Staden måste ta över rollen som välfärdsskapare

 

Jag beger mig till Malmö Stadsarkiv för att lyssna till en föreläsning om Malmös utveckling sett ur ett faktaperspektiv. Hur många bor här, hur många procent gör si och hur många procent gör så.
Den som presenterar alla dessa fakta är professor Tapio Salonen, från Malmö Högskola.

Siffrorna talar sitt eget tysta språk på hans overheadbilder: mot en bakgrund av när det svenska folkhemmet stod på sin topp, 1981, så har nationalstaten så sakteliga, de senaste 30 åren, avsagt sig det ena välfärdsuppdraget efter det andra. Medelklassen och de rika har fått det bättre medan de fattiga har fått det sämre. Fältet står nu öppet för staden själv att inta sin egen hållning i frågan om hur långt det nu mer eftersträvansvärda tvåtredjedel-samhället får ta sig uttryck i det allt mer urbaniserade landskapet.

När det gäller hur stor del av BNP som har fördelats till välfärden genom åren, så har andelen sjunkit från 1980 med 4 % visar siffrorna. Det motsvarar i reda pengar 168 miljarder mindre att kunna fördela på vård, skola, omsorg. Det är fyra gånger mer än vad dagens försvar kostar som jämförelse.
Denna neddragning ska läggas ovanpå Malmös personliga förändringskamp från gammal industristad till något nytt. Vägen är fortsatt svår och en del anser att staden nu står inför ett ödesval: kommer man att kunna rädda staden i tid från för starka motsättningar och social oro? En antal böcker utgivna under en kort tid, berättar Salonen, tar alla upp Malmös framtid med en stark ton av oro.

Jag kommer då att tänka på boken Den ekonomiska terrorn av fransyskan Vivianne Forrestier som jag recenserade redan på 90-talet. Där målade hon upp en svart bild av hur det rika Frankrike en dag kanske inte vill betala för de stora, förslummade förorterna i Paris. Man vill hellre skapa gated communities och lägga pengarna på mer polis än att försöka balansera ett helt samhälle. Vad händer då i form av social oro, undrade hon. Hon manade till att medkänsla och sammanhållning i samhället. Jag tänker också på den engelske tänkaren Dennis Potter som drev sina dystra framtidsvisioner ännu längre: i han verk bodde de få lyckade medborgarna i stora glaskupoler för att skydda sig mot både det förstörda klimatet utanför samt mot de förvildade människorna som drev omkring i flockar. Ja, frågan om hur vi ska kunna bibehålla en vi-känsla i samhället är grundläggande för framtiden.

Det som skiljer Malmö från många andra städer är att den är en s k arrival city, fortsätter Salonon. Hit kommer många som ska vidare, dels kommer ca 24.000 studenter årligen, samt att staden är attraktiv för unga människor rent generellt. Hit kommer också många immigranter på sin första halt i det svenska samhället. Båda faktorerna har gett staden en stort tillflöde av unga människor. Malmö som kunskapsstad växer vidare med att Malmö Högskola nu blir universitet vid nyåret 2018. Jobb finns och det är högkonjunktur för tillfället, men det syns dåligt i statistiken för de utlandsfödda. De lägre kvalificerade arbetena finns inte att få. Vartannat barn som nu föds i staden har en utrikesfödd förälder.

En sak är säker, avslutar Salonen. Det måste till en förändring av kommunindelningen i Skåne. Som det är nu pendlar 65.000 personer in varje dag från grannkommunerna för att arbeta här medan de lägger sin skattekrona i en annan kommun. Förändrade kommungränser och en utbyggd spårtrafik till kranskommunerna är ett måste för nästa fas i Malmös förändring, menar han.