Där rälsen slutat sjunga..

Kirsebergs Allehanda har glädjen att presentera två delar (A och B) av en inventering av järnvägsområdet gjord 2014! Vi tackar Bengt Wahlgren, projektledare för detta. I dokumentet finns bilder från både förr och nu samt informativ, historisk text.

Undersökning del A

Undersökning del B

Tre sidor ur Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö – en översiktlig inventering. Projektledare Tyke Tykesson. Storstadens Arkitektur och Kulturmiljö:

Reportage i ETC 

Försvunna gator – Bödkergatan

Kringla

Följande bilder är Kirsebergs Allehandas egna.

 

 

 

 

 

 

 

 

”Nu är inte KGB intresserade av mig längre!”

En familjehistoria om ”Tatjana på Backarna”d

– Så nu är inte KGB längre intresserad av mig! avslutar Tatjana skrattande och lyfter kaffekoppen till munnen och dricker en klunk, där vi sitter i solen på Mässingshornets uteservering på Backarna. Jag skrattar också men detta först efter att ha lyssnat på hennes fascinerande familjehistoria. Tatjana är en känd profil på Backarna efter många år här.

Jag får först möta en liten flicka i tioårsåldern som står vid sin balettstång någonstans i Stockholm på 60-talet och gör sina övningar tillsammans med sin syster Maude Alexandra. De tränar enträget dag efter dag, år efter år på sin mors önskan.. Un-deux-trois-plié, Un-deux-trois-plié.. pianots anslag leder dem marschfast framåt i den ekande salen.

Det är en barndom full av plikter mot historien. Tajtanas mormor, Alexandra Vasiljena Klimova, var nämligen en rysk balettdansös vid Bolshoiteatern i Moskva under 1900-talets första hälft. (se bild)
Alexandra föddes runt sekelskiftet 1900 i en Moskvafamilj med rötter från Tjetjenien. Hennes far hade en hög befattning inom Tjeka, den civila delen av ryska underrättelsetjänsten, som grundades 1917. Den kom senare att kallas KGB mellan 1954 fram till 1995 då den omvandlades till något annat. Fadern ordnar också ett dagjobb åt dottern Alexandra på Tjekas högkvarter. Familjen bor utanför Moskva på en gård vid Nikolske Park (se bild). Alexandra hade flera syskon som Tatjana inte vet så mycket om, mer än att systern Vera var guide på den transibiriska järnvägen. (se bild)
Familjen åtnjöt de privilegierades förmåner och tillbringade somrar vid societetens Svarta Havet. Där träffade Alexandra både Lenins fru Nadezjda Konstantinovna Krupskaja som var en sovjetisk (rysk) marxistisk politiker; vice utbildningsminister 1929-1939, Doctor of Education. Hon var gift med Vladimir Lenin från 1898 till hans död. Alexandra träffade även den ökände Rasputin, rysk mystiker, predikant och helbrägdagörare som dog 1916 och starkt förknippad med den ryska tsarfamiljen.

Det som sedan händer är som taget ur en film: en svensk ung man reser till Moskva och träffar den vackra Alexandra på en restaurang, där han spelar kort med ryska kosacker och hamnar i slagsmål. Åke Widegren, som han hette, blir brinnande kär och smugglar med sig Alexandra till Sverige, för inga utresetillstånd gavs till ryssar. Hon fick lämna alla sina nära och kära samt alla ägodelar efter sig i Ryssland.

Väl i Sverige bosatte de sig i Sävedalen utanför Göteborg, där Åke var chef för stenhuggare i Bohuslän. De fick tre barn, varav en är Tatjanas mor.
Morfar Åke var egentligen prostbarn från Ore kyrka i Dalarna, men hade vuxit upp på en herrgård i Voxna, då hans far bytte yrkesriktning och blivit arrendator. Han berättade för sina barnbarn om hur det spökade där på herrgårn, säger Tatjana och man ser hur hon minns.

