Gula Faran på Norra Bulltoftavägen

Kirseberg 1955 med gula faran

”Gula faran” kallades ett hyreshus som byggdes på 1950-talet. Det fick namnet efter världspolitikens situation då: kineserna ansågs utgöra ett hot mot västvärlden. Namnet användes i överförd bemärkelse: där växte mången ”bråkstake” upp. Idag ligger biblioteket med fritidshallen där.

I musikens tjänst – en livslång kärleksförklaring!

_DSC0181
Jan Kirkegaard

_DSC0178 kopiera

I musikens tjänst – en livslång kärleksförklaring!

Jag öppnar dörren och går in i paradiset. Ja, både bokstavligen och känslomässigt: jag stiger in på Restaurang Paradise till
tonerna av en finsk tango, som för mig till höjderna. Jag älskar finsk tango!
Musiker Jan Kirkegaard sitter nära sin mikrofon på scenen i ett varmt ljus och fram väller en tung, finsk sång med mycket eko och sorg.

Jag sätter mig vid ett bord och inväntar pausen, då jag äntligen ska få räta ut frågetecknen jag har. Hur hänger allt nu ihop:
musiken, Backarna, Jan Kirkegaard, restaurangerna.
Pausen kommer och Jan sätter sig vid mitt bord efter att ha ställt undan gitarren.
– Men inte visste jag att du sjöng på finska, säger jag. Så vackert! Han tackar och berättar att ödet förde honom och countryorkestern han spelade i på 70-talet till en spelplats i finska Österbotten. Han föll direkt för det finska vemodet, urkraften och
återvände varje år under en lång tid på musikturnéer genom Finland.
– Det blev liksom tradition att göra det, säger han. Men jag talar inte mycket finska!

Det var samma band som förde honom till Malmö från Danmark en gång på 70-talet; han är ju dansk som alla kan förstå av hans namn. I Malmö träffade han Christer Lindell, som då drev Café Mässingshornet på Möllevången och de blev vänner. När så Christer etablerade sig på Backarna med Restaurang Mässingshornet 1987/88 följde han liksom bara med upp.
– Och på den vägen är det, skrattar Jan. Backarna är basen för min musikverksamhet än idag, jag utgår från Backarna och
återvänder till Backarna. Då när Christer öppnade Restaurang Mässingshornet – ja, det var verkligen en gourmetrestaurang
på den tiden, folk kom från när och fjärran för att äta min f.d. frus mat – då bodde jag t o m i min Mercedesbuss utanför
restaurangen!
-Och skapade Öppen scen, har jag hört, säger jag. Det var väl något udda på 80-talet?
– Ja, det var inget man stötte på som idag, säger Jan och jag ser hans ögon vandra i det förflutna.
– Hur fungerade det då, undrar jag. Han berättar att det var bara på onsdagar de hade det och då innebar Öppen scen något mer än nu. Då användes det till allt från teater till annonsering efter prylar man behövde till musik. Två andra dagar i veckan var vigda till Christers jazzmusik som han tagit med sig från Möllevången.

– Det är snart 30 år sedan, utbrister Jan i en stund av insikt. 30 år! Öppen scen flyttade sedan runt lite till olika platser men kom tillbaka till Mässingshornet och John Ström tog över. Jag hade tröttnat på konceptet något och vill utveckla något annat. När Christer,efter en tid i Thailand återvände till Sverige och öppnade Gamla Baronessan, ja, nuvarande Paradiset, började vi med Sessions där: vi träffades och spelade musik tillsammans tisdagar. Mycket irländskt och amerikanskt blev det. Nu är
vi framme på 2000-talet, tillägger han.

Nu återvänder Jan till scenen en stund och fortsätter med en sång om Backa-Billy, en person han uppfunnit som bor på
Backarna. Han presenterar den med att berätta om tant Marta han hyrde en gång hos på Backarna, en kvinna som kunde se sin medmänniska och som såg honom. Marta som tynade bort i den opersonliga äldrevården så småningom, vilket berörde
honom starkt. Det gäller att se den lilla människan, säger Jan.

När vi pratar igen undrar jag om Backa-Billy och sångerna runt dem. Jo, han har gett ut dem på en CD och den finns fortfarande att köpa. Just nu är han dock igång med ett nytt album, som ska landa strax för jul. Dessutom har han kommit tillbaka till
nuvarande Paradise Restaurang med sina Sessions.
– Vi ses här varje onsdag från och med denna höst, säger han. En ganska lång period höll vi till på Lundavägens Öl & Pizzeria men
nu startar vi om här. Och nu börjar arbetet för höstens Backanatt också..
– Förklara, säger jag, du håller på med mer än musik numera också?
– Ja, i och med jag knöt an till Backarna gick jag med i Vi på Backarna, en ideell organisation här som anordnar en del evenemang under året; dels Backakarnevalen som firade sitt 30-års jubileum i somras och så Backanatten som firade 20 år förra hösten! Jag har varit med och startat upp ytterligare ett evenemang, nämligen Backastämman i augusti.En slags modern spelmansstämma, kan man säga. Om 30 år när jag fyller 90 hoppas jag att jag kan få vara med ungdomarna
som sköter den då, skrattar Jan. Då kommer jag att komma körandes på en Segway till stämman! (ser ut som en gräsklippare man står och åker på..)

Jan Kirkegaard går upp för att spela igen. Nu kommer några klassiker bl a Summertime och hans gitarr följer hans röst professionellt och vant. Jag hämtar kraft ur tonerna: ”one day you gonna spread your wings and take to the sky”..
Jag hoppas Jan Kirkegaard är kvar här på Backarna till långt efter 90 år. Det kommer nog att dröja länge till den där Segway:en, tänker jag bestämt och applåderar med de andra när sången tar slut.