samla resurserna lokalt och nära invånaren. Först gav det extra energi men sedan gick det snett. De kommunanställda ville bestämma, Backabladet skulle inte finnas, det skulle vara deras tidning istället osv. De bodde inte ens i Kirseberg men bestämma skulle de göra!

30.000 KR TILL FÖRENINGEN ”VI PÃ… BACKARNA”

Jag undrar om det kanske är dags att samla ihop Hörnans historia genom tiderna i en bok? Kristina tittar lite trött på mig. Kanske någon annan vill ta i det projektet, säger hon. Jag har skrivit en berättelse varje år till Malmö Stad om vad vi har gjort och kommer att göra. Det får räcka för mig. Så berättar hon vidare att årsmötet har bestämt att ge föreningen ”Vi på Backarna” 30.000 kr och resterande ska gå till RSMH i och med att de uppgår i den föreningen. Sedan är föreningen nerlagd från och med 30 april 2017.

Plötsligt vill alla gå hem. Lite förvirrad går jag med kaffekoppen till diskmaskinen, säger hej och tar trapporna ner. Ute är det fortfarande försommarvärme och man känner vårens yrsel. Plötsligt känns det som jag kommer ut från en skolavslutning om våren till en annan värld, till helt andra relationer.

NYA TIDER, NYA HERRAR

Något har tagit slut, en era, en tid går i graven. Nu centraliseras åter all kommunal verksamhet när stadsdelsförvaltningarna läggs ner 1 maj 2017 och makten samlas på allt färre händer igen. Hur kommer det att bli? Kan människan någon gång undvika maktförhållanden eller är det som sociologen Foucault skrev om det begynnande moderna samhället på 1900-talet: Nya tider innebär nya herrar. Makten finner alltid vägen att förtrycka den svaga enskilda människan. Om det inte var genom kyrkan, fattigdomen och 1 miljon på flykt till Amerika , så var det genom nya samhälleliga institutioner såsom gigantiska mentalsjukhus och chefsläkare och byråkratiska statsinstitutioner. Vilka sätt att styra människan på passar för den postmoderna eran kan man undra? Elektroniska polisöron som i framtidsromanen Kallocain? Vi får väl se.