Tatjanas föräldrar i sin tur bosatte sig i Stockholm och det är där det mödosamma arbetet vid balettstången för flickorna startade. Tatjana minns inte mycket mer av sin barndom än dessa ständiga övningar som båda systrarna hatade. Väl i 13-årsåldern revolterade de, med hjälp av ena mostern, slutade med baletten och lade all sin tid på hästar istället. Det blev ett hårt slag mot modern, vilket ledde till negativa efterdyningar relationsmässigt för både Tajtana och hennes barn.

Hästintresset fick Tajtana att komma i kontakt med en stor mängd hästmänniskor och en viss herr ridlärare utkristalliserade sig ur gruppen. De gifte sig så småningom och beslutade sig för att genomföra en dröm: en hästgård i Skåne. Sagt och gjort, de flyttade ner till Österlen, köpte en gård och nu började ett krävande liv för Tatjana. Barnen kom tätt, dagarbetet och arbetet med hästarna tog sitt.

Tyvärr övergick drömmen i en mardröm. En otrohet slutade i en uppslitande skilsmässa, gården såldes och Tatjana flyttade in till Malmö år 1992 med de små barnen för ett tag. Trodde hon.

Ett år efter flytten till Malmö fick Tatjana de första symptomen på MS. Hon vaknade en dag med en halvsidig förlamning. Väl på sjukhuset sa de bara att det skulle gå över och hon skickades hem. Och det gick över. För då. Tatjana kom senare att lära sig att det kallades skov: sjukdomen kom i omgångar och gick tillbaka. Hon fick ingen diagnos trots att symptomen förvärrades och först efter flera år, när hon bestämt sig för att gå till en privat läkare, kom den: MS, en muskelsjukdom med dålig prognos.

Åren gick, barnen är nu utflugna, en dotter bor i Stockholm, en annan i Danmark och en tredje i Landskrona. Hon bor ensam kvar i Malmö med sina tre katter på Backarna. Där har hon nu bott i över 20 år och trivs med gemenskapen. Hon sysslar med en del konst ”ArtfrontDesign” och har arbetat med bl a att dekorera restauranger. Hon har haft konstutställningar bl a på Mässingshornet, där hon visat upp en gård i flammor: hur hennes dröm gick i kras.. Hon värnar om djur och var med om att starta Djurens Parti. Skoven kommer dock allt oftare och hon blir allt sämre. Tidigare hade hon hund, men det gick inte. Nu har hon bestämt att även lämna bort katterna. Hon orkar inte med deras skötsel mer. Hon oroar sig:
– De måste komma alla tre till någon!

Vi ser henne köra till Konsum och handla i sin rullstol; vi ser henne sitta året runt på Mässingshornets uteservering, både i sol och i minusgrader och dricka sitt kaffe. Hon är för svag för att ta sig in i lokalerna. Hon har blivit en känd profil och många hejar på henne. Hon har ett klingande skratt och en mörk humor som lyfter henne genom dagen.
– På grund av min mormors flykt till Sverige var familjen kontrollerad av KGB, säger hon. På olika sätt märktes det, som t ex telefonsamtal där ingen fanns i andra änden av luren. De ville bara veta att man var där man var. När vi barn reste till Ryssland var vi extra kontrollerade och fick lämna uppehållsplats flera gånger per dag. Men nu har de tröttnat, skrattar hon. Nu är man inte längre intressant konstigt nog!

Jag lämnar Tatjana med en kram och tänker att just ett sådant här samtal ger perspektiv på vad som är viktigast i tillvaron. Ett samtal som behövs när de egna problem ser stora ut.

Fotnot: Balettens rötter finns i blandunderhållning under 1400- och 1500-talen. Men, födelsedatum av ballet som underhållning anses vara Balthasar de Beaujoyeulx, Ballet Comique de la Reyne som uruppfördes 1581. Några år senare, grundade Luis XIV:s en statlig dansakademi (1661) detta är också anledningen till att balettens språk är franska.
I starten av 1600-talet börjar balett att etablera sig i Ryssland och från 1800-talet, konverterar till ett viktigt centrum för den europeiska baletten.

