Jag går förbi ingången till Kirsebergsbiblioteket och in i nästa dörr till vänster. Jag är på väg för att se hur gamla Mötesplats Kirseberg har hunnit installera sig i de nya lokalerna på biblioteksområdet. Meddetsamma innanför dörrarna får jag trängas med några andra i en korridor och kommer sedan in i en fullsatt sal. Det är många som har kommit.

Agneta Stråhed, ansvarig för mötesplatsen, är just på väg upp på scenen i ena änden av salen för att inviga de tre nya lokalerna som nu står till förfogande; en foajé med sittplatser för fika och mat, ett biljardrum och så själva hjärtat i verksamheten; den stora salen med utrymme för allehanda aktiviteter.

– Välkomna till Mötesplats IGNIS, säger hon. Som ni förstår har vi bytt namn för att locka till oss fler besökare än tidigare. IGNIS är latin och betyder ”gnista” Det gäller att hålla gnistan uppe! Vi har ändrat öppettiderna något och har nu kvällsöppet ibland. Vi hoppas att även långväga gäster hittar hit för att umgås eller delta i en aktivitet. Vi fortsätter med de ursprungliga aktiviteterna, såsom biljard, stickcafé m m men vi är öppna för fler förslag på aktiviteter!
Agneta Stråhed fortsätter:
– Jag vill också passa på att tacka alla volontärer som gjort att flytten gått så snabbt och smidigt. Ett stort tack till PATRIK BROGREN som kommer att vara en allt-i-allo här under dagarna, och till alla er andra!

Nu äntrar Erik Ask-Uppmark scenen för att underhålla med sång och piano. Publiken dricker kaffe och äter vegetariskt bröd och samtalar medan sångerna rullar på. Flera av oss kan inte hålla oss ifrån att sjunga med i ”Så länge skutan kan gå”, ”Svinsta Skär” och ”Får man ta hunden med sig in i himlen”.

 

Jag passar på att följa efter Agneta Stråhed in till biljardrummet för att ställa några frågor. Hon berättar att biljardborden är nyklädda och visar mig ett hörn av ett bord. Sedan tittar jag mig runt omkring i rummet. På väggarna hänger bl a vackra tavlor.

– Så själva caféverksamheten kommer att vara i IGNIS-salen, undrar jag.
– Ja, svarar hon, där finns kylskåp och kaffemöjligheterna. Det är bara att komma dit direkt ifrån biblioteket om man vill. Sedan kan man gå ut i foajén och sätta sig vid ett fönster och fika. Där kan man också äta dagens lunch, som vi beställer en vecka i förväg från Seniorboendet Lekatten.
– Hur känns det nu så här långt, undrar jag, känns flytten bra?
– Jag och flera med mig anser att detta är framtiden för all slags social verksamhet, säger hon eftertänksamt. När fler aktiviteter samlas under ett tak uppstår nya möten mellan människor spontant. En biblioteksbesökare kommer kanske in här för en kopp kaffe och sätter sig vid ett bord där en pensionär redan sitter och ett samtal kan uppstå! Så vill jag att det ska bli!

Nu återvänder jag till IGNIS-salen och möter Bertil Nilsson, en av pensionärerna som har följt med verksamheten hit ner från Kirseberg Torg. Han sitter och dricker kaffe med några vid ett bord.
– Bertil, säger jag. Hur känns det? Kommer du att gå hit varje dag?

Han tittar finurligt på mig och svarar:
– Ja, när jag hinner. Min äldre bror har blivit dålig och jag måste hjälpa honom lite nu. Men jag tycker att det verkar bli bra här nere.
Jag frågar honom om han kommer att utnyttja biblioteket men får ett tydligt nekande.
– Jag har Emil i Lönneberga på kassettband och han räcker för mig! Vad han hittar på! Jag skrattar och säger att du var nog lik Emil i din barndom, eller hur? Bertil ler outgrundligt.

Så vänder jag mig till Gun Dahlqvist som sitter bredvid och fikar och lyssnar.
– Jag var med på gamla mötesplatsen redan när jag arbetade, säger hon. Jag arbetade på vårdavdelningen över och kom ner med vårdtagare då och då. Ja, det var länge sedan”. Vi kommer inte fram till när Mötesplatsen riktigt startade från allra första början och jag bestämmer mig för att fråga Agneta vid tillfälle.
Klockan har gått och evenemanget drar ihop sig mot slutet. Jag ställer en sista fråga till Gun om hon kommer att använda sig mer av biblioteket nu. Svaret blir att hon har sina novelltidningar hon älskar och sitt korsord. Det räcker.

När jag går hem funderar jag på om jag stött på en mental barriär gentemot bibliotek och böcker eller om det bara råkade bli två likartade svar. Framtiden får väl utvisa. Kanske får någon pensionär blodad tand och t o m skriver en bok om sitt liv så småningom i en skrivargrupp. Berättelser, från en tid som nu försvinner, är viktiga att ta vara på. Nu när ett Sverige så sakta förvandlas till något nytt. (Där har vi ett nytt förslag på aktivitet!)

Vad var det Erik vid pianot spelade nyss?:
Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå.. Vem sjunger den sången om 50 år.. https://www.youtube.com/watch?v=diw6lMBoy2s

Ett svenskt vemod slår in i mig i det bleka, sökande marsljuset på vägen hem. Inget varar för evigt.