11403195_852730631485801_9145841382946189261_n

1948044_852730908152440_7083760631352825141_n

1524997_852730741485790_3427029762607878976_n

Från Kirsebergs mylla till strålkastarljuset på Mässingshornet!

Sven sitter rakt emot mig på uteserveringen och berättar om bandet Mezzingshornet som bildades för ett tiotal år sedan.
Fyra killar från Kirsebergsskolan följdes åt på en musikalisk resa som fortfarande pågår och som nu utgör kärnan varje torsdag på bluesjammet. Det är Sven på gitarr och sång, Kim på gitarr, Oskar på bas och sång samt Nisse på trummor. Runt dem samlas musiker från alla hörn av Malmö med omnejd. Man ser dem droppa in med sina gitarrfodral och det blir trångt framme vid scenen. Kvällen ska snart börja. Koncentration ligger i luften. Det har varit musik sedan 80-talet på Hornet. Sven berättar om bl a Lobo och Rasmus med sin far som ledde musiken då i olika perioder. Nu är det han och de andra.

11855647_1668489390032835_3699621587573781597_n (1)
Kim, Sven och Oskar

Du spelar som en gud, säger jag, är du född med en gitarr i handen? Sven ler och säger: Jag började spela först när jag var tolv år. Nu har jag lirat uppåt 25 år så något borde funka! Mina idoler var Jimi Hendrix och Malmökillen Jan-Erik Fjällström i ungdomen. Jag är autodidakt, spelar och sjunger på gehör, fast jag har gått musikgymnasium.
Vad har ni för planer för hösten, undrar jag. Åh, säger Sven, vi fortsätter enligt vårt fixa koncept. Vi uppmanar alla som vill jamma loss med oss att komma hit torsdagar mellan 20.30 – 24.00 i höst!
Nu ropar någon på ”kapellmästaren” och Sven måste gå. Vi säger hej och först när han gått tänker jag att jag vet ju inte vad de heter i efternamn. Men ni som vill veta kan ju gå en torsdag och fråga..

11899987_1668489316699509_577849849924281464_n
Kim

11846765_1668489550032819_5991729277648414200_n

11898737_1668489786699462_8019247314881911958_n

11870641_1668489873366120_1240725819530488483_n

 

11836866_1668489476699493_8140371552917608101_n

”Jag går i Cornelis fotspår genom livet”

Intervju med Backatrubaduren Pelle, juli 2015.

Så sitter vi återigen på uteserveringen på forna Baronessan, numera Paradiset och jag ska ta ett kort på Pelle, Per Löwfenberg, precis som jag gjorde då, sommaren 2007, när jag för första gången mötte honom där.
Minns du, undrar jag, du arbetade för Christer Lindell som drev Baronessan då, du arbetade i baren och stod för underhållningen. Du satt här med din gitarr och spelade Cornelis Wreesvijk. Han minns och han har t o m tagit med sig fotot jag tog på honom, nu lite nött och blek som kopia.

Vad gjorde du sedan efter Baronessan? Du var kvar här till sommaren 2009, minns jag. Han svarar att han fortsatte spela gitarr, nu nere på Värnhemstorget åt Soppa för Värme (bild 2 och 2 b). De delade ut fika gratis åt folk. Fikat fick de från Café Grannen. Föreningen upphörde efter några år.
Sedan spelade han på diverse arrangemang: Backanatten ett antal år Backakarnevalen 2013  och på Fontänhusets 30-årsfest 2014.

När började ditt intresse för musik, Pelle? Spelade du gitarr som barn? Nej, säger han, men Cornelis blev min idol när jag var 12 år och innan han blev ”stor” hade jag redan 12-13 skivor med honom. Själv lärde jag mig inte spela gitarr förrän jag var 22 år och gick på Östra Grevie Folkhögskola (1987-1990).
Jag hör att du inte talar skånska, säger jag, varifrån kommer du egentligen? Jag är från Österlen, säger Pelle, men mina föräldrar kommer från Stockholmsområdet. Min syster bor däruppe sedan länge igen, men vi växte upp i Raskarum, S:t Olof på Österlen. Mina föräldrar flyttade ner när jag var två år.
Om vi återvänder till Cornelis, säger jag, så har du ett väldigt personligt förhållande till honom, förstår jag? Ja, säger han, jag skrev till honom och undrade om en sång han skrivit ”Getinghonung provencale” och han svarade mig! Se här hans brev och fotot han sände på sig själv. Det var 1981.

Vad hände efter att du gått ut folkhögskolan? Jag flyttade till Malmö och började arbeta på Dans- och Teaterhuset på Norra Vallgatan 20, säger Pelle. Där träffade jag bl a Lena Nyman, Mikael Wiehe och clownen Manne. I december 1992 flyttade jag till Backarna och nu börjar det närma sig 25 år här! 1997 hade jag 30-årsfest på Mässingshornet och många var där!  Dessförinnan hade jag prövat att komma med i ”Sikta mot stjärnorna” Haha,.
Du har spelat på olika festivaler också, eller hur? Ja, Malmöfestivalen år 2000.  och Segefestivalen 2001  Jag spelar lite överallt. Jag spelar för släkten också. Jag spelade på min morfars systers 100-årsdag i Järfälla 2003 och min syster Pias 40-årsdag 2004!
Förutom Cornelis, vad får folk höra? Åh, jag spelar en bred repertoar, dock inget eget. Jag spelar mycket av Hasse och Tage och Povel Ramel förutom Cornelis Wreesvijk. Även av Robban Broberg.

Ja, tänk, nu har även han gått ur tiden!

Vad har du för framtidsplaner? Bli ambassadör som din systerdotter? Jag är nog redan en ambassadör på mitt sätt för musiken, säger han eftertänksamt. Jag vill alltid spela och sjunga för folk. Jag har dock ett annat projekt som legat vilande sedan många år tillbaka. Jag har tecknat serier sedan unga år och hittat på egna historier bla sprungna ur drömmar och fantasier men även sanna episoder från mitt liv har kommit med. Jag har tänkt att ta itu med det ofantligt stora material jag samlat på mig och försöka systematisera det och få det tryckt. Om någon vet någon bra sätt att göra det på, hör gärna av er! Tips behövs alltid!

Klockan har gått och vi har vandrat mellan minnen vi delar under de år vi känt varandra och andra minnen, för mig helt okända. Vi tar farväl och Pelle reser sig med sin plastkasse med sitt liv i och går vidare  mot nya djärva mål och spelningar.

”Jag ville hjälpa människor”

_DSC0270 (1)
Kristoffer lyssnar på Christer.

Omslags-foto: Mässings-hornet på 1980-talet med Christer Lindell i baren.

 

En intervju med Christer Lindell, Mässingshornets grundare.

Kirseberg News och Kristoffer Zetterström bär in en bricka med rykande färskt kaffe och tre wienerbröd genom dörren på Kirsebergsgatan. Vi har bestämt träff med Christer Lindell kl. 15. 00. Han sitter och väntar på oss hemma.

Kristoffer Zetterström har fått kontakt med mig genom sitt sökande efter mer fakta runt Mässingshornets betydelse för Kirseberg. Han läser nämligen masterprogrammet i historia vid Malmö universitet och ska i en studie jämföra två postindustriella städer och deras utveckling via två miljöer. Han har valt att koncentrera sig på en pub i Newcastle, England och så Mässingshornet i Kirseberg. Han har precis kommit hem från England och är redan full med intryck och nu ska det bli flera..

_DSC0273 (1)

”Välkomna, välkomna”, säger Christer och vi slår oss ner och börjar fika ihop. När vi druckit lite kaffe säger Kristoffer till Christer att det i hans unga generation talas mycket väl om Mässingshornet; att det är en plats man absolut vill besöka och ”uppleva”. Han säger också att han är mycket glad över att få träffa grundaren och att få höra om en tid som nu börjar blekna bort något.

Tidningsartikel från 80-talet.

Christer, som börjar närma sig pensionsåldern, berättar i sin tur att han startade Mässingshornet 1987 som ett tredje projekt vid den tiden; dels hade han redan Le Grand Maleur ( från början hette den Café Mässingshornet) på Simrishamnsgatan vid Möllevången samt Hornet vid S:t Pauli kyrka. Då orkade man med mycket! skrattar han. Oj, oj, oj! Jag hade många järn i elden, många idéer om att revolutionera pubmiljön! In med teater, trolleri, öppen scen, cabaret, you name it!

Christer i baren på Restaurang Hornet vid Pauli kyrka.

Om någon sa att man inte kunde spela Kafka på en pub så gjorde jag det, skrattar han. Jag hade publik ända från Tyskland upp till Stockholm som kom till mig. Ja, inte bara till mig, min fru Karin lagade den mest fantastiska mat, vilken var vida känd. Och de kom för musiken också, säger Kirseberg News. Det var ju du som kom till Kirseberg och satte igång hela den musikrörelse på pubar som nu finns kvar här 30 år senare! Ja, musik har alltid varit min följeslagare, säger Christer. Jag älskar jazz och spelade själv flera instrument. Speciellt älskar jag mässingshornens instrument: som trumpet och trombon.

Le Grand Maleur, Möllevången

 

 

Om vi återvänder till Möllevången, undrar Kristoffer, hur kom det sig att du startade dessa miljöer från allra första början? Du är ju socionom, eller hur? Christer tittar i fjärran och hämtar fram sina minnen: Jag har alltid velat hjälpa människor. Jag utbildade mig till socionom i Lund men jag gillade aldrig att prata med folk över ett skrivbord, jag kände att folk öppnade sig bättre i en annan slags miljö; jag kände att jag kunde göra mer för människor genom att skapa positiva, kreativa miljöer där jag fick kontakt med dem.

Unge studenten Christer Lindell

Jag förenade min två passioner i ett kan man säga. Jag ville ju själv ha någon plats att spela musik på. Och på den vägen blev det förutom mina perioder då jag reste i världen. Det är inte alla som har slagits med pirater i Afrika, skrattar han och berättar utförligt om ett av sina många äventyr utomlands. Men så kommer han tillbaka till nuet och säger att ja, nu sitter jag här, lite låst sedan en felbehandling av en fot. Men det är bara tillfälligt, säger han sedan, jag har många nya idéer på gång!

 

C19
Le Grand Maleur 80-tal.

 

C21jpg
Le Grand Maleur 80-talet
C27
Le Grand Maleur 80-talet
C29
Christer i centrum på Le Grand Maleur
C28jpg
Le Grand Maleur, Simrishamsgatan, Möllevången, 1980-tal. Se rund trumma: Cajun Peppar var Christer Lindells trad. jazzband.

När jag säger till Christer att det är jazz från 20-talet på fredag på hans gamla Mässingshorn så känner han Marie Valentin väl och har i princip redan bestämt sig för att gå över och lyssna. Hur känns det att någon annan äger stället nu, undrar vi, är det nostalgiskt och ledsamt? Nej, nej, säger han, den perioden i mitt liv har jag släppt. Allt har sin tid, det är visdom det! Jag har fått uppleva de mest fantastiska saker

Christer Lindell i baren på Mässingshornet, Kirseberg

genom mina ställen, träffat en stor mängd kreativa människor, det har varit en rik period i mitt liv. Nu har jag som sagt nya idéer på gång men dom tänker jag inte berätta, säger han leende.

Christer i Mässingshornets kök

Vi tackar för oss, telefonen ringer. Snart kommer någon annan och hälsar på. Runt honom rör sig fortfarande en cirkel av människor i en strid ström.

Bilder:

Cajun Peppar på turné

 

 

 

 

 

C9
Christer provar sonens gitarr
C17
Ölrika

 

C20
Christer Lindell som den första majgreven